2348706 GM0931 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:31 Tisdagen den 8 december 1998/99 31 1998-12-08 00:00:00 Kultur, medier, trossamfund och fritid och Filmavtalet C86D7CEE-CDDA-4E58-94C6-1A0324074FC5 29 Kulturminister MARITA ULVSKOG (s) s Fru talman! När de kulturhistoriska museerna en gång skapades skedde det i en brytningstid som i omfattning, om än inte i tempo, påminner om den tid som vi nu befinner oss i. Sverige och Norden var här föregångsländer. Det gällde att dokumentera, att beskriva och att bevara den borttynande allmogekulturen, bondekulturen, när vi gick in i det industriella 1900-talet, i industrisam- hället. Nordiska museet i Stockholm var först men följ- des snart av liknande museer i Norge och Danmark. Som ni alla kommer ihåg firade Nordiska museet alldeles nyligen 125-årsjubileum. Samtidigt som uppdragen till dessa nya kultur- historiska museer handlade om att bevara resterna av ett förgånget samhälle var det i allra högsta grad framåtsyftande. Alltså: Utan rötter, ingen framtid. Bevarandet i sig syftade till att forma en nationell identitet i en tid när nationalstaterna var det viktiga - det som skulle växa fram, det som skulle ge trygghet och sammanhållning. Det handlade om att skapa en bas för Sveriges omvandling från en agrar nation till en industriell nation. Etablerandet av dessa kultur- historiska museer var i högsta grad en ideologiskt laddad omställning. I dag befinner vi oss återigen i en ny tid, en slags brytningstid. Vi lämnar ett hundraårigt industrisam- hälle bakom oss. Industrin kommer att finnas kvar, men den kommer att se så annorlunda ut. Vi rusar med hög fart in i något som är nytt ur flera olika syn- vinklar. Det handlar om nationsgränser som i hög grad förändras, upplöses, värderas annorlunda. Det handlar om geografiska avstånd som ser helt annor- lunda ut i dag än de gjorde för hundra år sedan. Det handlar om globaliseringen, att vi är en del av en värld. Det handlar om en oerhört snabb teknikutveck- ling. Det handlar om att även Sverige är ett mång- kulturellt land. Det är egentligen denna förändring som ställer nya krav på vårt sätt att hantera kulturarvet och där- med även museiverksamheten. Här ligger den stora utmanande uppgiften för Statens museer för världskultur, men naturligtvis också för liknande museer som planeras och växer fram i andra delar av världen. Detta är inget unikt för svenska förhållanden. I diskussionen om detta nya museum har det före- kommit mängder av mytbildningar. Jag kan inte här gå in på alla och försöka jäva dem. Jag tycker att jag har försökt att göra det under flera års tid, men det tränger liksom inte igenom. Det har också funnits mängder av misstänkliggöranden. I debatten har det ofta talats om högkulturer som inte skulle kunna blandas med det man kallar för lågkulturer eller pri- mitiva kulturer. Jag tycker att Charlotta Bjälkebring gjorde en mycket intressant utvikning som visade just att dessa primitiva kulturer placerades tillsammans med djuren på Naturhistoriska riksmuseet. I dagens Dagens Nyheter kan man läsa anklagel- ser om att ett museum som vi tycker är intressant när det gäller hur man använder den nya tekniken, nämli- gen Museum of Civilization i Ottawa, kommer att vara förebild för ett MacDonaldfierat världskulturmu- seum. Det är självfallet inte sant. Det finns inget stöd i sak för en sådan utveckling, och det finns ett mycket begränsat stöd för de experter som framhåller att resultatet skulle bli en sådan utveckling. Elisabeth Fleetwood glömde nämna att en av de tre särskilda internationella utvärderarna, Magne Velure, som också Åke Gustavsson påminde om, var mycket positiv till Statens museer för världskultur. Mängder av experter, dock väldigt få som är knutna till de berörda museiinstitutionerna i Stockholm, är mycket positiva. Det är inte alls så, Elisabeth Fleet- wood, att politiker anser sig veta bäst. Däremot måste man orka lyssna, även till dem som inte har tillgång till medierna och politikerna i Stockholm. Det