2348758 GM0983 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:83 Onsdagen den 21 april 1998/99 83 1999-04-21 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 6F6F6D54-30B3-4C05-A796-DACD606FBCB5 149 BARBRO JOHANSSON (mp) mp Fru talman! Efter fyra heta veckor står vi till slut här för att debattera arbetsrätten, med motioner från allmänna motionstiden - veckor som har präglats av hot, påhopp och intensiva påtryckningar med uttryck som inte lämpar sig för den här talarstolen. Miljöpartiet har genom tidigare motioner och in- terpellationer fått igenom en hel del som betytt myck- et för arbetstagarna men som facket, tyvärr, inte har en aning om och inte heller har brytt sig om att fråga om eller ens ta reda på. Nej, nu satsas det miljoner på att driva en kampanj som i många stycken har varit smutskastning. Birger Schlaug kommer att prata mer om det i sitt inlägg. Miljöpartiets manliga språkrör har minst sagt varit utsatt i den här kampanjen. Miljöpartiets förslag om ett undantag i turord- ningsreglerna för småföretagen syftar till att säkra jobben och att underlätta tillkomsten av nya jobb. Det är viktigt att små företag vågar anställa och att ar- betstagare trivs med sin uppgift. Fru talman! I maj 1997 framställde jag en inter- pellation till dåvarande arbetsmarknadsminister Mar- gareta Winberg om inlåsningseffekter på arbetsmark- naden. Professor Gunnar Aronsson på Arbetslivsin- stitutet har gett ut en rapport som visar att så mycket som 28 % av dem som har ett arbete känner sig in- låsta på det jobb de har och därför inte vågar sluta. Jag tog i det sammanhanget upp det faktum att ka- rensdagarna för egen uppsägning var för många. Regeringen hade tidigare föreslagit 60 dagar men Miljöpartiet fick igenom en sänkning till 45 dagar med sikte på 20 dagars karenstid. Dessa människor mår psykiskt dåligt. Att mista sin a-kassa under så lång tid kan i flera fall vara förödande. Fru talman! Jag kände det som en framgång när regeringen, efter ett flertal interpellationer och frågor, tillsatte en arbetslivsdelegation där det nu skall dis- kuteras om tystnaden på jobben. Professor Gunnar Aronsson pekar i sin rapport på att många av dem som är tillsvidareanställda upplever att de inte befinner sig i det yrke där de skulle vilja vara. Dessa människor är ofta kompetenta och skulle kunna gå direkt till en annan arbetsgivare. Men de vågar inte detta därför att de får ett sämre anställ- ningsskydd som nyanställda. 25 % uppger att de inte vågar ta steget därför att regeln sist in, först ut då kommer att drabba dem. Symtom som dessa människor uppvisar är bl.a. stress och huvudvärk. Det kan vara människor som har fått behålla jobbet när arbetsstyrkan för övrigt skurits ned och som också drabbas av en inlåsningsef- fekt. Om man vill byta jobb hamnar man nederst på tu- rordningslistan. Detta leder till att omsättningen på arbetsmarknaden minskar. Det blir inte rätt person på rätt plats och därmed minskar produktiviteten, till förfång för hela samhället. Många skulle vilja byta till ett jobb där de bättre kommer till sin rätt eller för att komma ifrån en påfrestande psykosocial arbetsmiljö. En del vill kanske dra ned på sin arbetstid men saknar den möjligheten på den nuvarande arbetsplatsen. Den vantrivsel och överansträngning som kan bli följden har också ett pris, både för den enskilde och för samhället. Trygghetssystemen bör kunna ge social trygghet på en framtida flexibel och rörlig arbets- marknad. Detta är viktigt, inte minst för de arbetslösa som i dag har svårigheter att komma in på arbets- marknaden och därmed inte heller kan komma in under fackets stora vingar. Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till reser- vation 3 i betänkandet, vilken handlar om att en ut- redning av arbetsrätten behöver göras för att i större utsträckning se om trygghetssystemen och för att se hur dessa kan utformas så att de följer personen, inte anställningen. Jag kan undra vad facket egentligen gör för de ungdomar som i dag har projektanställning eller andra tillfälliga jobb. Själv jobbade jag i 20 år som obehörig lärare och gick med i facket men jag kunde aldrig få någon hjälp när lärarbrist uppstod. Elever t.o.m. demonstrerade för att få behålla mig. Vid varje terminsslut fick jag avsked, alltså innan jag hade varit anställd i sex må- nader. Det blev fem och en halv månad så jag kunde aldrig uppfylla kravet för att få fast anställning. Sedan gick jag arbetslös utan ersättning flera månader varje år. Som strålskyddsingenjör på Sahlgrenska sjukhu- set fick jag