2348758 GM0983 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:83 Onsdagen den 21 april 1998/99 83 1999-04-21 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 72FF511B-15E2-4500-B8F1-AF46CDE5358B 134 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Fru talman! En effekt hade i alla fall middagsup- pehållet, att stämningen av klasskamp och kamp mot det reaktionära kapitalets intressen avtog och dämpa- des. Det var som att komma tillbaka till den gamla debatten på 70-talet när man började känna igen kommunisterna och Hans Andersson i den retorik som var före pausen. Fru talman! Arbetslösheten är i dag det största so- ciala och ekonomiska problemet i Sverige. Trots en god konjunktur under flera år är den totala arbetslös- heten fortfarande så hög som 11,6 % av arbetskraften, enligt SCB. Studerar man antalet sysselsatta är bilden ännu dystrare. Jämfört med krisåret 1993 är syssel- sättningen i stort sett densamma, bara 14 000 fler i arbete - detta trots att antalet personer i yrkesverksam ålder under den här perioden har ökat med omkring 160 000. Den kraftiga ökningen av sysselsättningen, som fyrpartiregeringen lämnade efter sig, bröts snabbt av den socialdemokratiska regeringen och vändes till en rekordlåg nivå 19997. Man får gå tillbaka ända till 1973 för att hitta en lägre sysselsättningsnivå i Sverige. Men då var den arbetsföra befolkningen 390 000 personer färre än 1997. Det visar på ännu en sida av problemet, nämli- gen hur stor andel av den arbetsföra befolkningen som var sysselsatt. Denna andel har under socialde- mokraternas regeringstid utvecklats ännu sämre än just antalet sysselsatta. Läget på arbetsmarknaden är alltså mycket allvarligt. Det finns inte en metod som på allvar kan vända utvecklingen. Det krävs ett batteri av åtgärder, både på kort och på lång sikt. Arbetsmarknaden måste fungera bättre, skattepolitiken måste läggas om, re- gelverket för och attityden till företagarna måste förändras osv. - allt för att öka sysselsättningen och bättre rusta Sverige för att möta det nya årtusendet. I detta sammanhang är arbetsrätten en komponent. Fru talman! Dagens arbetsrätt är anpassad till 1970-talets samhälle med stora varuproducerande företag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en produktionskedja präglar tänkandet som ligger bakom dagens arbetsrätt. Förändringstakten i näringslivet har accelererat sedan dess. Människor är alltmer välutbildade och svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de nya idéerna föds och de nya jobben skapas. Arbetsli- vet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll. Företag som är på snabb tillväxt upplever sällan pro- blem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter att disponera om arbetskraften. Däremot upplever mind- re företag som är i förändring arbetsrätten som ett stort problem. Sammantaget innebär detta att arbets- rätten måste moderniseras och förenklas. Arbetsrättens syften, att skapa trygghet för de an- ställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är viktiga och riktiga principer bakom dagens lagstiftning. Tydliga spelregler på arbetsmarknaden är bra för att underlätta för arbetsta- gare och arbetsgivare att träffa överenskommelser och för att ha något att falla tillbaka på vid tvister. Men mycket talar också för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Det visar samtal som jag har haft med företagare, det visar undersökningar som har gjorts och det visar det allvarliga läget på arbets- marknaden. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl för att reformera arbetsrätten, inte för att den är den enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet eller den avgörande frågan. Men nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla företaget. Den skrämmer många från att nyanställa, och den skapar en känsla av vanmakt hos många företagare. Dessutom innebär exempelvis reglerna för provanställning att många företag väntar i det längsta med att nyanställa tills de vet om konjunkturen bär eller inte. Under fyrpartiregeringens tid 1991-1994 genom- fördes en del förändringar av arbetsrätten i syfte att underlätta och skapa en mer flexibel arbetsmarknad. Dessa förändringar upphävdes av den socialdemo- kratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Vi kristdemokrater anser att arbetsrätten måste göras mer flexibel och bättre anpassad till inte minst de mindre företagens situation. Det handlar om · rätten att undanta två personer från turordnings- reglerna vid uppsägning. De som undantas skall vara personer som är viktiga för företagets fort- satta drift, s.k. nyckelpersoner. Detta är viktigt för främst mindre företag vid en neddragning av verksamheten. Förutsättningarna för företaget att överleva och så småningom återigen växa är stör- re om viktig kompetens kan behållas vid en ned- dragning. · att avskaffa fackets vetorätt vid entreprenader. · att införa förbud mot blockad av enmans- och familjebolag samt av företag som inte har kollek- tivavtal därför att ingen av de anställda är med- lemmar i något fack eller vill ha något kollekti- vavtal. Detta är ett förslag som tydligen statsrådet Mona Sahlin har aviserat skall komma, men som socialdemokraterna verkar säga nej till i dag. · möjligheten att förlänga tiden för provanställning från nuvarande 6 månader till 12 månader, vilket skulle öka företagens benägenhet att nyanställa i stället för