2348758 GM0983 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:83 Onsdagen den 21 april 1998/99 83 1999-04-21 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 4AA73878-2E49-40AA-B435-9D6EE7553F77 128 PATRIK NORINDER (m) m Fru talman! För exakt en vecka sedan stod den nya finansministern i denna talarstol och uttalade: "Arbetslösheten skall betvingas. Målet är att den öppna arbetslösheten skall nå 4 % under år 2000." Detta var helt i linje med den socialdemokratiska retoriken och höstens regeringsförklaring. I dag finns det nog ingen seriös bedömare som tror på det uppsatta 4-procentsmålet. Vårpropositio- nen ger också helt andra signaler. Halveringsmålet är devalverat till ett riktmärke, och prognosen för arbetslösheten ligger på 5,4 % - långt ifrån det uppsatta målet. Denna prognos är i sig optimistisk, om jämförelse görs med Konjunktur- institutets prognos där den öppna arbetslösheten be- räknas ligga på 5,7 % år 2000. Visserligen sjunker arbetslösheten för närvarande, till stor del beroende på konjunkturella faktorer. Men konjunkturen kan snabbt förändras, och är de strukturella felen inte åtgärdade kan arbetslösheten åter öka. Jag beklagar att varken utskottets socialdemokra- tiske ordförande eller ministern deltar i dagens debatt. Det hade varit intressant att höra deras syn på 4- procentsmålet. Hur ser Socialdemokraternas Anders Karlsson på detta? Tror Anders Karlsson på talet om att de 4 procenten skall uppnås? Det ärliga svaret borde vara att målet inte kommer att uppfyllas. Detta reser ett antal följdfrågor: Varför gör regeringen ing- enting? Vilka hinder finns det för ökad sysselsätt- ning? Vad behövs för anpassning till en modern ar- betsmarknad? Om regeringen, enligt vårpropositionen, inte själv tror på sitt uppsatta mål, varför kommer då inga för- slag som är verkningsfulla? Samtalen mellan rege- ringen och näringslivet har varken lett till någonting konkret eller skapat förutsättningar för ett bättre fö- retagsklimat. Det ömsesidiga förtroendet mellan nä- ringslivet och regeringen har snarare försämrats. Någon annan slutsats är det svårt att dra, efter bl.a. statsministerns klumpiga inhopp i debatten. Den 6 mars redovisade näringslivets företrädare i Tillväxt- gruppen i DN Debatt sin syn på statsministerns utta- lande: "Tror Göran Persson att ett gott samtalsklimat mellan företag och regering främjas av att regering- ens främste företrädare söker politiska poäng i vad vi inte uttalat oss om? Tror man att förtroendet ökar när näringsministern och hans grupp betraktas som en 'opinionsgrupp bland andra' av finansministern?" I dag kunde vi höra Lars Ramqvist säga: Förtro- endet är i botten. Vi har bränt oss. Sorgligt utfall. Kastade på gatan. Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att relationerna är särskilt hjärtliga. Fru talman! I regeringsförklaringen 1994, alltså för fem år sedan, beskrev Ingvar Carlsson målande: "Arbetslösheten skär som en kniv genom det svenska välfärdssamhället. Alla drabbas av arbetslös- heten, inte bara de arbetslösa. Får arbetslösheten fotfäste kommer välfärden att undermineras." Ingvar Carlsson menade att en av regeringens ab- soluta huvuduppgifter var att minska arbetslösheten. Men löften blev just bara löften. I dag är närmare 20 000 färre svenskar i arbete än då Ingvar Carlsson i oktober 1994 presenterade sin regeringsförklaring. Jag får säga som i TV-reklamen: Bra jobbat rege- ringen! Att det finns grundläggande strukturella fel inom arbetsmarknaden går det inte att komma runt. Såväl företag som kvalificerad arbetskraft flyr Sverige. Det nya valspråket tycks vara: Ur Sverige - i tid! Stora företag flyttar både huvudkontor och verk- samhet utanför Sveriges gränser. I dag kan vi erfara att Esselte flyttar till London. Omkring 60 % av stor- företagen tror att inköpen i Sverige kommer att mins- ka inom de fem kommande åren. Detta kommer att slå hårt mot de svenska underleverantörerna. En av fyra av årskullen nyutexaminerade civilin- genjörer lämnar Sverige och bara två av fem av dessa kommer tillbaka. Det är bra för Sverige att arbeta internationellt, men