2348766 GM0991 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:91 Onsdagen den 5 maj 1998/99 91 1999-05-05 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. 862413F6-9134-4054-B018-BF3F8444DDCC 143 LEIF CARLSON (m) m Fru talman! Dagens sjukvårdsbetänkande berör många viktiga områden. Det är inte möjligt att här ta upp allt, utan jag får inskränka mig till några. Låt mig, fru talman, få börja med primärvården. Primär- vårdens problem har diskuterats många gånger. De verbala satsningarna har varit många, men de verkliga desto färre. Vid prat har det stannat. Revisorernas skrivelse aktualiserar detta problem. Arbetssituationen i primärvården är omvittnat mycket pressad. Det gäller svårigheterna att rekrytera personal, tillgängligheten och svårigheten att kunna ta emot och med god kvalitet behandla det ökade antal patienter som överförs från sjukhus till primärvård utan att resurser följt med. En genomgripande översyn av primärvårdens struktur är nödvändig, och realistiska begränsningar av åtagandet måste ske. Tillgängligheten måste för- bättras, och då krävs också att man släpper in fler specialistkategorier än allmänläkarna i primärvården samt att dubbelspecialiseringar underlättas, bl.a. för att primärvården skall kunna ha en förstärkt roll som nav inom äldreomsorgen och vara centrum för hem- sjukvården. Remisstvånget bör enligt vår uppfattning förbju- das. Huvudmännen måste ta sitt ansvar då det gäller de s.k. ST-blocken, något man grovt misskött. Fru talman! Jag blev som gammal allmänläkare nästan rörd till tårar när jag såg denna annons i Da- gens Medicin där det står: Sveriges alla landsting söker 252 allmänläkare. Lite längre ned skriver man: Landstingen har tidigare varit mycket dåliga på att satsa på primärvården. Nu har flera av oss tänkt om. Vi vill följa riksdagens beslut. Det är väl bara att hoppas att denna insikt och ödmjukhet blir bestående. Men det är kanske inte så sannolikt. Sverige är ju ett läkartätt land men har få allmän- läkare. Där avviker vi på ett väsentligt sätt från om- världen. Menar man verkligen något med de sats- ningar man talat om måste dels ST-blocken i allmän- medicin anpassas till det man säger och dessutom utlysas, dels behöver man skapa en arbetsatmosfär som lockar till arbetet. Det är väl känt hur landstingen har misslyckats med sin personalpolitik, och annat är egentligen inte att vänta så länge vi har dagens monopolsituation. Landstingen har vid upprepade undersökningar visat sig ha erövrat en säker plats som ej pålitliga eller trovärdiga ur vare sig personalens eller allmänhetens perspektiv. En bra primärvård kräver en mångfald av vårdgivare och valmöjligheter för såväl patienter som personal. Fru talman! För en bra primärvård behövs det också en kraftfull satsning på IT, inte bara inom tele- medicin och journalhantering, utan också för led- nings-, styr- och samverkanssystem. Det är också viktigt att den översyn av Socialsty- relsens uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som revisorerna föreslår verkligen kommer till stånd. Man måste kunna utvärdera olika vårdgivares effekti- vitet och även göra internationella jämförelser. Här är vi generellt dåliga i Sverige. Primärvården hotar gå i väggen. Det är hög tid att gripa sig an problemen och då inte bara med verbala satsningar, som hittills, eller fram-och-tillbaka- agerande. Det måste ske något mer konkret. Låt mig nu, fru talman, gå över till sjukvården i övrigt. Enligt vår uppfattning måste varje civiliserat samhälle tillhandahålla grundläggande trygghet och stöd till dem som behöver det. Hälso- och sjukvården är en fundamental del av denna trygghet. Självklart skall vården erbjudas och tillhandahållas på ett sådant sätt att den enskilde patienten själv har ett inflytande över den. Det garanteras bäst genom en sjukvård med hög tillgänglighet, valfrihet kombinerad med vissa basala rättigheter som att välja läkare, vårdcentral, sjukhus och kunna få en second opinion och