laboratorieassistentbetalning men jag fick inte gå med i laboratorieassistentfacket - ingen hjälp där heller. De killar som jag lärde upp fick ingenjör- stjänst och kom med i sjukhusingenjörernas fack. För att kunna försörja mig och passa in på arbets- marknaden var jag tvungen att ständigt vidareutbilda mig. När jag t.ex. hade tagit taxikort för att börja köra taxi möttes jag av kompakt motstånd med krångliga regler i facket bl.a. I princip gick det bara att köra taxi om man var gift med en taxiägare e.d. Därför blev jag så småningom kopparslagare och egenföretagare och kunde arbeta själv i min lilla verkstad. Men, fru talman hur går det för ungdomarna i dag? De hamnar naturligtvis alltid sist på turord- ningslistan. Till följd av kostnadsbesparingar har många organisationer, som offentliga verksamheter och privata företag, antingen stopp för nyrekrytering eller sagt upp personal. Detta får till följd att vi nu har många organisationer som nästan saknar anställda som är under 40 år. Yngre människor har fått stryk dubbelt upp genom en svag efterfrågan på arbetskraft och genom att man blivit uppsagd enligt principen sist in, först ut. Konsekvensen är en svår ekonomisk och social situation för många barnfamiljer som har dryga utgifter för barn och bostad, vilket oförskyllt drabbar barn och ungdomar. Separationer till följd av arbetslöshet är inte ovanligt. Det är också en bortkastad utbildningssatsning för både samhället och den enskilde när man inte inom rimlig tid får tillfälle att praktisera sina kunskaper. Minskad produktivitet och lönsamhet är också en konsekvens av att unga människor med nya kunska- per och idéer inte kan behållas eller nyanställas. Man kan t.o.m. i företagen hamna i en ond cirkel där man tvingas till ytterligare nedskärningar varvid de yngre återigen drabbas. Det blir också problem vid framtida nyrekrytering. Vilka skall ta över när stora klumpvisa pensionsavgångar blir verklighet? Jag tillhör faktiskt en sådan jättestor kull. Målet måste ju vara att företag som vågar satsa på ny kompetens kan växa så att alla kan få en säkrare anställning. För oss i Miljöpartiet är det självklart att företagens överlevnadsförmåga utgör en viktig del av anställningstryggheten. Fru talman! Miljöpartiets förslag till beslut har från LO:s sida inte alltid återgivits som det ligger. Man hänvisar till det förslag som gällde 1994. Soci- aldemokraterna går tillsammans med LO ut i pressen och påstår att kvinnor, speciellt gravida eller små- barnsmammor, kommer att drabbas. Förra gången gällde undantaget från turordnings- listan alla företag och det inrättades turordningskret- sar där man i varje krets kunde frånta två personer. Detta skedde i stora företag och i kommuner där en stor del av arbetskraften var just kvinnor. Vårt förslag säger bestämt att några turordnings- kretsar inte får inrättas, utan att högst två personer skall kunna skyddas från uppsägning per företag, och det skall vara företag med mindre än tio anställda. Det gäller alltså inte kommuner, inte landsting eller större företag. Det handlar om att behålla folk och att inte fritt få avskeda folk. Vårt förslag innebär att företag skall ges möjlighet att anställa medarbetare. Detta öppnar för att de nya arbetstillfällen som alla partier säger skall komma i de små företagen verkli- gen kommer till. Arbetsgivaren skall ha saklig grund för uppsäg- ning, alltså skall arbetsbrist gälla. Uppsägning får inte bryta mot jämställdhetslagen och andra diskrimine- ringslagar som nu har skärpts, bl.a. genom Miljöpar- tiets motioner. Företrädesrätten för återanställning skall gälla. Därmed kan arbetsgivaren inte avskeda folk ena dagen och anställa någon annan nästa dag. På förekommen anledning måste jag påpeka att vi i Miljöpartiet var emot försämringen av återanställ- ningstiden 1996, från tolv månader till nio månader. Vi reserverade oss för att tolv månader skulle gälla som återanställningstid. Det har också påståtts i pres- sen att så inte var fallet. Jag vill till slut också säga, fru talman, att ett för- slag som är ägnat att säkra jobben och i en helhet skapa nya arbetstillfällen läggs fram i förebyggande syfte. Vårt mål är att de arbetslösas intresse måste komma i första hand. Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till utskot- tets hemställan under mom. 7. I detta anförande instämde Gunnar Goude, Birger Schlaug, Helena Hillar Rosenqvist och Thomas Julin (alla mp) samt Elver Jonsson (fp). 0553513261108 N 2010-01-01 00:00:00 193080 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0983/#anf149