2348771 GM0996 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:96 Onsdagen den 19 maj 1998/99 96 1999-05-19 00:00:00 Kommunala kompetensfrågor 4379F666-BE8F-4F3A-B028-F3DEB9B00B56 90 JERRY MARTINGER (m) m Fru talman! Det betänkande som nu står på före- dragningslistan handlar om frågor som vi har diskute- rat åtskilliga gånger här i riksdagen. Jag kan väl er- känna att det inte känns särskilt spännande att ännu en gång stå här i talarstolen och tala om kommunala kompetensfrågor. Positionerna i utskottet är ju i stort sett desamma som tidigare. Icke desto mindre är frågorna viktiga, varför de naturligtvis förtjänar att diskuteras igen. Till slut kanske vi kan få majoriteten att inse att vi har fått en olycklig utveckling i Sverige när det gäller frågan om vilken verksamhet våra kommuner skall syssla med. Vad det i huvudsak handlar om är att kommuner och landsting under senare år har utökat sin närings- verksamhet till sådant som inte kan anses ligga inom deras formella kompetens och naturliga verksamhets- områden. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kom- muner och landsting själva ta hand om sådana ange- lägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller till deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Av 2 kap. 7 § kommunallagen framgår att det vis- serligen är tillåtet för kommuner och landsting att driva näringsverksamhet, men att det i så fall skall ske utan vinstsyfte och gå ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlem- marna i kommunen eller landstinget. Den verksamhet som många kommuner i dag sysslar med går långt utöver vad som avses i lagen. Budbilsservice, tvätterier, plåtslagerier, frisersalong- er, gym och blomsteraffärer är bara några exempel på sådant som finns ute i kommunerna. Det är väl knap- past vad lagstiftaren har tänkt sig att man skall hålla på med. Och den här typen av verksamhet drivs i de flesta fall i olika kommunala företag. Kommunerna skall inte syssla med affärer utan endast med angelä- genheter av allmänt intresse som måste lösas gemen- samt för kommuninvånarna. När kommunerna driver egna företag gynnas också de kommunala företagen på ett sådant sätt att den fria marknaden skadas. Skillnaderna mellan offentliga och privata företag som agerar på konkurrensmarknader är så stora att man utan vidare kan säga att det saknas objektiva förutsättningar att åstadkomma full konkurrensneut- ralitet. Detta beror naturligtvis främst på att all kom- munal verksamhet ytterst garanteras av skattemedel. Kapitalet i ett kommunalt företag är därför inte lika flyktbenäget vid t.ex. dålig lönsamhet som kapital i ett privat företag. Varje krona i det privata företaget är däremot alltid en riskerad krona som satsats med krav på förräntning. Om ett privat företag går dåligt flyr kapitalet. Går ett kommunalt företag dåligt pum- par kommunen bara in nya pengar. Genom skattefi- nansieringen har man ju möjlighet att skaffa fram nästan hur mycket pengar som helst. Den kommunala verksamheten kan i all evighet finansieras med skattemedel eller förlusttäckning från de kommunala huvudmännen. Det finns åtskilliga exempel på kommunala före- tag som fortsätter sin verksamhet år efter år trots att de går med förlust. I många fall ställer kommunerna inga egentliga ekonomiska krav på verksamheten i t.ex. kommunägda aktiebolag. Man gör sällan några större anspråk på avkastning på insatt eget kapital. Det är inte ovanligt att man avsäger sig aktieutdel- ning, ger kapitaltillskott eller s.k. ägartillskott och skriver in förlusttäckningsgarantier redan i bolags- ordningen. Kommunala företag får ofta låna pengar av kom- munala kreditinstitut till lägre ränta än vad enskilda företagare får hos affärsbankerna. Finansieringen av den kommunala verksamheten garanteras ofta med kommunal borgen. Det innebär att exempelvis ett kommunalt bolag lättare kan få en låg kapitalkostnad i jämförelse med sina privata konkurrenter. De kommunala företagen är mycket nära bundna till den egna kommunen eller det egna landstinget. Det innebär att det ofta finns en mängd kostnader som är gemensamma för den kommunala förvaltning- en och det kommunala företaget. Givetvis är det svårt att på ett rättvist sätt fördela sådana kostnader så att den kommunala skattefinansierade förvaltningen inte får bära en alltför stor andel av de gemensamma kostnaderna. Hur skall man t.ex. göra med kostnaderna för ge- mensamma övergripande funktioner eller med en sådan detalj som kostnader för gemensamma lokaler i form av bl.a. garage - eller rent av gemensam arbets- kraft som det ofta är fråga om? Genom de gränsdrag- ningsproblem som finns ges här ett stort utrymme för godtyckliga bedömningar. Det förhållandet att kom- munala politiker ofta är styrelseledamöter och ledan- de befattningshavare i de kommunala företagen är självfallet ytterligare en komplikation. Risken för jävssituationer och sammanblandning av de olika rollerna i kommuner och företag är därför mycket stor. Näringsverksamhet i kommunal regi innebär ett lågt - eller i många fall inget - ekonomiskt risktagan- de jämfört med privata företag. Det snedvrider kon- kurrensen till nackdel för de privata företagen. Vid t.ex. en anbudstävlan kan kommuner och landsting ofta beräkna anbudspriser med lägre riskmarginaler än konkurrerande privata företag. Inte sällan favorise- rar dessutom kommunerna egenregin i samband med upphandlingar även om buden från de kommunala företagen inte legat lägst. Det finns också fall där kommuner