2348766 GM0991 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:91 Onsdagen den 5 maj 1998/99 91 1999-05-05 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. 6A6B464D-C461-4431-AF00-E019206EE6B9 155 KERSTIN HEINEMANN (fp) fp Fru talman! Det här betänkadet tar upp många olika frågor som berör hälso- och sjukvården. Jag tänker beröra några av dem och då speciellt de områ- den där Folkpartiet har en avvikande mening mot utskottets majoritet. På flera håll i landet vittnas om läkarbrist, en orimlig belastning för personalen och köer till vårdcentralerna. Det är i dag inte ovanligt att telefon- tiderna då patienten kan ringa och tala direkt med läkaren har tagits bort och ersatts med att patienten först måste ringa och beställa en tid för att tala med läkaren, ett telefonsamtal som då ofta kan äga rum flera dagar senare. Väntetider för att få komma till husläkaren, som skall vara basen i sjukvården, är på vissa håll i landet flera veckor. Samtidigt vet vi att antalet människor som söker sig till sjukhusens akutmottagningar ökar. Det är helt klart att det finns ett samband mellan detta och den minskade tillgängligheten i primärvården. Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var en av tankarna bakom husläkarreformen vid sidan av att öka patientens valfrihet och att ge en nära och god vård med hög kvalitet. Husläkarreformen och bl.a. den fria etableringsrätten bidrog till att fler privata vårdgivare etablerade sig vilket kraftigt minskade allmänläkarbristen. Den utvecklingen bröts dock tvärt när socialdemokraterna avskaffade husläkarlagen och började försvåra för de privata vårdgivarna. I dag har Sverige en mycket svagt utvecklad pri- märvård i jämförelse med andra länder på vår nivå. Enligt Socialstyrelsens rapport i april i år saknas 525 heltidsarbetande allmänläkare om nivån med 2 000 patienter per läkare skall uppnås. Den nivån kan man nog säga är för hög i dag, eftersom flera nya arbets- uppgifter har tillkommit, om det skall blir verklighet bakom orden och besluten om mer läkarmedverkan inom äldreomsorgen. Bristen på allmänläkare är ett av de största hoten mot hela sjukvården. Folkpartiet anser därför att hus- läkarlagen skall återinföras, den lag som tillförsäkra- de patienterna en vald läkarkontakt, som höjde statu- sen på allmänläkarspecialiteten och gav utrymme för privata vårdgivare att etablera sig. Antalet patienter per läkare måste också sänkas till 1 500. Fru talman! Det är självklart att det inte bara är läkarna som blir pressade av den arbetssituation som i dag råder på många håll i Sverige. Det drabbar i lika hög grad även övrig personal inom primärvården och, som jag tidigare har sagt, även sjukhusvården, för att inte tala om patienterna. För att vården skall få det tillskott på personal som den behöver bör fri etablering gälla. Rätten att överlämna sin verksamhet till en yngre kollega måste återinföras. Likaså måste åldersgränsen på 65 år för att ha rätt att erhålla sjukvårdsersättning slopas. Det är viktiga ingredienser. Detta gäller läkare, men Folkpartiet föreslår också att annan vårdpersonal skall kunna få etablera sig fritt, t.ex. sjukgymnaster och barnmorskor. Fru talman! Det är viktigt att framhålla omvård- nadens betydelsefulla roll i sjukvården. Omvårdnaden utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i sjukvården tillsammans med medicinsk behandling. Den medicinska delen får dock av tradition, och kan- ske av ideologiska orsaker, större uppmärksamhet än omvårdnaden. Båda är dock avgörande för en god och effektiv vård. Som exempel kan nämnas att om- vårdnadsinsatser är av avgörande betydelse för att förhindra och behandla trycksår i sjukvården. Likaså är god omvårdnad viktig för att bota och förebygga undernäring. Folkpartiet anser därför att omvårdnadscentrum bör inrättas. Exempel på uppgifter som ett sådant centrum kan ha är att · stärka utvecklingen av omvårdnad i kommuner och landsting · stödja omvårdnadsforskning och dialogen mellan forskare och vårdpersonal · vara ett forum för