2348712 GM0937 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:37 Onsdagen den 16 december 1998/99 37 1998-12-16 00:00:00 Hälsovård, sjukvård och social omsorg 527B1968-FCF6-4844-BA5D-6589F3AC2E4B 124 INGRID BURMAN (v) v Fru talman! Vänsterpartiet står i stort sett bakom det betänkande som vi debatterar i dag. Vi har lagt ett särskilt yttrande på några punkter, och jag återkom- mer till dem. Först är det viktigt att konstatera att vi delar rege- ringens uppfattning att välfärden skall vara generell, att alla människor skall kunna ges en förutsättning att leva ett gott liv, att alla skall ha tillgång till sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg av hög kvalitet - detta oavsett inkomst eller social status. Vår välfärd skall vara gemensamt finansierad och offentligt styrd. Här skiljer sig Vänsterpartiet från de partier, främst Moderaterna, som förespråkar individuella försäkringslösningar och långtgående privatiseringar av offentlig sektor. Vi menar att en sådan politik riskerar att ställa stora grupper utanför rätten till bra omsorg, god sjukvård och en rimlig försörjning. Det går alltså en ideologisk skiljelinje mellan de partier som förespråkar en generell välfärd och de partier som förespråkar selektiva lösningar som enligt vår uppfattning sorterar rik och fattig och som inne- bär privata lösningar för dem som har råd och bistånd till de sämst ställda. Det skulle innebära en återgång till någon form av fattigvårdspolitik. I betänkandet finns några saker som jag vill lyfta fram. Det första handlar om finansieringen av väl- färdssektorn, dvs. kommuner och landsting. Det är viktigt att markera att kommuner och landsting efter år av nedskärningar får i den budget som riksdagen har behandlat och i kommande budgetar en nivåhöj- ning av de statliga anslagen. Det är bra, men frågan är om det är tillräckligt. Landstingsförbundet har avise- rat att landstingssektorn kommer att redovisa ett un- derskott på ungefär 4,5 miljarder. Från Kommunför- bundet kommer också signaler om att den samlade kommunsektorn går med underskott. Det är risk att de utökade resurser som kommuner och landsting får enbart kommer att räcka till att täcka underskott och inte till att höja kvaliteten i verksamheten. Det måste vara den nu sittande majoritetens upp- gift att efter år av besparingar och nedskärningar som drabbat både sjukvård, omsorg och socialtjänst åter- skapa kvalitet inom dessa områden. Men då behövs det resurser. Det är Vänsterpartiets uppfattning att de nu lig- gande budgetramarna innebär en ambitionshöjning jämfört med 90-talets mörka mitt, men vi är inte helt övertygade om att det räcker. Enligt vår bedömning kommer både kommuner och landsting att behöva ytterligare resurser om de skall ha förutsättningar att leva upp till de mål som både vi och regeringen står bakom. Detta har vi utvecklat i vårt särskilda yttran- de. I Sverige växer nyfattigdomen i dag, klassklyftor- na har ökat och stora grupper hänvisas under långa perioder till socialbidrag för sin överlevnad. Soppkö- ken finns återigen i Sverige, och gruppen bostadslösa har ökat. Det generella receptet mot detta missförhållande är kampen mot arbetslöshet. Vänsterpartiet står givet- vis bakom en politik för att återskapa jobben, men det krävs också aktiva åtgärder för att klara dem som inte direkt kan eller förmår att återgå till arbetsmarknaden, som behöver behandlingsinsatser eller andra åtgärder. Just nu sitter en utredning och ser över socialtjänstla- gen. Man skall också utvärdera hur den ekonomiska krisen påverkar socialtjänsten. Frågor rörande social- tjänsten kommer därför att snart bli föremål för en behandling i riksdagen. Vi har därför valt att avvakta med konkreta förslag när det gäller socialtjänsten, dess utformning och försörjningsstöd för dem som under kortare eller längre tider tvingas uppsöka soci- altjänsten. Vi vill dock redan nu understryka att socialtjäns- ten också har ett ansvar och behöver utveckla sin pedagogik för att bemöta klienter och människor i kris. Om detta vittnar många klientorganisationer. Rolf Olsson kommer senare att redovisa Vänster- partiets syn på sjukvårdspolitik. Låt mig bara helt kort påpeka att om vården i framtiden skall kunna leva upp till de mål som redovisas i betänkandet krävs också satsningar när det gäller att rekrytera personal. Då handlar det om fler utbildningsplatser. Det handlar om riktiga löner så att det går att rekryte- ra till vård och omsorg. Det handlar om kontinuerlig kompetensutveckling och rimliga arbetsvillkor. Allt- fler inom sjukvården redovisar utbrändhet som ar- betsskada. För att uppnå rimligare arbetsvillkor krävs det