2348756 GM0981 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:81 Fredagen den 16 april 1998/99 81 1999-04-16 00:00:00 Svar på interpellation 1998/99:216 om sjukvården interpellationsdebatt F5D1D8B3-92E2-49AB-8781-BE961FCFA6E9 36 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är oerhört glad över de resursförstärkningar som man är beredd att göra. Det är ju trots allt annat ljud i skällan nu än vad det var 1995 och 1996 då socialdemokra- terna också hade regeringsansvar. Från 1995 och fram till nu är det 36 000 personer som har förlorat sina jobb inom kommuner och landsting. Leif Carlson försöker att nita mig i min sifferex- cersis. Men detta är ju inte ett sådant forum där vi kan stå och debattera med varandra. I Aftonbladet från den 3 mars skriver man om barnpsykiatrin, Lars Engqvist. Där står det att ca 10 000 unga människor mellan 10 och 15 år bär på självmordstankar. Det står vidare att väntetider på fem månader inte är ovanliga. Är det ett välfärdsland när våra barn och ungdomar är så nedbrutna så att de inte vet om de orkar leva, samtidigt som de kan få vänta fem månader för att få hjälp? Tidningen Dagens Medicin har haft en artikelse- rie. Hematologen Sigvard Olsson, som också är ve- tenskapligt råd i Socialstyrelsen - det handlar alltså inte om vilken person som helst - skriver: "Klockan 16 har jag skrivit ut 7 patienter och skäms över att jag sökt övertyga en 8:e om utskriv- ning trots att han är svårt sjuk och kämpat länge. Han hade kommit direkt till vår avdelning för att få sina blodtransfusioner och sedan åka hem. Nu orkade han inte och jag stod där och försökte i sinnet blockera alla hans kloka argument. Vidrigt!" Sigvard Olsson skrev alltså ett brev till Olof Ed- hag på Socialstyrelsen. I brevet skriver han vidare: "Måste få lätta mitt hjärta efter en bakjourshelg med erfarenheter som gör att jag ställer mig frågan om det är lämpligt att jag fortsätter som vetenskapligt råd i socialstyrelsen." Sigvard Olsson arbetar i Göte- borgsområdet, på Mölndals sjukhus. Det skedde en rundringning för att det behövdes 600 platser nu. Det var inte så att man fritt fick välja. En del har ju ändå som verksamhetsföreträdare varit med och dragit ned på antalet platser. Jag förstår inte varför utgångspunkten skall vara medelvårdstider, landsting, kommuner och huvud- mannaskap. Jag vill se människan som huvudperson, den sjuka människan. Vad vill den sjuka människan? Jag tycker inte att en enda sjuk människa skall mötas av argumentet för att inte bli inlagd på sjukhus: Vi har ingen plats för dig. Gör man den medicinska bedömningen att en människa behöver vård, skall det finnas plats för vederbörande. Detta har många djupa dimensioner. När det gäller medelvårdtiderna skulle jag vilja fråga Lars Engqvist: Vad är det som gör att vi i Sve- rige är så rysligt lyckliga över korta medelvårdtider, när det ingen annanstans i hela världen är någon fjä- der i hatten att ha korta vårdtider? Det beror väl på vilken människa det är fråga om, vilka förutsättning- arna är, om vederbörande är ensam hemma eller inte. Det skall inte vara modenycker i svensk sjukvård, utan den enskilda människan skall få den vård och omsorg man behöver, och vi är alla olika. 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 192910 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0981/#anf36