problemet är att alltför få kom- mer hem igen. Det finns mer än 600 000 företag i Sverige. Över 400 000 av dessa är utan anställda. Problemet är att dessa ensamföretag i ringa grad växer och anställer arbetskraft. Det finns alltså grundläggande hinder för att företagen skall anställa. Huvudsakliga hinder för fler jobb är skattesys- temets utformning, synen på företagandet och en omodern arbetsrätt. Fru talman! Dagens betänkande behandlar motio- ner om förändring av arbetsrätten. Det är en arbetsrätt som härrör från början av 1970-talet och bygger på förlegade föreställningar om hur näringslivet ser ut och under vilka villkor företagen arbetar, en arbetsrätt som också så gott som entydigt, av företagare, anses vara en hämmande faktor för tillväxt och ökad syssel- sättning. Arbetsrätten är illa anpassad till de krav som ställs på företagen, vilka måste kunna vara flexibla till såväl konjunktursvängningar som andra strukturella förändringar. Störst konsekvenser har lagstiftningen för de små företagarna. Den arbetsrättsliga lagstift- ningen har aldrig anpassats för små företag. Dessa anser regelverket alltför krångligt och omfattande. Därför väljer många mindre företag att inte växa och utvecklas, som de annars skulle kunna göra. Något som ofta hörs, av framför allt småföretaga- re, är att de inte har viljan att växa. Utan vilja och motiv för tillväxt får vi därför inte de många arbets- tillfällen som skulle kunna tillkomma. I dag kan vi också konstatera att nyföretagandet minskar kraftigt. Under årets början minskade antalet nystartade företag med 14,1 % jämfört med samma period förra året och med hela 22,1 % jämfört med 1997. Fru talman! Arbetsrätten består av ett omfattande regelverk som i grunden måste anpassas till en mo- dern arbetsmarknad. Det är ett stort arbete, det finns nästan 80 lagar och förordningar inom arbetsrätten. Utgångspunkten för en sådan här utredning är enligt den moderata grundsynen regler som ger största möj- liga utrymme för nya anställningar och som samtidigt stärker den enskildes egen ställning på arbetsmarkna- den. Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte kunde ställa sig bakom förslaget att göra denna mer genom- gripande översyn av arbetsrätten. Det finns bland motionerna i betänkandet många förslag som skulle göra att det svenska företagskli- matet blev bättre. Utskottsmajoriteten, framför allt Vänstern och Socialdemokraterna, förkastade så gott som alla ansatser till att åstadkomma strukturella förändringar som innebär förbättringar för företag- samheten. Det finns dock ett undantag där en motion har till- styrkts. Det gäller turordningsreglerna i LAS, som bland företagsledare anses vara bland de största pro- blemen. Det är svårt att förstå att en mindre förändring av turordningsreglerna, där de små företagen kan un- danta två anställda vid en neddragning, kan väcka så upprörda känslor hos LO-pamparna och vice nä- ringsminister Mona Sahlin. Förklaringen till att LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uppmanat till strid kan vara att LO inte tolererar några som helst förändringar som gör att deras maktposition förändras. Den egna makten går före dem som står utanför arbetsmarknaden. LO tycks värna om dem som har ett arbete, men är ointresserat av dem som står utanför arbetsmarknaden. Turordningsreglerna brukar inte vålla företagen några problem är ett argument som facket vanligen hävdar. Det kan måhända vara så i många fall. Men då skall man komma ihåg att det oftast gäller de stör- re företagen och de som har kollektivavtal. Lagen är semidispositiv, vilket gör att undantag endast kan göras med stöd av kollektivavtal. De som står utanför kan inte göra turordningslistor, och det finns exempel på att företagare av den anledningen har tvingats att lägga ned sin verksamhet. Att facket till stor del står isolerat i sin inställning verifieras av en Skop-undersökning. Två av tre svenskar anser att den som klarar jobbet bäst skall få stanna. I samma undersökning framkommer även att två av fem tvekar att byta jobb därför att det skulle ge en sämre