utvärdering och redovisning av aktuell forskning · anordna forskningskonferenser · främja vidareutbildning och fortbildning inom omvårdnadsområdet. Fru talman! Patienter som anser sig felbehandlade kan göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens an- svarsnämnd. Den nu gällande tidsgränsen på två år för underrättelse om anmälan innebär ibland problem för anmälaren. Mycket ofta sträcker sig behandling- sperioderna över väsentligt längre tid än två år. Vid långa sjukdomsperioder har vederbörande ofta inte återhämtat sig vare sig fysiskt eller psykiskt så att han eller hon orkar göra en anmälan. Vid dödsfall gäller detsamma för de anhöriga. Det tar tid innan man är beredd att göra en anmälan. I andra fall kan det vara så att orsaken till en pati- ents besvär på grund av felbehandling upptäcks efter det att preskriptionstiden har gått ut. Därför är det ur patienternas synpunkt helt nödvändigt att preskrip- tionstiden ändras så, att när ett misstag från sjukvår- den är orsaken till en patients problem skall preskrip- tionstiden börja löpa från den dag då misstaget upp- täcks. Vi anser också att muntlig förhandling borde an- vändas i större utsträckning än i dag i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Fru talman! Rådet för medicinsk-etiska frågor fick 1994 regeringens uppdrag att göra en översyn av bl.a. äggdonation. Rådets utredning och förslag överläm- nades till regeringen våren 1995. Rådet ansåg att in vitro-fertilisering med äggdonation och ma- kes/sambos sperma bör tillåtas på medicinsk indika- tion för kvinnor i fertil ålder. En proposition avisera- des våren 1998 men kom aldrig. Under tiden fortsät- ter barnlösa par att åka utomlands för att få hjälp genom äggdonation. Det innebär naturligtvis mycket stora kostnader för dessa par. Enligt Folkpartiet bör regeringen nu ta sig sam- man och snarast, dvs. till hösten, lägga fram en lag- förslag till riksdagen som jämställer äggdonation med spermadonation. Fru talman! Jag vill beröra ytterligare ett par frå- gor som har stor betydelse för människor men som inte behöver innebära stora ekonomiska satsningar. Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården lämnade sitt betänkande redan 1996. Här rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården. Bland åtgärds- förslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli föremål för fortsatt forskning för att öka kunskaperna om kvinnornas speciella behov. Regeringen har visserligen i några sammanhang tagit upp en del av förslagen, men något helhetsgrepp för att besvara de olika frågorna som ställts har rege- ringen inte tagit. Enligt Folkpartiets uppfattning bör regeringen lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att vården skall bli jämställd i ordets rätta bemärkelse. Folkpartiet anser också att det är viktigt att tillåta anonym testning i hivpreventionen. Fler personer vågar då komma till testning, vilket i sin tur leder till tidigare behandling för de smittade och information om hur man skall förhindra vidare smittspridning. En enkätundersökning i Stockholm har visat att kunskaperna om sexuell överföring av sjukdomar är mycket små och att kvinnor som har sex med kvinnor mycket sällan skyddar sig. Endast hälften av kvinnor- na i undersökningen berättade för sin gynekolog om sin homosexualitet. De kommer också i lägre ut- sträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor. Folkpartiet anser därför att det finns behov av mer kunskap om lesbiska kvinnors hälsa och deras behov av information samt hälso- och sjukvård. Kunskaper- na om homosexualitet måste höjas hos hälso- och sjukvårdspersonalen, och särskilt hos personalen inom kvinnohälsovården. Fru talman! Det är många olika saker som har be- rörts i det här betänkandet. Jag har inte berört alla områden. Folkpartiet har ett antal reservationer till det här betänkandet. Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 6. 0395042560705 N 2010-01-01 00:00:00 193990 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0991/#anf155