2348710 GM0935 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:35 Måndagen den 14 december 1998/99 35 1998-12-14 00:00:00 Allmänna bidrag till kommuner E7BD1D59-73CB-4C3B-9848-51C1BBC88AFF 24 SIV HOLMA (v) v Fru talman! Under valrörelsen talade praktiskt ta- get alla partier om vikten av att mer resurser ges till kommunsektorn, dvs. vård, skola och omsorg. Väns- terpartiet vill satsa mer pengar till kommunsektorn än vad som hitintills skett. Utifrån det parlamentariska läget efter valet i september och budgetöverenskom- melsen mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan vi konstatera att vi har kommit så långt det var möjligt den här gång- en. Det blev en viss förstärkning 1999 på 1,3 miljar- der och 2001 på 2 miljarder. Statsbidragen till kom- munsektorn har ökat sedan 1997 från en nivå på 87 miljarder till en nivå på 107 miljarder år 2001. Det finns fortfarande behov av mer resurser till kommunsektorn. Vi vill driva en fördelningspolitik som minskar klassklyftorna, skillnaderna mellan män och kvinnor och de ekonomiska skillnaderna mellan regioner. I den politiska strävan spelar kommunsek- torn en mycket viktig roll, likaså infrastrukturen, när det gäller att skapa förutsättningar för fler arbetstill- fällen. Vi har i många år haft en mycket konsekvent po- litik när det gäller kommunernas ekonomiska situa- tion. Vi anser bl.a. att balanskravet år 2000 inte är förenligt med principen om det kommunala självsty- ret. Svenska Kommunförbundet beskriver detta i sin rapport Kommunernas ekonomiska läge november 1998. I deras sammanfattning sägs att de höjda stats- bidragen har väckt förväntningar på kommunerna att de skall öka antalet anställda inom skola, barn- och äldreomsorg. Samtidigt skall kommunerna klara av balanskravet år 2000. Utrymmet för nyanställa perso- nal minskar. Kommunförbundet utgår ifrån resultatet 1997 som för kommunerna blev minus 5 miljarder totalt. Re- sultatet är beräknat med hänsyn till balanskravet som skall exkludera extraordinära poster. Kommunerna måste alltså klara först det totala underskottet mellan verksamheternas driftskostnader och skatteintäkter med sikte på att komma i balans till år 2000 innan man kan planera för att nyanställa. Det ser olika ut för kommunerna. Kommunförbundet räknar med 1997 års resultat som grund och gör en schablonmässig framräkning till år 2000 och kommer fram till att 82 kommuner inte kommer att klara detta balanskrav med oförändrad verksamhet. Vi anser det vara mycket olyckligt om kommu- nerna måste prioritera ekonomin på detta sätt före behoven inom skola, vård och omsorg. Vi har samma principiella invändningar när det gäller kommunernas rätt att höja skatten, dvs. att det strider mot den kom- munala beskattningsrätten. Vi konstaterar emellertid att vi inte denna gång i förhandlingarna fått gehör för våra synpunkter. Vi fortsätter naturligtvis att diskute- ra dessa frågor med regeringen. Vänsterpartiet vill tillföra kommunsektorn mer pengar utifrån de nya arbetsuppgifter som riksdag och regering beslutat om. Det har sagts tidigare i den här kammaren av Vänsterpartiets företrädare att det var ett lätt val att välja att förhandla med regeringen och Miljöpartiet, även om vi inte i förhandlingarna har haft några lätta val. Resultatet pekar med all tydlighet på att vi inte nådde så långt som vi hade velat. Det handlar inte bara om att våra samarbetspartner hade en avvikande åsikt, utan det beror naturligtvis på vad samhällseko- nomin sätter för gränser. Men vi ser fortfarande möj- ligheter att med ett hållbart och långsiktigt samarbete, som sträcker sig över hela mandatperioden, kunna komma överens om framtida förstärkningar av kom- munernas ekonomiska situation. Med detta vill jag framföra att vi ställer oss bak- om utskottets förslag. Fru talman! Det finns omständigheter som försva- gat kommunernas ekonomi. Den samhällsekonomiska utvecklingen, där sanering av statens finanser och massarbetslösheten har spelat en stor roll, och inrikt- ningen i politiken har haft sin betydelse. Vi har haft två regeringar efter varandra som har betonat vikten av att kärnan i välfärden - barnomsorg, skola och äldreomsorg - prioriteras före transfereringar, t.ex. folkpension och ATP. För att kunna prioritera har man hävdat att det är nödvändigt med nedskärningar i t.ex. socialförsäkringssystemet. Dessa nedskärningar leder emellertid till att alltfler hamnar under socialbi- dragsnivån. De ökade kostnaderna för socialbidragen tränger i sin tur ut resurserna till välfärdens kärna, dvs. att det blir mindre pengar över till skola, vård och omsorg. I Kommunförbundets rapport framgår det att soci- albidraget under det första halvåret 1998 minskade med 6 % jämfört med samma tid 1997. Socialbi- dragskostnaderna har minskat på grund av att arbets- lösheten har minskat. Men de skulle kunna ha mins- kat ännu mer om inte socialbidragen tenderat att per- manentas som en komplettering till det allmänna socialförsäkringssystemet. Det finns andra omstän- digheter som försvagat kommunernas skatteunderlag och därmed deras intäkter. Den s.k. pensionsavgiften, eller som man tidigare kallade den för, egenavgiften, på 6,95 % har stegvis urholkat skatteintäkterna. En- ligt Kommunförbundets beräkningar finns det en okompenserad del på nästan 5 miljarder. Vidare kommer bruttolöneavdrag av hemdatorer kunna minska det kommunala skatteunderlaget. Kompensationen av den s.k. Ludvikamomsen, som skedde utifrån 1995 års nivå, innebär i praktiken att