har vi gjort. Jag lyssnade på ett utmärkt program i P 1 i tors- dags. Där fördes en levande diskussion om de möj- ligheter som ett statens museer för världskultur kan innebära. Jag skulle vilja rekommendera Elisabeth Fleetwood att lyssna till detta och även ta del av alla de artiklar och alla de vittnesbörd som finns om vil- ken fantastisk och seriös idé detta är. Sverige har många museer som alla har sina an- svarsområden, ofta från ett mycket tydligt avgränsat disciplinärt perspektiv. Men dagens samhällssituation kräver helt nya sätt att definiera relevant kunskap och nya utgångspunkter för museernas verksamhet. Den nya museimyndighetens viktigaste utgångspunkter är de jag försökte beskriva, att vi lever i en annan tid. Det handlar om det mångkulturella, de internationella perspektiven, men också om den breda forskningsan- knytningen på kulturhistorisk bas. Statens museer för världskultur skall precis som alla andra museer ägna sig åt att vårda, samla och tillgängliggöra, att samverka, använda ny teknik osv. Det handlar alltså om ett ansvarsmuseum inom de delar av kulturhistorien som rör kulturer med ur- sprung utanför Sverige. Man kan diskutera lokaliseringsorten. Göteborg har flera fördelar. Här finns väl etablerade nätverk mellan museer och universitet. Här finns också en väl etablerad forskning med inriktning mot kulturarv i mångkulturella frågor. Här finns också ett antal tvär- vetenskapliga centrumbildningar: Centrum för Öst- och Sydostasienstudier, Centrum för Mellanöstern- studier osv. Till det mest centrala, som ytterligare markerar kvalitetsaspekterna i detta museum och gör att det icke är något MacDonaldsmuseum, hör den starka betoningen på kopplingen till universitetet och på forskningens roll. Det handlar om kopplingar både till sektoriell och till tvärsektoriell forskning som skall eftersträvas i det nya museet, vilket ger nya utveck- lingsmöjligheter både för de fyra museer som ingår och för universitetsinstitutioner. Mot den bakgrunden är det också mycket viktigt att de fyra museerna, Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Göte- borgs Etnografiska museum ingår i den nya myndig- heten, inte för att de är lika, utan därför att de komp- letterar varandra. Alla dessa museer har samlingar med både konst- historiskt, arkeologiskt och etnografiskt material. De fyra museerna har visserligen specialiserat sig på olika aspekter, men gränserna går inte att precisera. Nu kan vi i stället för tårtbitar få sammanhang utan att förlora i kvalitet. Det är i högsta grad en viktig kulturarvsfråga. Det är en viktig kulturpolitisk fråga, precis som det är en viktig kulturpolitisk fråga om vi vill hålla fast vid en gemensam nationellt finansierad kulturpolitik, där folk är beredda att betala skatt för en statlig kulturpo- litik och inte upprörs över att drygt 80 % av statens museianslag går till Stockholm, och landet i övrigt får dela på resten. Självklart måste de flesta nationella institutioner- na ligga i huvudstaden. Men det kan inte vara förbju- det att skapa nya verksamheter utanför Stockholm, där man samarbetar och ingår i samma myndighet, även om myndigheten ligger utanför Stockholm. Det är också ett faktum att en majoritet av riksda- gen står bakom detta förslag. Det är inget udda för- slag. Det är inget extremt förslag. Redan Museiutred- ningens betänkande Minne och bildning redovisade tankar kring den typ av verksamhet som det här handlar om. I remissvar till Kulturutredningen åter- fanns samma tankar. Och hanteringen av världskul- turmuseifrågan har sedan noggrant granskats av KU. Man har inte funnit någonting att anmärka på när det gäller regeringens, Kulturdepartementets eller min hantering av denna fråga. Självfallet har vi också haft kontakt med de chefer och den personal som det handlar om. Jag har inte i samtliga fall haft den kontakten alldeles själv, men det har förekommit mängder av kontakter. Jag måste också konstatera att det inte fanns någon reservation från experterna när