2348712 GM0937 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:37 Onsdagen den 16 december 1998/99 37 1998-12-16 00:00:00 Hälsovård, sjukvård och social omsorg B5A0DC66-C8D9-4819-AEC1-0A24279C3673 168 LEIF CARLSON (m) m Fru talman! Moderata samlingspartiet har i parti- och kommittémotioner förordat en annan inriktning av hälso- och sjukvårdspolitiken än regeringen. Våra förslag syftar till att skapa förutsättningar för en ut- veckling av sjukvården och till att ta till vara de goda förutsättningar som finns, men som nu kvävs i lands- tingsmonopolets famn. Vi vill göra de förändringar som kan möjliggöra tillväxt i vården och låta den bli motor i en avancerad högteknologisk utveckling. Vi vill göra de förändringar som ger patienten ett verk- ligt inflytande i vården och som släpper fram perso- nalens kreativitet och ledaregenskaper. Det är sådana förändringar som gör att de anställda kan påverka sin arbetssituation bl.a. genom att det finns en vårdar- betsmarknad med många arbetsgivare och med kon- kurrens och belöningar. Det är sådana förändringar som begränsar politikernas roll till att tydliggöra mål och resursfördelning, men skiljer produktion från finansiering och låter pengarna följa patienten. Vi föreslår i vår obligatoriska hälsoförsäkring sådana lösningar. Jag har i flera år presenterat försäkringen här och för flera representanter för Centerpartiet, som har blivit väl informerade. Jag skall bara kort nämna vad det gäller. Den är solidariskt finansierad. Det kan man göra med skatter eller med avgifter. Skatter kan inte specialdestineras, så därför vet man inte vad som går till sjukvård och vad som går till annat. Avgifter kan specialdestineras. I en försäkring följer pengarna patienten. Patienten får en reellt stärkt ställning och har då inte bara landstingspolitikers prat att rätta sig efter. Produktion och finansiering skiljs åt, och då ökar effektiviteten. Ett aktuellt land att dra lärdom av är Holland. Om man vill gå långt bort kan man titta på Singapore. USA är i det fallet inte en förebild. Fru talman! Vi har föreslagit en långtgående väx- ling från subventioner och bidrag till omfattande skattesänkningar för alla samt upphävandet av skadli- ga och kostsamma monopol, därför att den enskilda människans ställning skulle stärkas och hennes bero- ende av stat och kommun minska. Vi värnar samtidigt de människor som är i störst behov av gemensamma insatser och som har små eller inga möjligheter att påverka sin situation. Vi värnar dem som nu är gamla och sjuka före nog så lovvärda förebyggande insatser för unga och friska. Fru talman! Majoriteten skriver i sitt betänkande att alla, oberoende av inkomst, skall ha tillgång till sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg av hög kvali- tet i ett solidariskt samhälle. Fru talman! Så är det ju inte i socialdemokraternas Sverige. För att vara säker på att få vård när man behöver den måste man ha pengar för att gå förbi de köer de ineffektiva regio- nala landstingsmonopolen skapar. Den lilla männi- skan ställs i kö i socialdemokraternas Sjukvårdssveri- ge. För någon vecka sedan diskuterade vi här i kam- maren en verklig vårdgaranti och patientens rätt. Socialdemokraterna var inte intresserade av annat än marginella förändringar - sådana som garanterar att makten ligger kvar hos landstingspolitiker och inte i verklig mening kommer patienten till del. I konflikten mellan patientens rätt och det kommunala självstyret ställer sig socialdemokraterna alltid på landstingsap- paratens sida. Socialdemokraterna och Vänstern tror, som fram- gick här tidigare, att ett rättighetsbaserat system med valfrihet och kontroll över egna ekonomiska resurser, som vi föreslår, skulle leda till att starka individer får fördelar på de svagares bekostnad. Fru talman! Är det på det sättet? Vi ser ju att det i dag är de som har resurser, pengar och kontakter som kan gå förbi köerna i vården. Dagens system gynnar den starke. Skulle t.ex. rätten att välja läkare och sjukhus, liksom rätten till en second opinion, blivit fastlagd och överklagningsbar så hade ett prejudikat skapats som framgent helt obetingat gynnat den svage vid första överklagande. Det är alltid den svage pati- enten som kommer i ett utsatt läge när, som nu, hu- vudmännen har begränsade resurser eller inte förmår utnyttja de resurser de har på ett riktigt sätt. Rätten till vård gäller i grunden valfrihet, rätten att välja vårdgivare och sjukhus, makt över priorite- ringsbeslut, att kunna delta i de prioriteringsbeslut som gäller en själv samt att ha rättigheter, som rätt till second opinion, i konfliktsituationer. Genom att bibe- hålla huvudmannens primat före patientens har majo- riteten i kammaren säkerställt att prioriteringar sätter de svagaste grupperna i en utsatt position. Man kan inte lita på att få vård i tid när det behövs. Socialde- mokraterna agerar tvärtemot vad de säger i sitt betän- kande. Fru talman! Vi förordar