att antalet anställda ökar. För att antalet anställda skall kunna ökas krävs resurser. Därför framhärdar Vänsterpartiet med sin politik att landstingen behöver en resursgaranti. Sedan må andra partier tala om vårdgarantier för fler eller många diagnoser. Får inte landstingen tillräckliga resurser kommer inga löften om vårdgarantier att kunna hållas om det inte skall ske på bekostnad av andra vårdbehövande. Den 1 januari träder en ny tandvårdsförsäkring i kraft. Försäkringen innebär bl.a. att ungdomar får billigare undersökningar, att bastandvård subventio- neras och att ett visst ekonomiskt skydd ges vid dyr- bara behandlingar. Vissa grupper av äldre och funk- tionshindrade får kostnadsfri munvårdsbedömning, och deras tandvårdsavgifter inordnas i sjukvårdens högkostnadsskydd. Vi anser att försäkringen är en bra grund att bygga på, men långsiktigt måste den enskil- des kostnad för bastandvården vara densamma som patientavgiften i den öppna hälso- och sjukvården. Tänderna är en del av kroppen. Den senaste tidens debatt har också visat att tand- vårdsförsäkringen inte omfattar alla personer med stora tandvårdsbehov på grund av sjukdom. Personer med anorexi omfattas t.ex. inte. Vänsterpartiet har därför väckt en motion om en utredning om den framtida tandvårdsförsäkringen. Den motionen har inte behandlats i samband med budgetpropositionen utan kommer att tas upp i ett senare skede. Men jag vill ändå redovisa här och nu att Vänsterpartiet anser att tandvårdsförsäkringen behöver utvecklas. Lena Olsson kommer senare i debatten att redovi- sa Vänsterpartiets syn inom handikappolitiken och äldreomsorgen. Jag vill därför bara helt kort konstate- ra att äldrepolitiken i Sverige under hela 90-talet har uppvisat en rad brister. Det mörka 90-talets nedskär- ningspolitik har inneburit att kommunerna kraftigt tvingats att skära i sina budgetar, och kvaliteten i vården och omsorgen för äldre är ett område som har tagit stryk. Regeringen konstaterar i sin proposition att sam- hällets insatser nu bör koncentreras på de problem och brister som har uppstått inom äldreomsorgen på grund av kommunernas och landstingens ansträngda ekonomiska läge. Man pekar på problemen i samband med ädelreformens genomförande, och man avser att tillsätta en parlamentarisk beredning för den framtida äldrepolitikens utformning. Vänsterpartiet instämmer i regeringens analys av och delar regeringens oro över äldreomsorgen. Vi menar att det är dags att prioritera upp äldreomsorgen och äldrepolitiken. Vi står givetvis också bakom de mål som redovisas i den nationella handlingsplanen för äldre, men det förtjänar att påpekas att om dessa vackra ord skall kunna omsättas i verklighet, så krävs det ekonomiska resurser och kompetent personal. Jag återkommer till att kommuner och landsting kan behöva ökade anslag under nästa budgetår. Fru talman! Vänsterpartiet står, som sagt, i stort bakom det betänkande som vi nu debatterar. Vi anser att betänkandet stakar ut en väg till utveckling av den generella välfärden. Det redovisar en höjd ambitions- nivå när det gäller satsning på hemlösa, på införli- vandet av barnkonventionen samt när det gäller en vilja att belysa problemen i och utveckla sjukvård, omsorg och handikappolitik. Betänkandet innehåller vidare ett tillkännagivande till regeringen när det gäller 65-årsgränsen för rätt till personlig assistans och om barns rätt till personlig assistans. Det innehåller en blygsam, men dock fort- satt delfinansiering av Rikskvinnocentrum i Uppsala i avvaktan på en mer långsiktig finansiering. Detta tillsammans med utökade anslag till kom- muner och landsting innebär förhoppningsvis ett slut på nedskärningspolitiken och en försiktig återupp- byggnad av den generella välfärden. Vänsterpartiet är ändå medvetet om att det finns mycket kvar att göra för att utveckla den generella välfärden och för att nå alla vackra mål som finns redovisade i betänkandet och i olika handlingsplaner, men vi är övertygade om att vägen dit går via gene- rella system och offentligt styrda och gemensamt finansierade verksamheter. Vi avvisar kategoriskt alla lösningar som går ut på att byta ut den generella välfärden mot individuella lösningar kombinerat med att man ger bistånd enbart till de allra sämst ställda. Det är en väg där vi sorterar ut människor. Målet är att bygga ett samhälle som tar alla med sig. I detta anförande instämde Alf Eriksson (s), Rolf Olsson (v), Mural Artin (v), Peter Pedersen (v), Lena Olsson (v), Gunilla Wahlén (v) och Claes Stockhaus (v). 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 187916 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0937/#anf124