<anforande>
<dok_hangar_id>2348766</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:91 Onsdagen den 5 maj</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>1999-05-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Straffrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>BFBF34CB-F163-404E-97DB-D4359DDE2088</anforande_id>
<anforande_nummer>74</anforande_nummer>
<talare>ALICE ÅSTRÖM (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Nu förstår jag egentligen ännu mind-
re. Denna påföljd skulle bygga på samtycke, och
samtidigt skulle domstolarna döma till det straffet.
Om domstolarna dömer till elektronisk intensivöver-
vakning och man säger: Jag vill inte ha det, blir det ju
fängelse. Då är det egentligen ett system där elektro-
nisk övervakning är ett alternativ till fängelse.
Det är kriminalvården, eller snarare frivården,
som har ansvar för dem som är dömda till elektronisk
övervakning. Det är de som gör utredningen för att se
om det är lämpligt att ha elektronisk övervakning i
stället för fängelse. De har en större kunskap om vilka
resurser och möjligheter som finns och hur man kan
jobba med de olika enskilda individerna än vad dom-
stolen har. Jag är helt övertygad om att det system
som finns i dag är mycket bättre.
</anforandetext>
<intressent_id>042839539117</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>193909</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0991/#anf74</protokoll_url_www>
</anforande>
