2348724 GM0949 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:49 Onsdagen den 3 februari 1998/99 49 1999-02-03 00:00:00 Särskilt anordnad debatt om åtgärder för ökad tillväxt särskild debatt ED2CCCD9-020C-4DEF-844F-D6C2ED6404D5 1 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! Under valrörelsen försäkrade social- demokraterna att Sverige går mot strålande tider. Enligt budgetpropositionen i oktober skulle den eko- nomiska tillväxten i år bli 3 %. I december sänkte så regeringen den siffran till drygt 2 %. Häromdagen förutsade Nordbanken, som tidigare delat regeringens optimism, att tillväxten stannar under 2 %. Det nya tillväxtdepartementet har inte börjat bra. I december tvingades regeringen också medge att den öppna arbetslösheten inte når ned till målet 4 % år 2000. Enligt Nordbanken kommer den att ligga över 6 % både i år och nästa år. Regeringen skyller på den internationella utveck- lingen. Men Sveriges ekonomiska problem är i allt väsentligt hemmagjorda. Det framgår av att vi suc- cessivt förlorar i välstånd jämfört med andra länder. Nyligen bekräftades att vi fallit ned till 17:e plats bland industriländerna - under genomsnittet i OECD och EU och sämst i Norden. Den tidigare konjunkturförbättringen har inte ut- nyttjats till att vidta åtgärder mot strukturfelen i svensk ekonomi, främst de höga skatterna och regle- ringarna på arbetsmarknaden. Statsministern brukar säga att det växer så det knakar. Problemet är i stället att det knakar, när det växer - t.o.m. när det går så sakta som det gör nu. Så stelt är det i ekonomin. De senaste månaderna har varslen stått som spön i backen. Svenska företag beslutar att flytta huvud- kontor och forskningsavdelningar utomlands. Det utländska ägandet breder ut sig - det senaste exemp- let är Volvo Personvagnar. Samtidigt lämnar välut- bildad arbetskraft Sverige för utlandsjobb med högre löner och lägre skatter. Det måste därmed stå klart för var och en att det nödvändiga strukturella reformarbetet inte kan skjutas på framtiden. Vi moderater har länge förutsagt att med Sveriges höga skatter och stelheter på arbets- marknaden kan inte tillväxten nå över de drygt 2 % i genomsnitt som krävs för att arbetslösheten varaktigt skall kunna sänkas. Före riksdagens juluppehåll begärde vi att rege- ringen skulle redovisa vilka åtgärder den avser att vidta för att inte fallet i jobb och välfärd skall bli större än nödvändigt. Något sådant besked kom inte. Enligt propositionsförteckningen väntas under våren från det nya, stora, fina Näringsdepartementet endast fyra förslag, som dessutom är betydelselösa från tillväxtsynpunkt. Och finansministern har meddelat att inget är att vänta förrän i vårpropositionen i april. Det betyder att riksdagen kan fatta beslut tidigast i sommar. Men om nu inget görs åt tillväxten och jobben, så pratas det desto mer. I höstas fick miljöminister Kjell Larsson i uppgift att tillsammans med företrädare för Vänstern och Miljöpartiet ta fram ett tillväxtpaket. Finansministern för skattesamtal med oppositionen. Sedan de s.k. tillväxtsamtalen mellan centralorgani- sationerna på arbetsmarknaden brutit samman skall bl.a. Ingvar Carlsson försöka resonera fram en sam- syn. Och efter det "rejäla snack" som näringsminis- tern ordnade i Villa Bonnier i förra veckan har han nu tillsatt en alldeles egen grupp med företrädare för näringslivet och facket. Min första fråga till Björn Rosengren blir: Hur tänker ni samordna allt detta prat, och vad kan konkret komma ur det? Fru talman! De månader som gått sedan valet vi- sar tydligt att den parlamentariskt så svaga regeringen inte förmår samla sig till handling. Saken blir inte bättre av att den söker stöd hos uttalat tillväxt- och Europafientliga krafter. Men det duger inte att passivt betrakta den svagare utvecklingen av ekonomi och arbetsmarknad samt flykten av företag och välutbil- dad arbetskraft från Sverige. Omläggningen av den ekonomiska politiken måste påbörjas genast. Det behövs snabba och kraftfulla åtgärder på främst fyra områden: Europapolitiken, skatterna, arbetsrätten och lönebildningen samt energipolitiken. Jag skall ta dem i tur och ordning. Regeringens beslut att ställa Sverige utanför euron skadar vårt land ekonomiskt och politiskt. Tydligaste tecknet hittills är att den svenska kronan drabbades betydligt hårdare än de blivande euroländernas valu- tor av den finansiella oron under andra halvåret 1998. Sveriges utanförskap har naturligtvis en negativ inverkan på företagens vilja att satsa och verka i Sve- rige. Ett snabbt beslut att införa euron i vårt land är ingen garanti mot fortsatta förluster av företag och jobb, men det