2348697 GM0922 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:22 Onsdagen den 25 november 1998/99 22 1998-11-25 00:00:00 Riksbankens ställning (vilande grundlags- förslag och följdlagstiftning) (prop. 1997/98:40) 01225702-218A-49A0-8007-619E2E7873DC 49 BENGT-OLA RYTTAR (s) s Fru talman! För sex år och åtta dagar sedan gjorde Riksbanken ett formidabelt misslyckande. Detta ledde till ungefär 50 000 konkurser och till flera hundra tusen arbetslösa människor. Vi vet inte riktigt varför det blev så. Det är nämligen inte utrett. Detta borde vi ha vetat inför det beslut som vi i dag skall fatta. Men även utan utredning kan vi konstatera att riksbanker icke är ofelbara. Riksbanker kan ha fel. Riksbanker kan göra katastrofala missgrepp. I The Economist konstaterades häromdagen att riksbankirer inte är några gudar. Det är faktiskt nå- gonting nytt. Denna insikt sprider sig. Det beror na- turligtvis på att ekonomismen, som varit så domine- rande under en lång tid, befinner sig vid vägs ände. Vi har upplevt att vi flera gånger under senare år varit väldigt nära finansiella härdsmältor. Vi har upplevt att massarbetslösheten etablerat sig och att det är mycket svårt att få ned den igen. Detta leder naturligtvis också till att centralbankstanken, som är en av aspekterna i fråga om ekonomismen, är på retur. Jag återkommer till The Economist. I samma nummer konstateras att 1998 är det år som kommer att bli ihågkommet som det år då centralbanksmakten stod i zenit. Centralbanksfolket skall passa på och njuta därför att det är slut med det här nu. Fru talman! Den som följer den internationella debatten har inga svårigheter att se att det håller på att ske en förändring i attityderna till ekonomi och till centralbankspolitik. Men i det här skedet bygger vi ekonomismens/centralbankens altare. Det här är ett historiskt misstag, och jag beklagar djupt att vi håller på att besluta om det. I dag är en majoritet i denna kammare beredd att byta demokrati mot vad man tror är effektivitet. Man tror att det här kommer att vara ekonomiskt gynnsamt för oss. Jag är alldeles övertygad om att det är precis tvärtom. Riksbanken kan nämligen hamna i ett skarpt läge av två skäl; relaterat till EMU. Det ena är om EMU misslyckas. Då blir det naturligtvis turbulens i de europeiska ekonomierna och svårigheter även för den svenska ekonomin. Men det paradoxala är att även om EMU lyckas - ambitionerna från EMU- filosoferna är ju att euron skall bli en världsvaluta - så är en förutsättning för att euron skall bli en världsvaluta att den blir reservvaluta. Detta förutsätter omfattande portföljomplaceringar och omdispone- ringar i världsekonomin. Det finns beräkningar som visar att detta vid den ringa summan 700 miljarder dollar i omdisponeringar från dollarn skulle påverka dollarkursen med 40 %. De 700 miljarderna är inte mer än vad som varje dag omsätts på finansmarkna- den, så det är ingen orealistisk siffra. Då är det ett skarpt läge för Riksbanken. Jag håller på och läser Bengt Dennis bok 500 %. Där skriver han så här: "I flera intervjuer under dessa dagar utvecklade jag frågan om samspelet mellan Riksbanken och regeringen. Mina svar på frågorna var alla på samma tema: ingen centralbank kan använda penningpoliti- ken på det sätt som nu sker i Sverige utan en stark politisk uppbackning. Så länge den finns kan Riks- banken försvara kronan." Nu var man ute i fel ärende den gången, men det beskriver problematiken. Hamnar vi i ett skarpt läge kommer Riksbanken att stå svag, eftersom den inte får skaffa sig politisk förankring. Ett antal nobelpris- tagare, och även vår egen Assar Lindbäck som knap- past kan beskyllas för att ha något vänsterstuk, ifråga- sätter nu den penningpolitiska doktrin som rått i det här landet under en alltför lång tid. Det var ungefär sakläget. Jag vill alltså betona att det inte finns någon automatik i att denna försämring av Riksbanken innebär att vi skyddar oss ekonomiskt - snarare tvärtom. Nu övergår jag till demokratifrågan. Det är anslå- ende att höra hur pass likartad diskussionen här i kammaren i dag är den som fördes före det första världskriget. Då misstrodde också eliterna folkligt inflytande. På