en ny tandvårdsförsäkring som innebär ett bra skydd för personer med höga tandvårdskostnader och samtidigt lägre offentliga utgifter. Högkostnadsskyddet för grupper som nu har behov av tandvård - som nu far illa - måste priorite- ras i förhållande till andra insatser. Även här måste landstingets dubbla roll som finansiär och producent avskaffas. Vi vill införa fri konkurrens inom barn- och ungdomstandvård och skapa konkurrensneutrali- tet mellan privata och offentliga vårdgivare. Tandvårdslagen bör ändras så att den endast inne- håller krav på att landstingen skall verka för en god tandhälsa och ha en tillfredsställande etablering inom tandvården. Landstingen skall inte få subventionera vuxentandvården. Vi vill, fru talman, också införa en ny läkemedels- försäkring vars konstruktion jag tidigare redovisat här i kammaren. Vi vill genomföra rationaliseringar inom läkemedelsförsörjningen. Bl.a. bör kostnadsansvaret för läkemedel i öppenvården återföras till staten, lagen om receptregister avskaffas och ett nytt hög- kostnadsskydd införas. Dessa förslag innebär en be- sparing på drygt 4 miljarder kronor - inte att medici- nen blir dyrare för den behövande patienten. Vi före- slår ett högkostnadsskydd på 1 200 kr per år. Det är alltså bättre än socialdemokraternas. Till frågan om läkemedel, fru talman, hör naturligt nog också apoteksväsendets utformning. Under 90- talet har utredningar om detta varit legio. Så gott som samtliga har talat om att monopolet bör hävas, men regeringen har inte kunnat ta sig samman till beslut. Vi anser att Apoteksbolagets monopol bör upphävas. Det är också en fråga om vårdtillgänglighet och service. Sverige har ca 900 apotek, Belgien 13 000 och Frankrike 20 000. Ett normalt västeuropeiskt land tycker att servicestandarden skall vara ett apotek på 3 000-4 000 invånare. Sverige har ett apotek på 10 000 invånare. I en liten svensk stad finns i bästa fall ett apotek, och det är förvisso inte nattöppet. I en fransk stad av samma storlek finns fyra apotek, varav alltid något är nattöppet. I hela Sverige finns bara ett enda nattöppet apotek! Läkemedel skulle bli billigare vid fri konkurrens, enligt utredningarna, men Landstingsförbundet rusar till apoteksmonopolets hjälp och försvarar monopolet med att de administrativa kostnaderna för landstingen skulle öka vid en avmonopolisering så att de fick en merkostnad. Ett bättre erkännande av hur illa och hur patientfrånvänt man arbetar och sköter sin administ- ration och ekonomi kan man knappast få. Fru talman! Bestämmelserna om apotekens de- taljhandelsmonopol bör upphävas från den 1 juli 1999. Då erfordras också en kompetensreglering gällande rätt att bedriva apoteksrörelse. Sådana be- stämmelser kan ingå i läkemedelslagen. En avregle- ring på området, förenklade hanteringsmetoder, kon- kurrens från postorderdistribution, nya apoteksformer m.m. skulle leda till rationaliseringseffekter om ca 1 miljard kronor på tre till fem års sikt. Fru talman! Vi motsätter oss en minskning av an- slaget för hiv- och aidspreventivt arbete, liksom över- föring av medel från anslaget A 4 inom det utgiftsom- råde vi talar om - 9 - till utgiftsområde 25. Det ger nämligen fel signaler att nu inleda en avveckling av det statliga stödet. Det kan tolkas så, att det offentliga inte anser att hiv är så farligt längre. Fru talman! Vi framställer dessa förslag för att gö- ra det bättre. Det blir bättre för patienterna genom att de får tydliga rättigheter till och i sjuk- och tandvård och bättre apoteksservice. Det blir bättre för perso- nalen genom att den kan påverka sin arbetssituation på ett helt annat sätt genom en arbetsmarknad med många arbetsgivare. Det är bättre för dem som har idéer och företagarvilja genom att de kan etablera sig och konkurrera på lika villkor. Det är bättre genom att alla åtgärder leder till att resurserna i vården bättre tas till vara. I socialdemokraternas sjukvårdssyn kan jag tyvärr inte spåra något av detta. De begränsar patientens rätt till att vara beroende av politikers välvilja. De be- gränsar personalens inflytande och ledarmöjligheter på bekostnad av politikernas medverkan. De begrän- sar konkurrens, valfrihet och arbetsmarknad genom att hävda lanstingens och Apoteket AB:s monopol. De misshushållar med resurserna och förhindrar ut- vecklingspotentialen i vården att komma fram genom att förorda närmast planekonomiska förhållanden. Landstingens - huvudmännens - rätt går före indivi- dens, ja, alla ställs relativt maktlösa inför den politis- ka övermakt man försvarar. Här, fru talman, går skiljelinjen i svensk sjuk- vårdspolitik - mellan dem som vill förbättra och bejaka patienter och personal samt ta till vara resur- serna och dem som huvudsakligen vill värna politi- kermakten och planmonopolen på bekostnad av allt annat. Tack, fru talman! 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 187960 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0937/#anf168