natur- ligtvis att få vård när man behöver den. Problemen inom hälso- och sjukvården beror framför allt på det sätt den byggts upp på och admi- nistreras. Sjukvårdens omfattning, utformning och styrning har bestämts utifrån politiska prioriteringar, inte utifrån patienten. Systemet tar liten hänsyn till patienternas eller personalens önskemål, och det beror på monopolstrukturen. Vi har en personal med ansvar men inga egentliga befogenheter, något som leder till vad man brukar kalla "den instängda kun- skapens frustration". Därför nyttjas inte sjukvårdens resurser optimalt. Den offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv genom att organisationen i realiteten är en stel plane- konomi. Sjukvårdens problem är och har i åratal varit landstingen med sina regionala monopol. Landsting- en, i den skepnad som vi känner dem i dag, kan där- för aldrig vara en del av lösningen på sjukvårdens problem, utan något mer genomgripande behövs. På väg mot en sådan lösning, fru talman, är det viktigt att snabbt öka mångfalden bland vårdgivare. Undersökningar visar att personalen vid de privata vårdföretagen i de allra flesta fall trivs bättre än per- sonalen i den offentliga sektorn. En större mångfald av vårdgivare kan vidare skapa förutsättningar för bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för anställda inom vården. Den privata vården skapar också en kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande av resurserna, och därför bör all vård utsättas för ökad konkurrens. Tidningen Landstingsvärlden frågade för några dagar sedan 20 ekonomidirektörer om entreprenader och privatiseringar. 14 stycken tror att det skulle gå lättare att hålla kostnaderna nere genom konkurrens och genom att kreativitet och dynamik skapas. En mångfald av vårdgivare innebär dessutom en decent- raliserad vårdstruktur. En fri etablering bör gälla för läkare och sjuk- gymnaster, men även andra yrkesgrupper bör kunna komma i fråga. Förbudet mot ersättningsetableringar ser jag som en ren skam. Det måste snarast avskaffas. Rätten att överlämna sin verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad av verksamheten. Den garante- rar också att verksamheten bedrivs på ett modernt och kvalificerat sätt ända till överlåtelsetillfället. Vi anser att åldersgränsen för rätten att erhålla sjukvårdsersättning utan huvudmännens beslut skall avskaffas. Att i en vård med stora problem med ökande köer där personalen drabbas av stress och utbrändhet förvägra några av vårdens mest erfarna och mest kompetenta företrädare att utöva sitt yrke är i sanning förbluffande. Fru talman! Jag har mottagit upprörande brev från läkare som etablerade sig under de borgerliga åren. De bedrev fullständig primärvårdsverksamhet med jour 30 % billigare än landstinget, men ändock - eller kanske just därför - har de nekats vårdavtal när soci- aldemokraterna genomförde sina återställare. De måste nu arbeta på nationell taxa. Eftersom man vägrats avtal vägras man också att delta i läkemedelskommitténs producentobundna läkemedelsinformationer och primärvårdens kvalitet- sarbete. När nu pensionsåldern närmar sig för vissa vägras de att fortsätta, och någon ersättningsetable- ring godtas inte. Det är då inte heller ekonomiskt försvarbart att modernisera utrustningen. Detta är socialdemokratisk sjukvårdspolitik i ett nötskal - socialdemokratisk politik i verkligheten, bortom det fagra pratet. Är det underligt att den svenska vården sviktar, att personalen flyr och att ungdomen väljer något annat? Fru talman! Många av våra hälsoproblem kan med fördel tas om hand av andra än läkare. Det kan också vara samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det finns ett starkt intresse från t.ex. distriktssköterskor att etablera privata vårdalternativ. Barnmorskor bedriver redan mödrahälsovård i egen regi, men det finns intresse att göra det i större utsträckning och även ägna sig åt preventivmedelsrådgivning, gynekologiska hälso- kontroller