anställningstrygghet. Det är en mycket hög andel, som visar att turordningsreglerna motverkar en nödvändig flexibilitet och rörlighet inom arbetsmark- naden. Varför går då inte regeringen och Socialdemo- kraterna emot facket? En viktig förklaring ligger säkert i det socialdemokratiska partiets stora beroende av facket, inte bara propagandahjälpen utan även de stora belopp som partiet erhåller av LO. Röster från facket visar detta tydligt: "Från fackets sida ställer vi krav på att arbetsrätten inte skall förändras, vi vill inte se några försämringar i LAS." Det säger en ombuds- man på Kommunalarbetareförbundet. En annan röst: "De fyra miljoner vi har gett är förbundna med krav. Pengarna skall användas till att fatta beslut som gagnar våra medlemmar, annars skulle vi inte ge dem." - Ekonomichef, Handels. Fru talman! Det finns all anledning att snarast ge- nomföra en förändring av turordningsreglerna för framför allt de små företagen. Jag hälsar därför ut- skottets ställningstagande med tillfredsställelse och hoppas att vi därigenom både kan underlätta för dessa företag, så att de får en chans att behålla erforderlig kompetens i samband med neddragningar, och un- derlätta för arbetslösa att komma in på arbetsmarkna- den. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan vad gäller turordningsreglerna, så att undantag med- ges från dem vad gäller totalt två personer i företag med färre än tio anställda. Fru talman! Under perioden 1991-1994, under fyrpartiregeringen, förbjöds fackliga stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag för att tvinga fram kollektivavtal. Denna lagändring var bland de s.k. återställarna som den socialdemokratiska regeringen skyndsamt införde i samband med att de återkommit i regeringsställning 1994. I dag kan alltså facket sätta en ensamföretagare, utan någon anställd, i blockad för att tvinga honom att teckna kollektivavtal. Detsamma gäller familjeföreta- gare utan någon anställd utanför familjen. Det är för mig obegripligt och oanständigt att arbetstagarorgani- sationerna skall kunna bestämma vilka relationer som skall råda mellan de familjemedlemmar som arbetar inom sitt företag eller att tvinga en enmansföretagare utan någon anställd till kollektivavtal. Stridsåtgärder mot denna typ av företag tillgodoser inte något rim- ligt fackligt intresse. Det finns naturligtvis heller ingen anledning att tillåta att man genom sympatiåt- gärder stöder någon i en konflikt med sådana företag. Den bestämmelse som gällde 1994 byggde på ett omsorgsfullt utredningsarbete. Den hade befunnits förenlig med regeringsformen och av Sverige ratifice- rade internationella konventioner på området. Det finns alltså inga som helst skäl att inte skyndsamt begära att regeringen återkommer med förslag till riksdagen om förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag. Fru talman! Avslutningsvis vill jag helt kort redo- visa den moderata inställningen till lagstiftningen vad gäller rätten till stridsåtgärder. Vi motsätter oss inte rätten till fackliga stridsåtgärder. Vår inställning är dock att det måste finnas en balans på arbetsmarkna- den för att inte en organisation skall ha ett otillbörligt inflytande på lönebildning och avtal. I dag är det möjligt att med små insatser mer eller mindre slå ut verksamheter med stora ekonomiska skador till följd. Det är fråga om insatser som kostar lite för den egna organisationen men orsakar opro- portionellt stora kostnader för motparten eller tredje man. Detta gäller särskilt förbund som organiserar nyckelpersoner. Ett proportionalitetskrav för stridsåt- gärder bör därför införas. Vi finner det även orimligt att andra än de som di- rekt berörs av en konflikt skall kunna dras in i den. Sympatiåtgärder till förmån för en helt utomstående part bör därför förbjudas i den möjliga omfattning som står i överensstämmelse med internationell rätt och mot regeringsformen. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 5 samt till utskottets hemställan under mom. 7. 023451344303 N 2010-01-01 00:00:00 193059 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0983/#anf128