2348756 GM0981 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:81 Fredagen den 16 april 1998/99 81 1999-04-16 00:00:00 Svar på interpellation 1998/99:216 om sjukvården interpellationsdebatt EC2B97C9-415F-484E-9AF8-84D07C95DBB3 37 LEIF CARLSON (m) m Herr talman! Förvisso är det på det sättet, som Chatrine Pålsson säger, att den sjuka människan skall ha vård när hon behöver. Köerna är ett gissel. Vad gäller den kapacitetsbrist som ligger bakom köerna är regering och landsting tillsammans direkt ansvariga, för regeringen abdikerade från vården genom att inte se till att landstingen skötte specialistutbildningen. Kompetenta och erfarna läkare hindrades från att arbeta därför att de hade fyllt 65 år. Det är klart att det då blir kapacitetsbrist, att man inte kan operera på grund av brist på kompetent personal. Landstingen har kreerat en arbetsmiljö som lett till vantrivsel och flykt från vården och har misskött ST- utbildningarna under många år, så att det föreligger specialistbrist i många år framåt. Landstingen ser inte kostnaderna annat än i den egna verksamheten. De ser inte samhällseffekterna, och det leder till subop- timeringar och bristande resursutnyttjande. Herr talman! Vi är överens om att god vård för sjuka, god vård av gamla och människor i livets slut- skede är grundpelare i ett humanitärt samhälle. Men jag tror inte att det kan leda till att man behöver 20 000 vårdplatser och kanske 40 miljarder kronor. För dessa pengar kan man göra väldigt mycket mer och bättre saker för vård och människor. Det behövs bättre medicinsk kompetens i särskilt boende, mer personal, bättre löner, bättre fungerande vårdkedjor och bättre möjligheter att ge kvalificerad vård utanför sjukhusen med övergångsformer. Jag hoppas och tror att kristdemokraterna och Chatrine Pålsson kommer att delta i en seriös debatt om hur sjukvårdens resurser bäst skall komma de behövande till del och vilka förändringar som då behövs, men då måste man lämna socialdemokrater- nas landstingsfixering. Det finns ju faktiskt en riksdag som är demokratisk. Många undersökningar visar att om man effektivi- serade vården och om man inte hade planekonomin, skulle effektiviseringspotentialen ligga på mellan 16 och 30 miljarder kronor. Det skulle alltså handla om väldiga belopp om man fick in konkurrens och mång- fald. Att ge pengar till en dåligt fungerande organisa- tion löser inga problem. Det riskerar ju inte bara att förskjuta nödvändiga lösningar, utan det riskerar också att direkt försvåra alla åtgärder. Det är ju fak- tiskt så att landstingen är en del av sjukvårdens pro- blem, inte en del i problemens lösning. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 192911 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0981/#anf37