<anforande>
<dok_hangar_id>2348712</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0937</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:37 Onsdagen den 16 december</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>37</dok_nummer>
<dok_datum>1998-12-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anslag inom socialförsäkringsområdet </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>7C6F7D15-A92A-4D5C-99C8-F11340156F10</anforande_id>
<anforande_nummer>19</anforande_nummer>
<talare>CARLINGE WISBERG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag kan inte med hjälp av de argu-
menten förstå på vilket sätt en självrisk faktiskt mot-
verkar utslagningen i arbetslivet. Den frågan hänger
fortfarande i luften. Bo Könberg har rätt till ytterliga-
re en replik och kan kanske utveckla det hela mer.
Det allvarliga med det resonemanget är att det
försvinner en stor del av det som vi i vårt parti tycker
är viktigt och som jag uppfattade att utskottsmajori-
teten - vi i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och
Miljöpartiet - också tycker är viktigt, nämligen att
systemet i sig skall fungera omfördelande mellan kön
och mellan inkomstgrupper.
</anforandetext>
<intressent_id>0282644582407</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>187811</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0937/#anf19</protokoll_url_www>
</anforande>
