<anforande>
<dok_hangar_id>2348766</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:91 Onsdagen den 5 maj</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>1999-05-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Straffrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>39BC338B-ED92-40F8-88FB-713963379FDC</anforande_id>
<anforande_nummer>78</anforande_nummer>
<talare>JEPPE JOHNSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag tackar för detta resonemang. Då
lutar alltså Kia Andreasson åt det norska hållet.
Att jag reagerade först berodde på att Kia Andre-
asson uttryckte en sådan oerhörd medkänsla med barn
och anhöriga till dem som döms till livstids fängelse.
De levde i total ovisshet. Är det möjligtvis så att
anhöriga till brottsoffret inte lever i total ovisshet,
eftersom de vet att deras nära och kära är mördade?
Det skulle vara klädsamt med lite omsorg även om de
anhöriga till brottsoffren.
</anforandetext>
<intressent_id>0879055385113</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>193913</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0991/#anf78</protokoll_url_www>
</anforande>
