2348706 GM0931 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:31 Tisdagen den 8 december 1998/99 31 1998-12-08 00:00:00 Kultur, medier, trossamfund och fritid och Filmavtalet 482359C3-B840-4494-89FC-3A759F0EC22F 10 LENNART KOLLMATS (fp) fp Herr talman! När jag först fick budgetpropositio- nen i min hand frapperades jag av den detaljrikedom som präglar den statliga kulturpolitiken. Jag vet att det fastställts mål - jag tror att det var 1996 - och att målen också fastställdes under tämligen stor enighet här i riksdagen. Det har ett värde i sig. Det är kanske det som gör att alla partier letar re- da på smärre frågor som man kan bli lite oenig om för att få fram en debatt. Om man tittar på avvikelserna i dag ser man att de egentligen inte är så stora. Ur eko- nomisk synpunkt finns det egentligen bara ett undan- tag och det är moderaterna, som vill göra besparingar på 572 miljoner kronor, dvs. ca 8 %. Det är en rejäl bantning på så kort tid som ett år. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag vill i alla fall ge moderaterna den uppskattningen att de är konsekventa igenom sam- hällets olika nivåer. De vill gärna dra ned på stödet till kulturen både på regional och lokal nivå. Jag har varit och är fortfarande sjukvårdslands- tingsråd. Jag måste säga att jag inte heller som sådant har haft svårt att försvara anslag till kultur. För mig och för Folkpartiet har uttrycket "Sjukvården har vi för att överleva, kulturen för att det ska vara någon vits med att överleva" en reell innebörd. Jag tror fullt och fast på att kultur, bildning och idrott, som vi också har inom vårt område, är tre ingredienser som är väldigt viktiga led i en förebyg- gande hälsovård. Samtidigt har kulturen i sig ett egenvärde. För oss i Folkpartiet är det en grund. Ett liberalt samhälle överlever inte utan en kulturell och moralisk tradition, som präglas av tilltro till den enskilda människans möjligheter. I den kulturen ligger också medkänslan med dem som har det svårt och en beredskap att ta strid för öppenhet, mångfald och inte minst för tole- rans. En del av den toleransen handlar om religionsfri- het. Det är historiskt så, att kristendomen i 1 000 år varit den dominerande religionen i Sverige. Den är alltså en viktig grund för vår kultur. Beträffande stat- ligt stöd är det viktigt att den religiösa mångfalden i dagens Sverige respekteras och att alla frikyrkorna därmed också får skälig del av statsbidraget. Under året har riksdagsmajoriteten sett till att an- slaget Stöd till trossamfund minskat. Vi i Folkpartiet motsatte oss i fjol neddragningen och vi anser nu, liksom då, att anslagen i stället bör höjas. Antalet personer som finns i trossamfund som får del av det statliga anslaget har ökat avsevärt under senare år, och det gäller främst samfund som betjänar i första hand invandrare. Mot den bakgrunden har vi i Folk- partiet i vår alternativa budget föreslagit en ökning med 4,3 miljoner kronor. Vi har föreslagit en alternativ budget för 1999 som innebär en nettoökning av kulturanslagen med 10 miljoner kronor. Sedan riksdagen i onsdags be- slutat om ramen för utgiftsområde 17 kan jag inte längre yrka bifall till dessa förslag. Det finns inom kulturen en intressant motsägelse som också visar kulturens vidd. Vi vill stimulera till nytänkande, se mångfald och det mångkulturella samhället som en styrka, men vi har samtidigt ett ansvar för det historiska och bestående. Inget av detta är självgående ekonomiskt. Det är egentligen bara delar av nutidskulturen som möjligen klarar sig utan samhälleligt stöd. Därför behövs ett rejält stöd, under förutsättning att man vill att så många som möjligt och inte bara ett fåtal med tjocka plånböcker skall ha tillgång till kultur. Vi talar ganska mycket om vad som kanske inte är tillräckligt bra eller inte bra alls inom kulturpolitiken. Jag skulle också vilja nämna en del som är väldigt bra, insatser som på många sätt belyser vad kultur- miljövård kan göra. Jag tänker på det som kallas Hallandsmodellen, där flera myndigheter samarbetar och resultaten blivit så bra att modellen nu går på export till andra länder. Hallandsmodellen har inte bara resulterat i att värdefulla byggnader räddats; den har också medfört att ett kunnande, ett hantverk, räddats. Samtidigt har den gett arbetslösa byggnadsarbetare verkligt me- ningsfulla uppgifter. Ett stort antal byggnader har kunnat renoveras, och det märks faktiskt en stolthet bland invånare i Halland över deras nyrenoverade kulturobjekt. Jag var i somras i Varberg och tittade på kallbad- huset där, och när jag gick där kom det spontant fram flera människor som ville kommentera renoveringen och direkt visade stolthet över sitt hus. Så skapas också en regional och lokal identitet genom kulturen, och den är inte minst viktig för Halland i tider när stordriftens och centraliseringens