<anforande>
<dok_hangar_id>2348746</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0971</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:71 Torsdagen den 18 mars</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>71</dok_nummer>
<dok_datum>1999-03-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa kulturpolitiska frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>B2C33023-863E-4A31-A6C1-99F06140515C</anforande_id>
<anforande_nummer>247</anforande_nummer>
<talare>LENNART FRIDÉN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! De blickar som möter mig säger i
stort sett: Gå ned och sätt dig. Med tanke på det skall
jag vara väldigt kortfattad.
Först bara till Peter Pedersen: Visst finns det
många politiker som på ett eller annat sätt har an-
knytning till kultur. Det är många som har flera
strängar på sin lyra, många som alltid vill spela första
violen, slå på trumman för sig själva och trampa i
klaveret. Visst finns det mycket av relation mellan
politiker och folkmusik i alla fall.
Jag vill bara säga att jag i allt delar de uppfatt-
ningar som fördes fram av Elisabeth Fleetwood. Jag
vill bara göra ett par tillägg.
Det är väldigt viktigt att vi kommer ihåg de båda
delarna av kulturen: Det är inte bara att ta del utav
utan också att delta i. Där återvänder jag till mitt
tidigare inlägg om skolans betydelse.
När det gäller klåfingrighet kan vi konstatera, Åke
Gustavsson, att det sätt man senast utsåg styrelsen till
Framtidens kultur på inte var särskilt lusteligt. Man
tog en statssekreterare i disponibilitet på departe-
mentet och chefen för Statens kulturråd. Som stats-
sekreterare och ordförande har de utslagsröst, och det
innebär att de två herrarna som sitter där är de som
mer eller mindre på kulturministerns uppdrag utför
det jobbet som skall vara inom Framtidens kultur. Det
är inte särskilt självständigt.
Det är viktigt när det gäller staten att man kon-
centrerar sig på det som är av nationellt intresse och
samtidigt kräver att man tar på sig ett nationellt an-
svar. Med ett internationellt stöd krävs också ett in-
ternationellt ansvar.
Vi måste få ordning på systemen och bygga upp
ett sådant som nu bygger på avtal mellan olika nivåer,
mellan anslagsgivare, huvudmän i den mån det inte är
samma och utförande institutioner. Därigenom skapas
en långsiktighet. Nuläget är katastrofalt för en del av
våra teatrar och orkestrar. Jag har under de senaste
veckorna besökt en del sådana som först ett stycke in
på det här året fått en budget, vilken man redan har
börjat arbeta efter. På det sättet kan det inte fungera i
fortsättningen.
Efter mina avslutningsord kan t.o.m. Åke Gus-
tavsson sätta sig. Trots en enig kulturutredning och
stor kulturproposition har inget nytt skett. Vi måste
ha en ständigt pågående debatt och diskussion, en
öppen debatt och beredskap till omprövningar av
ibland omskakande karaktär för att en förnyelse skall
kunna ske. Som jag ser det bygger man vidare på de
gamla principerna och kör på den räls som vi har haft
utlagd sedan 1974. Det är bara om vi kan skapa pa-
rallella från varandra verkligen oberoende stöd och
finansieringskällor och nya former för organisationer
i kulturen som något förnyande kan ske. Framför allt
måste vi se till att skapande görs fritt. Kultur skapas
inte genom politiska beslut utan av fria själars ska-
parglädje.
Ett litet ord till Åke Gustavsson. Vi har talat om
alternativa kommunförbund m.m. till landstingen för
att vi skall kunna skilja de här uppgifterna åt. Det är
för slå vakt om sjukvården som vi velat ha det så, inte
skära ned allt.
</anforandetext>
<intressent_id>0361652802700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>191814</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0971/#anf247</protokoll_url_www>
</anforande>