Världskulturmuseikommittén avlämnade sitt slutbetänkande. Jag vill också noga tala om att det finns många som kanske inte vågat, inte velat komma fram med de positiva synpunkter som de har på Världskulturmuse- et. Bengt Peterson, som är chef för Medelhavsmuseet, en utmärkt museichef, skrev så här i ett ganska tidigt skede i ett brev som är inregistrerat på Kulturdepar- tementet: "Trots att jag självfallet måste försvara min insti- tution kan jag som yrkesman inte undgå att fascineras av det stora museiprojektet - utvecklingsmöjligheter- na för gränsöverskridande arbete är ju något man alltid drömt om. Därför börjar av sig självt flera tan- keprocesser hos mig, som jag hoppas kanske kunde komma projektet tillgodo." Jag hoppas verkligen att vi skall få möjlighet att tillsammans med Bengt Peter- son se till så att en del av hans idéer också kan reali- seras. Det finns alltså olika bilder av verkligheten. Det är bara en bild som har synts i den politiska debatten och som har kommit fram i medierna. Det är ledsamt. En administrativ chef har utsetts för detta nya Statens museer för världskultur. Namnet kommer att presenteras på torsdag eller fredag. Jag har inte man- dat att lämna ifrån mig det här i riksdagen. Det är en mycket kompetent person. Styrelsen kommer att vara utsedd till årsskiftet. Däremot har jag inte ansett att det har varit etiskt försvarbart att gå så långt att vi skulle anställa en chef för detta museum innan klub- ban har fallit efter denna debatt. Dessutom är det så att de chefer eller chefspersoner som vi har fört vissa underhandssamtal med endast har varit intresserade av att tillträda tjänsten om samtliga fyra museienheter ingår. Det är förklaringen till att vi sannolikt inte kommer att klara själva chefsfrågan till den 1 januari. Men styrelsen och den administrativa chefen finns där. Dessutom sköter Kammarkollegiet löner och allt annat som rör ekonomin för de befintliga museien- heterna under början av 1999. Dessutom har vi valt att låta pengar ligga kvar inom Statens konstmuseer och Statens historiska museer för att de skall klara de administrativa kostnaderna under en övergångsperiod i början av året. Så jag tror faktiskt att vi har tänkt på det mesta. Jag vill också säga att jag inte tycker ett dugg synd om Ewa Larsson. Hon har varit mycket kon- struktiv när det gällt att se till att lugna personalen. Jag tror att vi alla, självfallet även jag, har velat åstadkomma detta. Det Ewa Larsson har drivit är frågan om pengar. Det enda sättet att definitivt lugna personalen är att slå fast att det skall till ytterligare pengar i en preciserad budget före nästa val. Det är det säkraste sättet; det är så att säga hårdfakta. Det räcker inte med att jag har deklarerat att vi kommer att tillföra ytterligare medel så att museerna skall kunna bedriva sin verksamhet. Men nu har Ewa Lars- son verkat för att detta finns med i utskottets betän- kande, och det tycker jag är alldeles utmärkt. Charlotta L Bjälkebring har i ett tidigare skede bi- dragit i allra högsta grad till att detta mycket spän- nande museum nu äntligen kan komma till stånd. Min egen partigrupp har varit oerhört konstruktiv. Men jag vill också säga att jag är lite ledsen över att Centerpartiet inte finns med, därför att Christina Rogestam, med ett förflutet som centerriksdagsleda- mot och aktiv i Regeringskansliet för Centerpartiet, har som ordförande i Världskulturmuseikommittén gjort ett fantastiskt jobb. Alvar Persson, Centerns ledamot i denna kommitté, talade om för mig när vi träffades för någon månad sedan att det här är det absolut roligaste uppdrag han har haft att arbeta med i hela sitt liv. Jag tycker att det är väldigt synd att det inte har trängt in i den centerpartistiska riksdagsgrup- pen. Jag fick mängder av andra frågor. Jag hoppas att jag har möjlighet att återkomma kanske i replikerna framöver, för jag förstår att min talartid är ute. 0328926898814 N 2010-01-01 00:00:00 186757 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0931/#anf29