och t.o.m. ansvara för egna förlossnings- kliniker. En grundläggande förutsättning i samtliga fall är dock att verksamheten kan bedrivas på ekono- miskt rimliga villkor och att man kan leva upp till ställda kvalitetskrav. Sammanfattningsvis anser vi moderater att vidga- de möjligheter för fler yrkesgrupper att bedriva en- skild verksamhet skulle för patienterna betyda ökade valmöjligheter, bättre tillgänglighet och förbättrad kontinuitet och för personalen ansvar med befogen- heter samt ökade möjligheter till arbetstillfredsställel- se. Det är åtgärder som snabbt måste genomföras om det skall gå bra för vården. På sikt krävs genomgri- pande förändringar, och det är alarmerande att lands- tingens ständiga småplotter i organisationen har ska- pat en förändringströtthet just när genomgripande förändringar behövs. Fru talman! För att ingen skall falla utanför den grundläggande tryggheten när det gäller sjukvård vill vi ha ett organisatoriskt system med fokus på patien- ten, och vi anser att en obligatorisk hälsoförsäkring bäst lever upp till detta. Den skall med andra ord omfatta alla medborgare, oavsett betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Alla människor skall vara anslutna till valfri försäkringskassa eller motsvarande som skall administrera försäkringen. Ingen får avvi- sas. En stor fördel med en sådan hälsoförsäkring är att pengarna följer patienterna. Det är först då som mak- ten förskjuts från politiker till patient, och vi får en vård med patienten i centrum. Hälsoförsäkringen bör, som vi ser det, omfatta de medel som i dag inryms i ersättning till sjukvårdshu- vudmännen, ersättningen för läkemedel, den del av landstingsskatten som går till sjukvård samt den del av sjukpenningförsäkringen och förtidspensionerna som avser rehabilitering. Försäkringsavgiften för den enskilde skall fast- ställas av riksdagen och tas ut proportionellt utan inkomsttak. Försäkringskassan tilldelas medel ur dessa avgifter med avdrag för de delar som går till statligt ansvar för sjukvård och forskning. Fru talman! Sjukvård ges i många former. Låt oss inte luras att tro att det finns en enhetlig lösning för allting. Vi är öppna för olika idéer, och vad vi gör är att föreslå idéer att diskutera utifrån för att lösa pro- blem. Tyvärr har denna öppenhet inte mötts av nå- gonting annat än socialdemokraternas fastlåsning i det planekonomiska landstingssystemet. Så länge som detta inte bryts kommer svensk sjukvård att fortsätta i utförsbacken. Fru talman! Nu över till ett helt annat område. När det gäller det hivpreventiva arbetet vill vi särskilt trycka på samlevnadsundervisningen i skolan och frivilligorganisationernas verksamhet, men jag vill dessutom uttrycka min förvåning över att utskottets socialistiska majoritet fortfarande inte anser att det skall vara fritt att få behandling av privatläkare för sjukdomar som faller under smittskyddslagen. Varför skall de läkare som är anslutna till försäkringskassan, men som driver sin verksamhet privat missgynnas? Varför skall dessa patienter nekas rätten att välja läkare? Det är ju det som man gör indirekt genom att man ekonomiskt styr över till den offentliga vården. Ni har avslagit vårt förslag i flera år. När nu en enig smittskyddsutredning gör samma bedömning som vi gör trodde jag att socialdemokraterna med stödpartier skulle kunna samla sig till ett självklart beslut, men ni väljer att passa. Det är obegripligt och en attack på såväl privata läkare som deras patienter. Här är det viktigare än någonsin att kunna välja själv. Det rimmar utomordentligt illa med socialministerns positiva, yviga tal om privata vårdgivare. Fru talman! Mycket mer finns att säga om det som tas upp i betänkandet, men jag får låta mig nöja här. Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men vi står givet- vis bakom alla våra reservationer. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 193978 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0991/#anf143