skulle ge större möjligheter för att strömmen även kunde gå i motsatt riktning. Jag är naturligtvis medveten om att näringsminis- tern inte svarar för valutapolitiken. Men nu har snart alla statsråd utom de mest ansvariga - finansminis- tern och statsministern - bekänt färg. Där finns t.ex. de svurna motståndarna Ulvskog och Winberg, och där finns - något överraskande - skeptikerna Pag- rotsky och Hjelm-Wallén. Skulle Björn Rosengren vilja lämna sitt personliga vittnesbörd huruvida han anser att ett införande av euron skulle vara bra eller dåligt för Sverige? Näringsministern har inte heller det direkta ansva- ret för skattepolitiken. Men det råder nu bred enighet om att höga skatter skadar tillväxt och sysselsättning. Det gäller exempelvis de marginalskatter som mot- verkar arbete och utbildning och som gör personer med hög kompetens benägna att flytta utomlands. Det gäller vidare dubbelbeskattningen av vinster i aktie- bolagen och den extra skatt på sparande och investe- ringar som ligger i förmögenhetsskatten och fastig- hetsskatten. Är näringsministern beredd att inför finansministern hävda att näringsklimatet förbättras, om man slutar att överbeskatta småföretagare och om man sänker skatten på hushållstjänster? Står för övrigt Björn Rosengren bakom Erik Ås- brinks linje, att skatterna kan börja sänkas först 2001? Hur många företag och hur många forskare och tek- niker skall vi förlora fram till dess? Är det inte få- fängt att passivt vänta på ett överskott i statsbudgeten att använda till skattesänkningar, när det är beroende av en tillväxt som inte kommer till stånd just på grund av de höga skatterna? Är näringsministern beredd att stödja oss moderater, när vi hävdar att utrymme för nödvändiga skattesänkningar måste skapas genom minskningar på statsbudgetens utgiftssida? Fru talman! Till strukturfelen i Sveriges ekonomi hör de stelheter på arbetsmarknaden som orsakas av en otidsenlig arbetsrättslig lagstiftning och starka fackliga organisationers benägenhet att sätta de ar- betslösas intressen åt sidan. Regeringen har länge hoppats att arbetsmarknadens parter själva förhand- lingsvägen skall finna en lösning på problemen. Men utformningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen kan inte göras till en förhandlingsfråga mellan parterna. Vi politiker har ett ansvar för att det arbetsrättsliga regelverket är så beskaffat, att det främjar en löne- bildning på samhällsekonomiskt försvarbar nivå och samtidigt underlättar för friställda och nytillträdande på arbetsmarknaden att få jobb. I ett längre perspektiv krävs det en genomgripan- de reform av arbetsrätten. Utgångspunkten måste vara att reglerna på arbetsmarknaden medger individuella hänsyn och att arbetets rättigheter skall tillfalla den enskilde och inte organisationerna på arbetsmarkna- den. En sådan arbetsrättsreform kräver visst förarbete. Men själva beslutet att starta detta ger en viktig sig- nal. Dessutom finns det ett antal mindre, men nog så betydelsefulla, förändringar som kan genomföras omedelbart. Hit hör att slopa turordningsreglerna, att förbjuda sympatiåtgärder, att avskaffa det fackliga vetot vid upphandling och att stoppa möjligheten att försätta enmansföretagare i blockad. Är näringsmi- nistern beredd att lagstifta på basis av Svante Öbergs förslag, och att skrinlägga alla planer på att lagstift- ningsvägen ytterligare begränsa arbetstiden? Näringsministerns huvuduppgift måste vara att skapa gynnsamma förutsättningar för arbete och fö- retagande i Sverige. Hans företrädare i ämbetet ägna- de sig åt motsatsen, när han drev igenom beslutet att stänga Barsebäck. Kärnkraftens förtida avveckling är ett hot mot företagen och därmed mot jobben. Särskilt utsatt är den elintensiva industrin, som ofta finns i de delar av landet där många redan är arbetslösa. Näringsministern har varit landshövding och är bosatt i Norrbotten. I förra veckan var där nära 50 grader kallt. Trots att Sverige importerade el motsva- rande mer än produktionen från en stor kärnkraftsre- aktor var det nära att strömmen tog slut. Tänkte då möjligen det ansvariga statsrådet att det är skönt att avvecklingsbeslutet har fastnat i rättsmaskineriet och att Barsebäck 1 fortfarande tickar och går? Tänkte han att det vore bäst att lyssna till en massiv folkopi- nion, till kraven från såväl företag som fack, och riva upp beslutet att i förtid avveckla kärnkraften? Tänkte han inte det, då tänker han inte heller främja en tillväxt som ger fler jobb och ökat välstånd åt Sveriges folk. (Applåder) 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 189526 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0949/#anf1