2348758 GM0983 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:83 Onsdagen den 21 april 1998/99 83 1999-04-21 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 2516A4E6-D335-4E4C-9790-06B533CEEA3C 144 ELVER JONSSON (fp) fp Fru talman! Knappast någon fråga har under den- na vårvinter fått en sådan uppmärksamhet som en delfråga på arbetsrättens område. Uppmärksamheten föranleds av att regeringen står inför ett hotande vote- ringsnederlag. Men debatten - för att inte säga pro- cessen - om de arbetsrättsliga frågorna, där turord- ningsreglerna kanske är den mest publika frågan, är ju inte ny. Ett flertal reformkrav förverkligades då den förra regeringen satt vid rodret. Denna förändring och ett antal för näringslivet och småföretagsamheten gynnsamma förändringar återställdes ju efter 1994 års val då socialdemokraterna återtog regeringspositio- nen. En av de viktigaste uppgifterna är att modernisera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att en rigid lagstiftning bidrar till att cementera massarbetslöshet och problem med löne- bildning. Skadeverkningarna av lagstiftningen märks på många olika sätt: · arbetsgivare drar sig för att anställa, · småföretagen tvingas att betala dryga skadestånd för att de har missförstått snåriga regler, · människor som en gång hamnat utanför arbets- marknaden har mycket stora svårigheter att ta sig in på den, · lönesättningen avspeglar dåligt såväl det sam- hällsekonomiska utrymmet som produktivitetsut- vecklingen i skilda branscher och företag. En tid därefter återställde emellertid regeringen en del av återställandet från hösten 1994. Situationen inom näringslivet och på arbetsmarknadens område har väsentligt förändrats mellan 70-talets början och det nya sekel och årtusende som vi strax går in i. Det har bekräftats praktiskt taget av samtliga talare här i debatten. Vi har varit med om ett 90-tal då arbetslösheten ökade i svallet av 1980-talets vårdslösa ekonomiska politik. Det var då som finanshajar härjade och bank- kriserna dränerade såväl statskassa som enskilda människors sparkapital. Hösten 1990 - under en socialdemokratisk rege- ring - sköt arbetslösheten i höjden med katapultfart. Vi fick efterkrigstidens svåraste lågkonjunktur, och regeringsskiftet på hösten 1991 ändrade inte trenden. Arbetslösheten fortsatte att stiga fram till 1993 för att därefter plana ut och sjunka samtidigt som nyanställ- ningarna satte fart. Samma år beslutade riksdagen om en begränsad reformering av arbetsmarknadslagarna, förändringar som för arbetstagarna var förhållandevis marginella. Det var de förvisso också för arbetsgivare och småfö- retagare, men de hade en psykologiskt positiv effekt. Nyanställningarna ökade under såväl 1994 som 1995 innan socialdemokraternas återställare medverkade till att dra ned på engagemanget för nyanställning. I dagens betänkande återkommer yrkanden från oppositionen om att man vill komma tillbaka till det gynnsamma läge som var under 1994 och som med- verkade till att sätta fart på nyanställningarna. Det gäller i första hand vissa regelförändringar. Det gäller vidare decentralisering av arbetsrätten. Det gäller turordningsreglerna där utskottet och dess majoritet har varit klok nog att ta ett viktigt steg. För detta skall Miljöpartiet ha support för att man inte låtit sig skrämmas av miljonkampanjer från LO, understödda och livligt applåderade från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. En förändring som vi kräver är förbud mot block- ad av enmansföretag. Mona Sahlin har bekräftat att regeringen avser att förbjuda en sådan stridsåtgärd när det gäller fåmans- och familjebolag utan anställ- da. Hon har ju tydligt bekräftat att ett sådant förslag är tänkt att ingå i en proposition om lönebildning som regeringen skall lägga fram i höst. Det är bra om regeringen orkar fullfölja åtminstone något av allt det som statsrådet Sahlin har varit ute och pratat om. I en av reservationerna tar vi upp proportionali- tetsregeln som berör frågor kring stridsåtgärder där det är rimligt att anpassa balansen mellan parterna. I en teknisk ny modern tid har parterna helt andra möj- ligheter att utan förluster för den egna stridskassan medverka till förödande skador för motparten. Vi har en helt förändrad arbetsmarknad där allt färre tillsvidareanställs, där projektjobb och korttids- anställningar just nu dominerar och där vi har en internationell influens vars effekter långsiktigt inte går att överblicka. Då behöver vi se över hela det arbetsrättsliga fältet. Det är så tydligt att 70-talets behov inte kan jämföras med situationen på arbets- marknaden 30 år senare. Hans Andersson