systemet har fått ett uttagstak. Ökningarna blir inte kompenserade, och därmed sker en successiv av- trappning av de kommunala resurserna. Kommunför- bundet pekar vidare i sin redovisning på ytterligare kommunalekonomiska konsekvenser som budge- töverenskommelsen ger. Den nya arbetspraktiken och utvecklingsgarantin för ungdomar 20-24 år får också konsekvenser på kommunernas ekonomi. Statens bidrag för flyktingmottagandet täcker inte kommu- nernas kostnader. Assistansersättning kompenseras inte fullt ut, och i januari 1999 träder miljöbalken i kraft. Kommunernas tillsynsansvar ökar. Fru talman! Jag vill bara nämna några ord om an- slaget till utjämningsbidraget till kommuner och landsting. Precis som tidigare talare här har sagt kommer det att under denna vecka presenteras ett förslag av Utjämningskommittén, som tillsattes för att göra en översyn av det kommunala skatteutjämnings- förslaget som trädde i kraft 1996. Jag vill inte föregå remissomgången, men jag vill ställa ett par frågor till alla involverade när det gäller remissomgången. Kan verkligen ett utjämningssys- tem fånga alla Sveriges kommuners och landstings strukturella kostnadsskillnader? Handlar det egentli- gen inte om att det finns för lite pengar? Skulle inte många problem kunna lösas om mer resurser kom kommunerna och landstingen till del? Fru talman! Låt mig bara i mycket korta ordalag förklara varför vi i Vänsterpartiet inte kan tänka oss att stödja Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemo- kraternas förslag vad beträffar kommunerna. I grun- den handlar det naturligtvis om ideologi, dvs. vilket förhållningssätt som vi har till kommunerna och hur vi värdesätter den kommunala och landstingskommu- nala verksamheten. En gemensam företeelse finns i de nämnda partiernas motioner. Man föreslår föränd- ringar som skall både genomföras och få full effekt samma år, dvs. redan nästa år, 1999. Fru talman! Inte ens jag som är kommunalekonom när jag inte är riksdagsledamot skulle kunna få kom- munalpolitikerna i min hemkommun Kiruna att tro att man kan genomföra sådana förändringar som att minska på personalkostnaderna så att det ger full effekt samma år. Det finns något om kallas för av- vecklingskostnader. De uppstår inte bara när man skall reducera antalet anställda, utan sådana kostnader uppstår i praktiskt taget alla sammanhang när man skall göra förändringar. Fru talman! Enligt moderaterna är resurserna som finns i dag i den kommunala sektorn fullt tillräckliga för att man skall kunna utföra kärnuppgifterna. Vad som krävs är "politiker som förmår prioritera och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt". Mo- deraterna talar om att produktiviteten måste öka. Kärnverksamheterna kännetecknas av att de är myck- et personalintensiva. I verksamheterna tar personalen hand om människor, dvs. barn, ungdomar, gamla och sjuka. Skall man öka produktiviteten finns det bara ett sätt att gå till väga på, och det är att omorganisera genom att minska antalet personer som utför de upp- gifter som skall utföras. Moderaterna förespeglar en högre tillväxt och en högre sysselsättning jämfört med regeringens pro- gnos. Genom en reformering av arbetsmarknaden och lönebildningen, främst med olika skattesänkningar och vissa regelförändringar, tror man att fler arbeten skall skapas. Med en orealistisk optimism föreslår man förändringar som skall genomföras 1999 och som också skall få full effekt samma år. De skattesänkningar som man vill genomföra kommer att minska kommunernas skatteintäkter. Dessa skattesänkningar kompenseras med vissa över- flyttningar av kostnader mellan stat och kommun. Det ser ut som om moderaterna skulle ge högre statsbi- drag 1999, men i själva verket handlar det om motsat- sen. De neddragningar som sker år 2000 och 2001 är också större än vad som framgår i moderaternas bud- getförslag, om man väljer att inte räkna med så stora dynamiska effekter, alltså lite mer realistiska siffror när det gäller tillväxt och sysselsättning. Fru talman! Jag hade förväntat mig ett något an- norlunda förslag från Folkpartiet, eftersom man skil- jer sig ifrån de övriga borgerliga partierna i fråga om ett för oss viktigt ställningstagande. Man säger sig vilja slå vakt om den generella välfärdstanken. Trots att Folkpartiet föreslår en nationell vårdgaranti ger man inte mer pengar till kommuner och landsting för att klara en sådan garanti. I stället förslår man mindre statsbidrag jämfört med vad regeringen, Vänsterparti- et och Miljöpartiet föreslår. Inom området arbets- marknad och arbetsliv föreslår Folkpartiet kraftiga besparingar. Det här bör leda till att fler personer kommer att behöva socialbidrag i kommunerna. Fru talman! Enligt Kristdemokraterna ger deras förslag kommunsektorn netto 1 miljard kronor 1999 mer än budgetöverenskommelsen. För att komma fram till den summan har man lagt till och dragit ifrån vissa kostnader enligt finansieringsprincipen. Men frågan är om det ger mer resurser till kommunsek- torn, eftersom man inte kompenserar kommunerna för de minskade skatteintäkter som de får genom förslaget att öka grundavdraget. En annan fantastisk dynamisk effekt av att återinföra vårdnadsbidraget är - som kristdemokraterna hävdar - att den kommunala barnomsorgen skulle minska sina kostnader med flera miljarder och att statsbidragen till kommunerna skulle kunna minskas med motsvarande belopp. 0395416536118 N 2010-01-01 00:00:00 187472 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0935/#anf24