<anforande>
<dok_hangar_id>2348714</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0939</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:39 Fredagen den 18 december</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>39</dok_nummer>
<dok_datum>1998-12-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jord- och skogsbruk m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>B883CFEA-BDEA-4886-80DF-E971AAFF76A6</anforande_id>
<anforande_nummer>10</anforande_nummer>
<talare>INGVAR ERIKSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Man kan utan vidare konstatera att
om kostnaderna i vegetabilieproduktionen sjunker, i
det här fallet genom att dieselskatten och mineralgöd-
selskatten sänks, kommer det också att påverka fo-
derpriserna. Det gör att de som sysslar med animalie-
produktion kan få tillgång till något lägre foderpriser
än om man fortsätter att höja kostnader. Det är sådana
saker man får ta in i bilden.
Den bild som Jonas Ringqvist här visar blir fel.
Man kan inte göra på det sättet eftersom man då inte
kan lösa problemen. Totalt sett är det här som de
stora kostnaderna ligger.
Vi har när det gäller miljöersättningsprogrammet
varit förespråkare för ett system där man mer direkt
på ett enklare administrativt sätt skall kunna fördela
mer medel just till vallodling. Det skall i sig hjälpa
både ekoodlarna och dem som är konventionella
producenter.
Men det är det konventionella jordbruket i Sverige
som är det tunga och som främst utsätts för konkur-
rensen utifrån. Det är där vi som politiker måste se till
att skapa förutsättningar för rimligt lika villkor. Då
kan vi se fram mot ett fortsatt livskraftigt jordbruk i
Sverige.
</anforandetext>
<intressent_id>0695579897102</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>188256</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0939/#anf10</protokoll_url_www>
</anforande>