förespråkare gärna vill inkorporera hela eller delar av Halland i storregi- oner norrut eller söderut. Där har också kulturen en innebörd och en uppgift att fylla. På flera ställen i vår motion har vi skrivit om den regionala nivåns betydelse för kulturen. Jag gissar att åtminstone de flesta här vet att det händer väldigt mycket utanför tullarna också. Till dels händer andra saker, men det skapas ofta en både regional och lokal identitet och den speglas i kulturen. Den tilltro jag som liberal känner för människor och människors ansvar gör att jag tycker att det skulle vara bra om vi från nationell nivå minskade de detal- jerade styrningarna. Som jag tidigare nämnt är det bra med nationella mål, och de kan också preciseras me- ra. Vi har i vår motion t.ex. skrivit att det skall vara ett mätbart mål att varje barn i skolåldern skall få ta del av minst en teater- och en musikföreställning per år. Men hur man regionalt löser detta skall vi inte behöva lägga oss i. Detta gör att vi anser att vi skall gå i riktning mot ett system med regionala statsbidrag i en påse, och sedan får regionen själv ta ansvaret för hur man vill lösa uppgifterna för att nå upp till målen. Delar av musiken är den bransch inom kulturen som klarar sig bäst ekonomiskt. Det är t.o.m. så att som exportvara är det inte många som slår den. Det finns siffror som visar på att den totala musikexporten för 1997 uppgick till över 2 miljarder kronor. Det är onekligen imponerande. Nu finns det inte någon upp- delning på olika musikstilar, men det är väl inte nå- gon särskilt kvalificerad gissning att anta att det är popmusiken som står för det allra mesta. Folkpartiet har i sin kulturmotion föreslagit att re- geringen bör tillsätta en utredning om stöd till mark- nadsföring av svensk musik utomlands. Detta kom- mer dock upp först nästa år för behandling, eftersom det inte hade direkt med budgeten att göra. Popmusiken är ju i hög grad internationell, men jag håller inte för uteslutet att det också finns andra musikformer som skulle kunna attrahera. Därför behövs en del nationella centrum för att utveckla de formerna. Ett typexempel är att inrätta ett folkmusik- institut, och jag är glad för utskottets skrivning om det. Med de informationer jag har fått om Tobo tror jag också att det är bra att det namngivits. Jag anser att det är viktigt att ibland sätta ned foten och vara tydlig, i stället för att sprida gracerna och riskera att det bara blir en tumme här och en tumme där. När det gäller länsmusiken anser vi i Folkpartiet att staten far fram med den på ett tämligen oanstän- digt sätt. Det var väl inte så här man hade tänkt sig när man överlämnade regionmusiken till landstingen för ett antal år sedan. Jag vet att min företrädare i kulturutskottet, Carl-Johan Wilson, kämpade hårt för att länsmusiken skulle få behålla anslagen på en rim- lig nivå, men han misslyckades. Det är ingen tvekan om att åtskilliga delar av den- na viktiga kulturverksamhet har fått stora ekonomiska problem. Ett antal fastanställda musiker har också sagts upp; jag vet inte hur många. Inte var det så överenskommelsen var när staten och landstingen kom överens om att föra över huvudmannaskapet. Folkpartiet har i sin alternativa budget föreslagit 25 miljoner kronor i ökning i förhållande till regeringens förslag. Även beträffande länsteatrarna föreslog Folkparti- et en ökning av anslagen, om än inte i samma omfatt- ning. Länsteatrarna och länsmusiken är tillsammans den regionala professionella garantin för att teater- och musiklivet lever vidare och att vi kan sätta upp såda- na mål som en teater- och en musikföreställning per barn och år. Jag tror att landstingen klarar sin del av de målen, men decentralisering kan ibland vara av ondo - jag anknyter lite grann till vad Birgitta Sellén tog upp. Jag har flera exempel på att när kommuner decentra- liserat ut skolans kulturanslag på respektive skola har det blivit svårare att nå fram till barn och ungdomar, vilket är mycket oroande. Anslagen blir så små att det blir svårt att göra något rejält för dem. För att förebygga eventuella repliker anser jag inte att landstingen/regionerna är för små för kulturanslag via s.k. påse. Jag har så nära erfarenheter av kultur- politiker inom landsting och regioner att jag tilltror dem att klara av att fördela ett statligt totalanslag på ett klokt sätt som gynnar just deras regions kulturliv. Det behöver ju inte vara likartat över hela landet. Det som är glädjande är att utskottet kunnat ena sig om att föreslå riksdagen att inte fortsätta att flytta pengar från länsmusik, länsmuseer och länsteatrar till projekt. Man skall alltså behålla nivån 2 % till de riktade insatserna. När jag ändå är inne på teater hade jag hoppats att i år få gehör för ett ökat anslag till Marionetteatern, men det har misslyckats. Teatern ägnar sig främst åt