den tiden gick det att ifrågasätta den allmänna rösträtten, eftersom den inte var etablerad. Och det gjorde man. Men 1917 tvangs man att ge vika. Vari ligger då likheten? Nu kan man inte ifråga- sätta den allmänna rösträtten, för det vore ett politiskt självmord. Däremot kan man förändra demokratibe- greppet. Däremot kan man föra bort centrala politiska frågor från den demokratiska sfären. Det är det som är så oerhört allvarligt med detta. Helena Bargholtz säger att diktaturer inte har någ- ra självständiga riksbanker. Nej, det är nog alldeles rätt, för diktaturer är väldigt noga med att ha all poli- tisk makt för sig själva. Men demokratier borde fak- tiskt vara rädda om och se var demokratin befinner sig någonstans. I demokratier kan man utkräva ett ansvar, men det kan man inte i en diktatur. Det kan man inte heller i ett euroland. Regeringen, och även de flesta partier, har lovat att EMU-beslutet i någon form skall underställas folkets prövning, endera genom att frågan tas upp i en valrörelse eller genom en folkomröstning. Det beslut som vi fattar i dag bygger på precis samma ideologi och samma metod som EMU-projektet gör. Jag tyck- er att det skulle ha varit rimligt att vi inte hade fattat ett sådant beslut nu. Det vore ju paradoxalt om en folkomröstning eller ett val ledde till ett nej till EMU och vi ändå i vårt land genomfört den konstruktion som EMU bygger på. Det vore snöpligt. Jag måste fråga Pär Axel Sahlberg om han inte i den här debatten har litet svårt med de kongressbeslut som det socialdemokratiska partiet har fattat. 1993 sade man i kongressen i Göteborg att Riksbanken skall vara riksdagens bank. Möjligen skulle det gå att hävda att det finns något kvar av detta, men anknyt- ningen blir så ytterst svag. 1997 beslöt kongressen att varje centralbank måste vara en del av det demokra- tiska styrelseskicket och den demokratiska kulturen. För mig är det alldeles uppenbart att den typ av pen- ningpolitik som kommer att bedrivas i framtiden i Sverige med detta beslut kommer att få mycket svårt att få folklig förankring och legitimitet. Det är en helt annan sak i Tyskland, där befolk- ningen har upplevt två superinflationer, där man är alldeles överens om att låg inflation och stabila priser är det övergripande målet för politiken. Så är det inte i Sverige. Här är det rätten till arbete som avgör om folket godkänner den förda politiken eller inte. Jag hoppas verkligen att det också så förblir. Tyvärr har det varit för lite av en allmän och bred debatt i denna fråga. Men den börjar vakna nu. Det är synd att behöva konstatera att det var lite grann för sent. Men vi har i alla fall fått ett antal signaler utifrån landet, bl.a. från Transports avtalsråd som samman- trädde i går och antog ett uttalande mot det beslut som vi skall fatta i dag. Stockholms arbetarkommun uppmanar sina riksdagsledamöter att rösta mot för- slaget. En sista sak till Pär Axel Sahlberg: Jag tycker att han gör det litet enkelt för sig när han säger att är man mot förslaget är man för hög inflation. Det är buskar- gumentering. Jag tycker att man inte skall syssla med sådant i Sveriges riksdag. Att jämställa inflationsmålet med andra viktiga politiska mål kan inte vara fel. Det innebär inte att man har hög inflation på önskelistan. Jag tror att vi också skall titta på resultaten i USA, där Federal Reserves har en helt annan profil på sin målsättning och där man så här långt varit väldigt framgångsrik. Fru talman! Jag yrkar avslag på detta förslag till grundlagsändring om Riksbanken. Sedan skulle jag vilja tala om och få till protokol- let att min, Lena Sandlins och Anders Ygemans mo- tion i det här ämnet, som lades fram i samband med att propositionen behandlades i våras, av någon an- ledning inte kommit med i de relevanta delar som den skulle ha gjort. Av någon anledning blev det ett miss- förstånd, som innebär att vi inte heller har lagt fram någon motion nu. Vi fick den bilden att det över hu- vud taget inte gick att motionera på detta förslag. I detta anförande instämde Lena Sandlin och An- ders Ygeman (båda s). 04671560703 N 2010-01-01 00:00:00 185834 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0922/#anf49