2348765 GM0990 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:90 Tisdagen den 4 maj 1998/99 90 1999-05-04 00:00:00 Svar på interpellation 1998/99:236 om vi- sumkrav vid väpnade konflikter interpellationsdebatt B4F2148D-D561-4E99-A7CA-FDB9D42626E4 8 FANNY RIZELL (kd) kd Fru talman! Jag håller naturligtvis med om att vi skall ha en reglerad invandring, i den mån det går. Jag håller också med om att det är viktigt att människor får hjälp där de är när de behöver det. Men en del av dessa människor är redan utskeppade. De är inte i Kosovo. De är inte kvar i sitt hemland. De är redan ute, men lider nöd där de är. De har det inte särskilt bra på flyktingförläggningar vare sig i Kosovo eller Albanien. Om vi återgår till visumfrågan kan jag säga att jag håller med om att det är viktigt att vi är samstämmiga i Europa, i den mån det går att vara samstämmiga. Men har Sverige gjort någonting för att förmå de andra länderna att lätta på visumtvånget om det nu inte går? Det skulle naturligtvis vara lättare. Fyller ett visumtvång någon som helst funktion i en krigssitua- tion? Skall vi ha det ändå? Det är ju inte så att de som är laglydiga och ansö- ker om visum får det. I dag - i en krigssituation - får de det inte. Det innebär att det är totalt meningslöst. Det pågår väpnad konflikt och etnisk rensning. Det är en etnisk rensning som inte heller jag tycker att vi skall medverka till, men jag menar inte att vi måste bestämma oss för att alla som kommer hit skall stan- na i Sverige. Vi kan ge tillfällig hjälp, men i större utsträckning än vad vi har gjort hittills. Då tycker jag att visumtvånget inte spelar någon roll. Det fyller ingen som helst funktion. Skall vi ha det kvar? Skall vi ha det så? Om vi fortsätter med visumtvång i fredstid, gen- temot länder som vi fortfarande inte på något sätt krigar eller bråkar med, nekar vi ändå väldigt många anhöriga och släktingar att komma hit. Vi nekar sådana som har permanent uppehållstill- stånd i granländerna att komma hit och besöka sina släktingar. Vi nekar asiater som inte har en tanke på att lämna sitt land att komma hit för att besöka släk- tingar eller vänner. Det är väldigt mycket sådant som händer - faktiskt. Det är möjligt att det är skillnad om man söker här i Sverige eller om man söker på ut- landsmyndigheter, men faktum är att det här inte fungerar bra. Då kan man undra över om visumfrågan är bra löst. Sedan är det inte svårt att föreställa sig att det i Jugoslavien finns oppositionella serber som kan be- höva lämna Jugoslavien. De kan inte offentligt besö- ka en ambassad för att begära visum. De kanske ock- så har släktrelationer som är sådana att de inte vill visa vad de har för sig. Skulle de behöva visum för att lämna Jugoslavien? Det krävs det ju egentligen om man inte vill resa som flykting. Jag tycker att sådana här frågor borde kunna lösas utan att man direkt gjorde så stor affär av det. Vi lyfter på visumtvånget när en väpnad konflikt pågår. Då kan det ändå finnas kvar, för jag vet att det finns skäl för det. Det gör det. Men inte i den situation som råder i Kosovo och Jugoslavien i dag. Sedan vill jag återvända lite grann till det här med hjälpen till Kosovo och Jugoslavien. Det är självklart att vi skall hjälpa. Vi skall hjälpa där och vi skall hjälpa här. Jag tror att vi är totalt samstämmiga i den synen. Men samtidigt tycker jag inte att man kan tala om en reglerad invandring när människor lider nöd. Krig kan vanligtvis inte regleras. I nödsituationer gäller det att hitta oprövade lösningar. Om nu inte övriga EU-länder vill bifalla Sveriges önskan att upphäva visumtvånget, skulle inte Sverige ha kunnat göra det ändå? Jag tycker att det rimmar så illa med våra humanistiska traditioner att vi skulle stänga dörren för nödställda människor. Eller är vår humanism en mycket tunn fernissa? Det är något som vi ofta och gärna talar vackert om, men hur fungerar det i verkligheten? 0931369291903 N 2010-01-01 00:00:00 193762 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0990/#anf8