barnkulturen, och jag trodde att det var utskottets mening att i högre grad främja den åldersgruppen av s.k. kulturkonsumenter. Marionetteatern firar jubile- um i år, 40 år, och det hade naturligtvis varit en ut- märkt jubileumsuppskattelse att få ytterligare anslag. Men det får tydligen anstå något år. Jag tror att jag kan lova att vi inte kommer att släppa den ur sikte utan att återkomma. Vårt förslag var en ökning med 1 miljon kronor. Beträffande Världskulturmuseet har det i flera år varit en het debatt, och jag måste erkänna att det som ny har varit ganska komplicerat att sätta sig in i den. Den innehöll ett antal komponenter som administrativ ledning, lokalisering av ledningen, lokalisering av museiföremål, anslagsstorlek och hopslagning av museer som hör ihop eller inte hör ihop. Det kändes som ett veritabelt hopkok. Nu tror jag att jag har lyckats bena upp härvan för mig själv. Jag har då kommit till den ståndpunkten att det är okej med ett världskulturmuseum i Göteborg, att den administrativa ledningen finns där och att föremål som finns i Stockholm inte permanent flyttas. Men jag har inte kunnat begripa hur man kan slå samman museer med så olika inriktning som de två etnografiska museerna, Östasiatiska museet och Me- delhavsmuseet. Vad jag inte förstår är varför det inte kan ske utan att man får en gemensam ledning. Det verkar snarast vara ett slags tombolapolitik, där man stoppat ned några namn på museer i en hatt och sedan dragit lappar, och se - dagens hopslagning är etnogra- fi, ett specialmuseum för konst och ett museum för samlingar uppbyggda kring antikens Medelhavskultu- rer. I det här ärendet, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 11. Men jag förstår inte, beträffande den reservationen, mellan vilka rader Charlotta Bjälke- bring ser en människosyn som uppenbarligen, med tanke på hennes tonfall, är nedsättande. Jag kan inte begripa det. Jag går så över till ett annat museum. På Tjörn närmar det sig ett läge där alla beslut kommit på plats beträffande Nordiska akvarellmuseet. Det har redan kommit många bevis på uppskattningar, faktiskt från hela världen, och det kommer redan önskemål från konstnärer från Australien, USA, Brasilien etc. om att få hyra ateljéer och experimentverkstad. Det visar på vikten av att museet byggs och färdigställs. I veckan som gick fattade kommunstyrelsen på Tjörn beslut om att fullfölja sina åtaganden för några år framåt, och det innebär att ett frågetecken rätats ut. I vårt budgetförslag hade vi föreslagit 5 miljoner kronor ytterligare från staten i investering, vilket hade inneburit att det hade blivit mindre lån och därmed lägre kapital- och driftkostnad. Herr talman! Slutligen - jag behöver beröra rätt många områden, eftersom jag är ensam folkpartist i utskottet - händer det mycket inom idrottsrörelsen för närvarande. Det är ett område som tilldrar sig stor uppmärksamhet. Samtidigt finns här en väldig vidd i verksamheten - från knatteidrotten och korpen, som förlitar sig till mycket stor del på ideella insatser, till de spektakulära mångmiljonärernas insatser, där det blir helsidesreportage och intervjuer i massmedierna och vi ser dem i helsidesannonser. Till vissa delar är idrotten en ren affärsverksam- het. Där kan finnas inslag av tricksande med ekono- miska ersättningar via s.k. skatteparadis samt kom- mande bolagisering som förhoppningsvis i sig kan hjälpa till att råda bot på missförhållanden. Så finns det andra delar som handlar om föräldrar som lastar bilen full med flickor eller pojkar för att åka till trä- ningar eller tävlingar, om verksamhet där man turas om att tvätta svettiga fotbollströjor eller stå i kiosken på idrottsplatsen och koka och sälja kaffe. Det är inte så underligt att idrottsrörelsen står in- för viktiga vägval och har behov av att dra upp något slags skiljelinje mellan det rent kommersiella och det ideella. I stora drag är naturligtvis idrottsrörelsen en ena- stående tillgång och har många betydande infalls- vinklar som förebyggande hälsovård, gemenskap, fostran i demokrati och föreningsliv, inte minst en viktig faktor i integrationspolitiken. Även om vi ibland hör om rasistiska inslag inom idrotten, är mot- satsen oändligt mycket vanligare. Det är väl få saker som kan förena så som en boll. Vi har i vårt budgetalternativ föreslagit en ökning av statsbidragen med 10 miljoner. Det kan tyckas att det inte är särskilt mycket, men det är en markering av att vi anser det väsentligt med ett samhällsstöd till idrotten, framför allt till barn- och ungdomar och till breddidrotten. Allra sist, herr talman, yrkar jag för tydlighetens skull bifall till reservation 11 under mom. 21. I övrigt står jag självfallet bakom övriga reservationer från Folkpartiet. 0627722735100 N 2010-01-01 00:00:00 186738 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0931/#anf10