att utnyttja övertid vid exempelvis en konjunkturuppgång. · att tillåta visstidsanställning upp till två år vid arbetsanhopning. Dessa förändringar innebär ingen kraftig försäm- ring av tryggheten för den anställde. Men de innebär ett friare regelverk för de företagare som måste bli fler och måste våga anställa fler om Sverige skall bemästra den höga arbetslösheten. I det betänkande som vi diskuterar i dag har krist- demokrater, folkpartister, centerpartister och mode- rater bifallit en miljöpartimotion. Motionen kräver att två personer skall kunna undantas från turordnings- listan vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det skall gälla företag med högst tio anställda. I övrigt skall samma lag om anställningsskydd gälla som i dag. Vi skulle helst velat se att gränsdragningen vid tio anställda togs bort för att undvika tröskeleffekter, men förslaget är ett steg i rätt riktning, vilket vi påpe- kar i ett särskilt yttrande. Detta ganska modesta förslag har väckt en enorm indignation från bl.a. LO. I en annonskampanj för några miljoner kronor attackeras det lilla Miljöparti- et. I helsidor sprider LO avsiktligt vilseledande in- formation. Med annonsrubriker såsom "Är det vi kvinnor som ska få sparken först?" framställs det förslag som riksdagen skall ta ställning till som om vi införde djungelns lag på arbetsmarknaden. Det är faktiskt beklämmande att LO nedlåter sig till den fördumning av debatten som man gör. I Aftonbladet i går försökte sig socialdemokraten Johnny Ahlqvist, utskottets ordförande, och LO- ordföranden Bertil Jonsson på att argumentera mot förslaget. Låt oss göra en liten analys av de argument som de tog upp, punkt för punkt. Socialdemokraten Ahlqvist och LO-Jonsson skri- ver att det blir mer "rädda löntagare" på arbetsplat- serna därför att två av de anställda som har särskild kompetens vid en eventuell neddragning skulle få undantas från turordningsreglerna. Men, fru talman, det skulle med Ahlqvists och Jonssons logik innebära att alla nyanställda i dag skulle vara tysta och rädda på våra arbetsplatser, för de står ju först i kön för att tappa sitt jobb om det skulle behöva göras neddragningar. Är det verkligen så? Är det inte i stället den höga arbetslösheten som skapar tystnad, därför att man är orolig för jobbet rent allmänt sett. Det är inte turordningsreglerna som i första hand skapar tystnaden. Ahlqvist och Jonsson skriver att det är en "avgrundsdjup skillnad mellan att bli arbetslös därför att man var sist anställd mot att bli arbetslös därför att arbetsgivaren hellre ville ha någon annan kvar". Samtidigt brukar ju facket, socialdemokrater och vänsterpartister hävda att det inte behövs några änd- ringar i LAS, eftersom facket alltid går med på att frångå turordningslistan om det är bra för företaget. Men, fru talman, det värsta som kan drabba en ar- betslös måste då vara om kompisarna i fackklubben säger att de hellre vill ha någon annan kvar på företa- get än den som blev sist anställd. Detta måste ju vara logiken i resonemanget. Jag tror inte att argumentet håller. Att bli arbetslös är en smärtsam upplevelse, oavsett anledning. Det har inte i första hand att göra med om facket, arbetsgivaren eller anställningstiden i företaget har orsakat det hela. Ahlqvist och Jonsson skriver att erfarenheterna av de regler som gällde under fyrpartiregeringens tid visar att de svaga på arbetsmarknaden drabbas. Fru talman! Tyvärr finns det ingen riktig utvärde- ring av den period 1993/94 då vi hade dessa regler. Lagen gällde ju under så kort tid och under en tid då det var kraftig turbulens på arbetsmarknaden. Det var tragiskt för alla som drabbades av uppsägningar. Frågan är ju om de företag som utnyttjade undantags- regeln klarade krisen bättre och kunde nyanställa tidigare när uppgången kom än om de hade praktise- rat dagens regelverk. De slapp kanske att slå igen butiken helt och hållet. Ingen av oss vet detta riktigt säkert, eftersom en sådan här lag måste få finnas några år under mer normala arbetsmarknadsbetingel- ser för att sedan utvärderas ordentligt. Tonen i debattartikeln i Aftonbladet i går och i LO:s kampanj är ganska ensidig. Perspektivet är bara den fast anställde löntagarens, och det är ett viktigt perspektiv. Det erkänner jag. Det tycker jag också. Men omsorgen om den arbetslöse som vill få fotfäste på arbetsmarknaden och den enskilde småföretagaren saknas helt. Samma sak har det varit i Hans Anders- sons inlägg, och det kommer säkert att vara samma sak i Anders Karlssons inlägg. Man utgår ifrån att alla företagare bara är ute efter avskeda alla småbarnsmammor och alla halta och lytta, som någon förhandlingsman från Elektrikerför- bundet har sagt i ett uttalande. Alla rakryggade per- soner som har åsikter skulle försvinna om man inför- de dessa regler. I LO:s värld verkar det som om da- gens företagare bara skulle vilja ha fogliga, mesiga män under 50 år utan barn. Är det verkligen så? Låt oss inse att 70-talets arbetsmarknad och 2000- talets inte är densamma. Låt oss öppet, t.ex. i den utredning vi föreslagit i reservation 1, diskutera vad 2000-talet kräver av oss! Låt oss visa tilltro till både företagarna och de anställda och inte den misstro som nu gäller. Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservationerna 1, 5 och 7. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 193065 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0983/#anf134