helt enkelt struntat i att tillämpa anbuds- förfarande eller avbrutit pågående upphandling och i stället gjort direktköp från eget företag eller egen förvaltning. Det är mycket allvarligt, fru talman, att anbud- stävlingar ute i kommunerna inte uppfyller rimliga krav på rättssäkerhet och likabehandling av anbuds- givarna. Eftersom det ofta är en tids- och kostnads- krävande process att färdigställa ett anbud kan vi, om det här fortsätter, få en situation där allt färre privata företag bryr sig om att lämna anbud vid offentlig upphandling. Detta kan i sin tur leda till en sämre fungerande konkurrens och därmed också en sämre kvalitet på marknaden. De flesta kommunala företag har i sin egenskap av aktiebolag tidigare varit helt skyddade från insyn på grund av bestämmelserna i aktiebolagslagen. När offentlighetsprincipen nu gäller även för de kommu- nala bolagen är det många som tror att allt har blivit mycket öppnare och att mycket av det negativa med den här typen av kommunal verksamhet därmed skulle vara borta. Men detta är en missuppfattning av situationen. För den enskilde kommunmedborgarens del föreligger fortfarande stora skillnader mellan kommunal förvaltning och kommunala bolag. För det första är regleringen av de kommunala aktiebolagen i grunden fortfarande privaträttslig me- dan den kommunala lagstiftningen är offentligrättslig. För det andra finns det en särskild bolagskultur som gör att det ofta brister i rutiner och attityder be- träffande insynen. Den gamla principen om liten insyn i aktiebolagen hänger så att säga kvar. För det tredje ligger det i sakens natur att sekre- tesslagen kan användas i ganska stor utsträckning i ett aktiebolag. En stor del av det som behandlas i ett bolag har ju betydelse för företagets ställning på marknaden varför mycket kan hemligstämplas - så- som affärshemligheter. För det fjärde saknar kommunens medborgare fortfarande rätt att överklaga besluten i ett kommunalt bolag. Det förhåller sig visserligen på det sättet att en kommun skall förvissa sig om att den får yttra sig innan viktigare beslut fattas i de kommunala bolagen. Men kommunens yttrande är å andra sidan inte bin- dande för bolagen. Det förhållandet att det går att överklaga fullmäktiges beslut att bilda det kommu- nala bolaget eller beslut om t.ex. ekonomiskt tillskott i bolaget är ju en helt annan sak. Om Sveriges kommuner fortsätter att driva kom- munala företag finns det ingen möjlighet för lokala småföretag att växa fram på grund av den snedvrid- ning av konkurrensen som de kommunala företagen skapar. I många kommuner kommer de mindre pri- vatföretagen att vara utslagna redan på förhand. Det paradoxala är, fru talman, att den lokale småföretaga- ren med sina skattepengar ju faktiskt är med och betalar den kommunala verksamhet som konkurrerar ut honom. Ibland har det sagts att kommunala bolag behövs för samverkan mellan olika kommuner eller mellan en kommun och externa aktörer men det är fel. Sam- verkan mellan olika kommuner går alldeles utmärkt att ordna inom ramen för reglerna om kommunalför- bund. I den mån privata företag behöver utnyttjas för kommunal produktion av varor och tjänster finns det andra möjligheter till arrangemang, t.ex. entreprena- der eller olika former av s.k. kundvalsmodeller. Det nuvarande regelverket räcker inte till för att hindra att kommuner och landsting ger sin in på af- färsmässig verksamhet som inte ligger inom ramen för vad som kan anses vara en naturlig kommunal uppgift. Det är därför angeläget att det görs en över- syn av kommunallagen i syfte att hindra tillkomsten av nya kommunala bolag och främja avvecklingen av redan befintliga bolag. Riksdagen bör begära att rege- ringen lägger fram ett förslag till sådana ändringar i kommunallagen som syftar till att minska omfatt- ningen av näringsverksamheten i kommuner och landsting. Denna mening framförs i reservation nr 1. I reservation nr 2 framförs förslaget att reglerna i kommunallagen för laglighetsprövning bör ändras så att det blir möjligt för förvaltningsdomstolarna att pröva kompetensenligheten i sådan verksamhet som kommunala företag bedriver och lagligheten av beslut som fattats av kommunala bolag. Förslaget om infö- rande av ett straffrättsligt sanktionssystem som finns i reservation nr 3 är en naturlig följd av förslaget om utökade möjligheter till laglighetsprövning. Reservation nr 4 framför bl.a. uppfattningen att kommunerna bör ägna sig åt sina kärnuppgifter och undvika affärsverksamhet. All kommunal verksamhet som inte utgör myndighetsutövning bör utsättas för konkurrens för att den skall bli mer effektiv. Kom- munerna bör därför upphandla alla varor och tjänster som inte har samband med myndighetsutövning. Även upphandling av verksamhet i egen regi bör därvid omfattas. Upphandlingar bör inte heller få avbrytas utan affärsmässiga skäl. Det nyinrättade Rådet för konkurrens på lika vill- kor mellan offentlig och privat sektor eller ett parts- sammansatt prövningsorgan bör ges i uppgift att belysa frågan om kommunernas affärsverksamhet och att skapa bättre och tydligare gränser för offentlig verksamhet. Detta förslag finns angivet i reservation nr 5. Reservation nr 6 med rubriken Kommunala till- synsorgan anger att det behövs ytterligare förbätt- ringar för att förhindra sammanblandning av kommu- nal tillsyn och näringsverksamhet. Jag yrkar bifall till reservation nr 1. 0664794700308 N 2010-01-01 00:00:00 194496 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0996/#anf90