<anforande>
<dok_hangar_id>2348754</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0979</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:79 Onsdagen den 14 april</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>79</dok_nummer>
<dok_datum>1999-04-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skadeståndsrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D6F97555-15CD-466B-A8CD-5D8CFACFF7A0</anforande_id>
<anforande_nummer>125</anforande_nummer>
<talare>ULF NILSSON (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag fastnar nog mera för den inställ-
ningen att det är viktigt att den enskilde får en form
av ersättning och erkännande av lidande av skada om
det har konstaterats att det har begåtts ett fel, obero-
ende av vad det här felet beror på. Det kan bero på
försumlighet, misstag osv. Jag väljer då att sätta den
enskilde i första rummet.
</anforandetext>
<intressent_id>0542573140300</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>192708</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0979/#anf125</protokoll_url_www>
</anforande>
