<anforande>
<dok_hangar_id>2348704</dok_hangar_id>
<dok_id>GM0929</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:29 Fredagen den 4 december</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>29</dok_nummer>
<dok_datum>1998-12-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Stärkt patientinflytande m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>F905FAB1-BCEB-4323-B9D9-839F53A79186</anforande_id>
<anforande_nummer>31</anforande_nummer>
<talare>CONNY ÖHMAN (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har den uppfattningen att re-
misstvång skall användas med försiktighet. Men i
vissa situationer är det faktiskt nödvändigt att använ-
da sig av det.
Det förhållande som Kerstin Heinemann beskri-
ver, att politiker i ett landsting har beslutat om ett
regelverk för remisser och klinikerna tillämpar ett
annat, är självfallet totalt otillfredsställande. Det
måste ju vara så att en landstingsledning anger vad
som skall gälla i ett enskilt landsting och att man
sedan skall rätta sig efter det.
Det förhållande som Kerstin Heinemann tog upp
har ju också observerats i utskottets text. Det finns
mycket klart uttalat att det självfallet inte får vara så.
Det förvirrar bara patienter och anställda.
</anforandetext>
<intressent_id>0368245926011</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>186657</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0929/#anf31</protokoll_url_www>
</anforande>
