2348718 GM0943 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:43 Torsdagen den 21 januari 1998/99 43 1999-01-21 00:00:00 (forts. från 1 §) Allmänpolitisk debatt Demokratifrågor (forts.) E22DF169-93CB-4A50-A6B5-80A9AEA5741F 229 STEN LUNDSTRÖM (v) v Herr talman! Rubriken för den här debatten är demokratifrågor. Flera av debattörerna har försökt att identifiera begreppet och gjort sina ideologiska, pragmatiska och filosofiska utvikningar. Detta är bra och viktigt, och jag kan med glädje konstatera att vi är överens när det gäller större delen av de självklara politiska och mänskliga rättigheterna. Att vi sedan inte är överens hela vägen har den här debatten också visat. Vi sätter gränsen för demo- kratin olika. Vi har kunnat konstatera i den här de- batten att kristdemokrater, moderater och folkpartister sätter gränsen när det handlar om den ekonomiska makten och rätten till makt och inflytande över det egna arbetet. Herr talman! För mig som vänsterpartist är rätten till arbete och bostad självklara delar i demokratin, liksom rätten att vara aktiv och delaktig i utformning- en och utvecklingen av samhällets alla delar. Tyvärr omfattas inte dessa och en del andra demokratiska rättigheter av alla. Tvärtom kan vi konstatera att det senaste decenniet har utanförskapet ökat. Det av- speglar sig tydligt i olika typer av statistik. Om vi tittar på arbetslöshetsstatistik, bostadslöshet och val- deltagande kan vi konstatera att budgetsaneringar, skattereformer och EU-anpassningar har lett fram till ökade klassklyftor och ett ökat utanförskap. Herr talman! När jag anmälde mig till den här allmänpolitiska debatten anmälde jag mig till en in- tegrationsdebatt men kunde lika gärna ha valt klass- samhället som en utgångspunkt. Det som i dag har hänt i Sverige är att klassamhället har fått en tydlig etnisk prägel. Bara genom att titta på officiell statistik får vi en tydlig bild av vad som hänt. Jag skall försö- ka låta bli att trötta kammaren med alltför många siffror, men det finns en del mycket tydliga exempel. Arbetslösheten 1997 var totalt 8 % i landet. Bland de utomnordiska medborgarna var samma siffra 33 %. Sysselsättningsgraden var totalt 70,7 %, men bland de utomnordiska medborgarna bara 35,2 %. I storstädernas ytterområde är situationen i vissa fall rent katastrofala. För att exemplifiera detta skall jag bara kort visa på situationen i delområdet Herrgården i Malmö. Här är förvärvsfrekvensen bland 20-64-åringar bara 9 % och bland kvinnor 7 %. I samma område har 94 % av befolkningen utländsk bakgrund, socialbi- dragsberoendet är 95 % och valdeltagandet är 40 %. Om inte dessa siffror är tillräckliga för att visa att vi har skapat ett utanförskap och ett klassamhälle som har ett tydligt etniskt ansikte torde det vara fullstän- digt omöjligt att övertyga någon om detta faktum. Vilka strategier har vi då i Sverige för att lösa de här problemen? Enligt mitt förmenande saknas strate- gier. Vackra ord och deklarationer finns och en all- män välvilja finns. Men sedan tar det slut. Problemet är att vi i Sverige inte beslutat oss för vad vi vill och inte ens vad vi menar med de ord vi använder. I dag har de flesta insett att ordet integration är det som skall användas och det är bra. Men vi måste också har en gemensam uppfattning om vad vi avser när vi använder detta begrepp. Ibland tycks det ha gått inflation i begreppet, och begreppet har också i allt högre utsträckning börjat misstänkliggöras och missbrukas i den allmänna samhällsdebatten. Det används i alla möjliga och omöjliga sammanhang och blandas ofta sammman med begreppet assimilation. Det tar sig uttryck i att man ser integrationen som något som bara berör invandraren och att integration har skett när invandraren har blivit som en svensk. I en allmän välvilja kan han eller hon tillåtas behålla vissa exotiska inslag från sin ursprungskultur, t.ex. högtidsseder och en del av sina matvanor. Vid sidan av den här uppfattningen finns det ock- så en tilltro till en byråkratisk lösning, där integratio- nen