påstod visserligen att normallä- get var tillsvidareanställning. Det hade varit bättre om han hade sagt att det har varit normalläget. Som jag sade är det alltfler som korttidsanställs, projektan- ställs och visstidsanställs. Jag gör ingen värdering av detta, men det är ett faktum att vi har en mycket an- norlunda arbetsmarknad. Samtidigt är det viktigt att man vid en regel- förenkling och en reformering av arbetsrättsliga frå- gor inte tappar bort det som är arbetsrättsreglernas huvudsakliga syfte, nämligen att ge enskilda männi- skor skydd så att de kan hävda sina rättigheter. Men det är så uppenbart att det behövs en förändring och en större smidighet, eller som jag själv ofta har ut- tryckt det i den här kammaren: Det behövs en lag- stiftning som är rundare i kanterna. När det gäller avvikelser från turordningsreglerna som finns i kollektivavtal m.m. är det intressant att konstatera att praktiskt taget samtliga LO-förbund har avtal som medger avsteg från lagens turordningsreg- ler. Det vanligaste är att avtalen anger att lokal över- enskommelse om avvikelse får ske men att det i öv- rigt inte anges några riktlinjer för vilka kriterier som skall tillämpas. I några få avtal finns det dock riktlin- jer. Det kan röra sig om de kriterier som skall beaktas när man bestämmer turordningslistan. Det gäller för bl.a. elektrikerbranschen, som har tydliga anvisningar om hur undantag från turordningsreglerna skall hante- ras. På tjänstemannasidan finns det en trygghetsöver- enskommelse mellan PTK och SAF och den lokala tjänstemannaparten beträffande överenskommelser som avviker. Riktmärket vid en sådan överenskom- melse skall vara att med minsta möjliga olägenhet för berörda tjänstemän bibehålla en personalstyrka i företaget som gör att effektiviteten inte eftersätts. I flera centrala avtal på SIF-området har sedan be- stämmelser av denna innebörd införlivats. Därför är det något patetiskt då man från t.ex. LO-håll tar till storsläggan mot alla avvikelser. Hetskampanjen mot Miljöpartiet i turordningsfrågan talar sitt tydliga språk. Arbetslöshetsmålet, regeringens främsta mål un- der fyra år, har nu havererat. Det har ersatts av ett sysselsättningsmål, som ligger långt borta i tiden. Det låter som om socialdemokrater och toppfunktionärer i LO har behov av en politisk kampfråga. För Vänster- partiets del handlar det mycket om att göra kampen till en klasskamp. Jag tror att det är därför partiets talare så ofta går upp i falsett, om inte i rösten så i argumenteringen. Fru talman! Vi måste få vidare. Det är inte därför att vi skall trappa upp prestigen mellan löntagarorga- nisationerna och arbetsgivarnas företrädare, och inte heller i relationen med den lagstiftande församlingen. Det är angeläget att säga att det inte handlar om att "välja sida", till skillnad från vad politiker på höger- och vänsterkanten menar. Det handlar om att få till stånd spelregler som gör att den politiska instansen mera kan ta på sig "domarrollen" än vara en "aktör på spelplanen". För Folkpartiets del gäller att vi har varit med om att driva fram många arbetsrättsliga reformer genom åren. Det må vara den lagstadgade åttatimmarsdagen eller införandet av Arbetsdomstolen i slutet på 20- talet. Vi var med och initierade den s.k. § 32- utredningen. Liberala krafter var med om huvudpar- ten av den arbetsrättsliga lagstiftningen på 70-talet. Den kom i samband med att vi med liberala arbets- marknadsministrar var med om att reformera arbets- miljölagen och besluta om den historiska jämställd- hetslagen. Det skulle vara en olycka för arbetsmarknadens möjligheter att fungera om riksdagen inte drog slut- satser av ett förändrat arbetsliv, där skyddet och vär- net för den enskilde arbetstagaren hävdas. Det måste dock ske i ljuset och genom en balanserad avvägning mot en smidigare och mera flexibel arbetsmarknad, där möjligheten till nya jobb har högsta prioritet. Frågan är av den digniteten att den tar över myck- et av det som rubriceras som "trygghet i anställning- en". Den största prioriteringsfrågan för parterna, lagstiftaren och regeringen är att stimulera och un- derlätta för att vi skall få fram nya, riktiga jobb. Att de sedan måste komma i en utvidgad arbetsmarknad med tyngdpunkten mot tjänstesektorn och alla dess grenar är en självklarhet. Det skulle vara ett lyft för kvalitet och trygghet i jobbet. Dagens betänkande visar att det återstår en hel del att göra. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till i första hand reservationerna 1 och 16. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 193075 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0983/#anf144