2348766 GM0991 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:91 Onsdagen den 5 maj 1998/99 91 1999-05-05 00:00:00 Processrättsliga frågor 55F39F34-A336-47D6-ABE9-4C61BC8653F4 115 GUNNEL WALLIN (c) c Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till reservation 9. Vi står naturligtvis också bakom våra övriga reservationer. När jag lyssnade till föregående talare tänkte jag att man kan säga samma sak med olika ord. I den här debatten om processrättsliga frågor har jag tänkt att ta upp ställningstaganden om just vittnenas situation. Vittnena är de viktigaste personerna i en rättegång om brottmål. Vittnena går inte att byta ut, vilket man kan göra med flera av de övriga medverkande. Jag har tagit upp frågan om vittnens situation tidigare i år. Jag står även i dag fast vid vad jag då sade. Det är ett stort hot mot rättssäkerheten i vårt land att vittnen inte vågar säga någonting eller inte vågar ställa upp. Det är svårt att få människor att ställa upp och be- rätta vad de har sett och hört. Det är minst bekymmer att inte ha sett och hört något. Man kan fråga sig varför. Det kan vara en allmän olust. Människor är oroliga för att stå öga mot öga med den åtalade. De tycker att det är obehagligt. Det är ett hårdare brottsklimat som gör att vittnen känner sig otrygga, hotade och rädda för att vittna. Kallelsen är ett hot. Ställer du inte upp som vittne hotas du av vite på ett eller ett par tusen kronor. Föregående talare tog upp att ersättningen till vitt- nen är låg. Jag håller med om det. Den är 300 kr plus reseersättning. Dessutom skall detta yrkas i förhand- lingen. Att ta ledigt ofta större delen av dagen ger en stor ekonomisk förlust utöver de övriga obehagen. Det är inte ovanligt, som vi har hört från många håll, att rättegången blir inställd. Den tilltalade infinner sig inte. Det är många samverkande faktorer som bidrar till att det blir allt svårare med vittnesvilligheten. Visser- ligen skärptes straffet för övergrepp i rättssak den 1 juli 1997. Under 1997 var det 70 personer som lagfördes för brott i det avseendet. Att vara vittne och peka ut den skyldige är ett steg som kan få konsek- venser. Vad händer vid vardagsbrott som t.ex. inbrott i bostaden, bilstölder eller liknande? Vittnena blir ofta utsatta för terrorisering av t.ex. ungdomsligor. Den som har tjallat skall märkas. Man kör förbi och ställer sig utanför bostaden osv. Vittnena känner sig påpas- sade och otrygga. Det är bra att ett åtgärdsprogram har kommit till stånd och att det har hänt vissa saker på området, men det är mycket kvar. Jag instämmer om betydelsen av utbildning i vittnesstöd, något som jag fick ta del av på min hemort den här veckan. Man väljer noga ut dem som skall få ta del av utbildningen, och den sker på ideell basis. Det görs ett stort och viktigt arbete. Men på många ställen har utbildningen inte startat. Det behövs också resurser för utbildningen. Som vi hörde tidigare finns på många håll inga väntrum. Det behövs också personalutbildning i be- mötande och bättre ersättning till vittnena. Förtroen- det för svensk rättssäkerhet får inte rubbas. Det är av största vikt att få vittnen och även målsägande att känna sig trygga och att känna att de gör en viktig insats inom vårt rättsväsende. Det ger i sin tur ett tryggare samhälle. Vi måste stödja och inte hota för att få en god tillgång till vittnen och lösa dilemmat. 0525611880106 N 2010-01-01 00:00:00 193950 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0991/#anf115