inte växer fram av sig själv utan är något som skall läras in och tvingas fram under överseende av särskilda myndighetspersoner. Slutligen finns det ytterligare en variant av väl- vilja som bygger på en tanke om omvänd assimilering där majoritetsbefolkningen skall överta seder och bruk från de kulturer som kommer hit. För oss vänsterpartister finns det över huvud taget inte något egenvärde i att dela in befolkningen i in- vandrare och svenskar och sedan utarbeta planer för hur man skall bete sig för att leva tillsammans. Tvärt- om måste utgångspunkten vara att människor är män- niskor med allt vad det innebär av individuella sär- drag och erfarenhet vid sidan av olika grupptillhörig- heter som klass, kön, etnicitet, sexuell läggning osv. Problemen uppstår först när det finns tydliga skillnader mellan olika gruppers möjligheter att göra sig gällande i samhället och när några grupper ställs utanför möjligheten att delta och påverka samhällsut- vecklingen, dvs. när det gemensamma samhället ställer vissa utanför och inte ger utrymme för alla. I dagens Sverige har olika invandrargrupper och andra etniska minoriteter små möjligheter att delta i det gemensamma samhället och därmed svårt att förverkliga sina livsplaner. Att motarbeta den diskri- minering som framför allt finns på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden är vad vi i Vänsterpartiet menar med integration. Jag vill fråga kristdemokrater, moderater och folkpartister: Vad menar ni med ordet integration? Det handlar också om att skapa aktivt utrymme inom de samhälleliga institutionerna t.ex. barnom- sorg, skola och äldreomsorg för den kulturella mång- fald som finns i befolkningen. Detta kan vi göra ge- nom att stat och kommun faktiskt ser till att kultur och språk är en kompetens i sig själv och genom att vi som arbetsgivare går i fronten för förändringar. Det kommer säkerligen också att behövas en hel del lagstiftning för att komma till rätta med detta och överbrygga diskrimineringen. I dag ställs det krav på att jämställdhetsplaner skall upprättas på arbetsplatser. Det är bra. De borde kompletteras med mångfaldsplaner. Det är viktigt att jämställdhetsplanerna och mångfaldsplanerna sam- ordnas så att inte invandrarkvinnor ytterligare margi- naliseras i Sverige. Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kammaren för sitt krav på mångfaldsplaner? Det borde också, i den lag som kommer mot dis- kriminering på arbetsmarknaden, vara en självklarhet att anställningsintervjuer omfattas av diskriminering- slagen. Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kam- maren för en förändring av en lag som inte ens är införd ännu, nämligen diskrimineringslagen? Det har ni möjlighet att visa. Att kalla Sverige i dag för ett integrerat samhälle vore en mycket kraftig överdrift, herr talman. Skall vi benämna Sverige som någonting i dag, skall vi be- nämna det som ett segregerat samhälle. Som jag tidigare har sagt präglas många männi- skors levnadsvillkor av en svag eller ingen anknyt- ning till arbetsmarknaden, med svaga sociala kon- taktnät. På så sätt har vi skapat ett samhälle där utan- förskap och tilltagande splittring råder. Segregationen är alltid minst tudelad. Den innebär att människors vardag ter sig helt olika och att vissa grupper ställs utanför områden som ger tillgång till makt och infly- tande över både sina egna och i viss mån andras liv. Segregationen i Sverige finns på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Klassmässig, könsmässig och etnisk segregation existerar sida vid sida, men fram- för allt i samverkan. De som lever i allra högsta välmåga är naturligtvis också segregerade, men deras segregation bygger på möjligheten att själv besluta på vilket sätt man vill bli segregerad, medan de grupper som befinner längst ned på samhällsstegen inte har någon möjlighet att eftertrakta det som för andra är en självklarhet med plånbokens och maktens hjälp. 0489096664719 N 2010-01-01 00:00:00 188938 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0943/#anf229