2348697 GM0922 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:22 Onsdagen den 25 november 1998/99 22 1998-11-25 00:00:00 Riksbankens ställning (vilande grundlags- förslag och följdlagstiftning) (prop. 1997/98:40) 5DFE9F0E-2961-4EDA-A04C-9CE142BA18E5 46 BJÖRN VON DER ESCH (kd) kd Fru talman! För en tredjedel av denna kammares ledamöter är det i dag första gången som man här i riksdagen konfronteras med den fråga som blivit den mest avgörande i riksdagens moderna historia. Riks- bankens ställning handlar nämligen ytterst om fun- damentala förändringar av vår nations självbestäm- mande. Om bara några timmar blir 113 av riksdagens ny- valda ledamöter tvungna att fatta ett avgörande beslut i denna mycket komplicerade fråga. Man måste göra det utan att ha haft rimliga möjligheter att sätta sig in i problemen och bilda sig en egen uppfattning. Man kan bara säga till sina väljare att man har röstat som man har blivit tillsagd. Varje ledamot har förärats boken Sveriges grundlagar. Där står högtidligt i inledningen att syftet med grundlagsproceduren är att det skall föreligga en bred anslutning till ändringsförslagen och att det därför är "nödvändigt att ge utrymme för eftertanke". För en tredjedel av ledamöterna blir den uppmaning- en inte ens ett dåligt skämt - snarare en ren för- olämpning. Ständigt framhålls vikten av att öka folkets förtro- ende för riksdagen. Hur kan man hoppas på något sådant när en tredjedel av de folkvalda har tvingats agera transportkompani? Hade viljan funnits hade det varit fullt möjligt med flera veckors nödvändigt ut- rymme för eftertanke mellan debatt och beslut. Därefter går jag över till grundlagens innehåll. Låt mig börja med att än en gång citera ur den förnämliga boken Sveriges grundlagar: "Det är angeläget att författningen är så avfattad att den i sina huvuddrag kan begripas av varje allmä- nintresserad medborgare." Den ändring som vi nu skall rösta om lyder i sin andra mening: "Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitiken." Det är en glasklar formulering men totalt missvisande. Sveriges riksbank liksom övriga centralbanker i EU är nämligen sedan i somras totalt bundna av en särskild stadga, nämligen ECBS-stadgan. Formellt omfattas vi än så länge inte av stadgans gemensamma penningpolitik, men i praktiken kan Riksbanken nu- mera endast verkställa de penningpolitiska beslut som godkänts eller beordrats av Europeiska centralbanken. Som skäl för att Sverige hittills har kunnat stå utanför EMU åberopas att vi inte har deltagit i växelkursme- kanismen ERM. Den mekanismen existerar inte efter den 1 januari, och vi skulle då kunna tvingas in i valutaunionen. Jag har förstått av debatten i dag att det råder stor oklarhet om huruvida vi kan tvingas eller inte. Låt mig läsa ur Maastrichtfördragets artikel 109: Minst en gång vartannat år eller på begäran av en medlemsstat skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen besluta vilka medlemsstater med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren och upphäva de berörda medlemsstaternas undantag om de uppfyller villkoren. Kan det sägas tydligare? För att slippa tvinga oss in i EMU har man därför konstruerat ett nytt formellt hinder som man kallar ERM2, trots att det i verkligheten inte alls är någon växelkursmekanism utan något helt annat. Men den får duga som ursäkt så länge ingen orkar ta reda på vad det är. Regeringen avgör själv när vi skall gå med i ERM2. Sedan behövs det bara ett majoritetsbeslut i EU för att få in oss i EMU. Förberedelserna är redan genomförda. Den 1 september i år undertecknades i all tysthet mellan Europeiska centralbanken och Riksbanken ett avtal om hur det man kallar ERM2 skall tillämpas. Med andra ord: Den grundlagsändring som ger lä- saren en glasklar bild av en självständig riksbank innebär i själva verket raka motsatsen. Vårt eget lagråd påpekar att eftersom det är be- stämmelserna i Maastrichtfördraget och den stadga som jag talade om som reglerar Riksbankens verk- samhet och båda dessa utgör en integrerad del av svensk rätt, behöver grundlagen inte ändras över huvud taget. Vad som än står i vår grundlag så är det EG-rätten som gäller. Europeiska centralbanken däremot har krävt att det skall klargöras i vår grundlag att ECB har aukto- ritet över Riksbanken när den gemensamma valutan införts. Fram till dess är vi som framgått också tving- ade att följa EG-rätten. Det är inte endast demokratins spelregler för grundlagsändringar som har förlorat sitt reella inne- håll. Också respekten för medborgarnas självklara rätt att i grundlagarna kunna utläsa vad som verkligen gäller har gått förlorad. Hur har denna härdsmälta i demokratin kunnat drabba vår riksdag? Upprinnelsen härleder sig till förhandlingarna om EU-medlemskapet. Sverige förklarade då att vi vill- korslöst godkände Maastrichtfördraget i dess helhet och därför endast behövde förhandla om de andra delarna. Därmed hade vi rättsligt förbundit oss att fullt ut också delta i valutaunionen EMU. När det skulle bekräftas inför folket i vår svenska lagstiftning var avsikten ursprungligen att införa en särskild lag- paragraf som klart visade att EG-rätten har företräde framför svensk lagstiftning - inklusive våra grundla- gar. När man insåg vilken oro den paragrafen - den kallades plattläggningsparagrafen - skulle förorsaka när medborgarna blev medvetna om att valutaunionen var ett rättsligt faktum bestämdes att plattläggnings- paragrafen inte fick ingå i lagen. I stället försökte man återställa lugnet genom att försäkra att inga mer än vi själva bestämde över våra grundlagar. Därmed framtvingades ett i längden omöjligt dubbelspel. Å ena sidan avges förklaringar till svens- ka folket att det är väljarna och inga andra som i folkomröstning eller allmänna val skall avgöra ett deltagande i EMU. Å andra sidan ger vi ständiga försäkringar till EU att vi gör allt som står i vår makt för att leva upp till ingångna avtal. Vinnare i slutän- dan blir givetvis EU som har rätten på sin sida. För att inför folket upprätthålla bilden av riksda- gens oinskränkta rätt att ensam bestämma över våra grundlagar, tvingas vi ge lagarna en utformning som medvetet döljer verkligheten. Vi har tvingats gå så långt att riksdagen nu uppgraderar en suspekt ekono- misk teori med grundlagsskydd, samtidigt som de- mokratiaspekten nedgraderats till en försumbar skön- hetsfläck. Inget land i världen som avhänts rätten att självt besluta över sin ekonomi har kunnat bevara sin själv- ständighet. Det tog en generation att övertyga svenska folket om att vår miljö är en hotad nationell tillgång värd att försvara. Skall det behövas ytterligare en generation för att inse att nationellt självbestämmande också har ett pris? Fru talman! Statsministern påpekar ofta med all rätt att den som är satt i skuld inte är fri. Riksdagen borde besinna att den som är satt under förmyndare inte heller är fri. Därefter övergår jag till att tala om riksbanksla- gen. Precis som i fråga om grundlagsändringen är den nu aktuella lagändringen vad avser penningpolitikens utformning de facto redan beslutad och genomförd i överensstämmelse med ECBS-stadgan. Det beslut som riksdagen nu skall fatta har som enda syfte att ge politisk legitimitet åt den politik som bedrivs sedan länge. Även om riksdagen saknar möjlighet att utöva in- flytande på gällande penningpolitik kan det finnas anledning att redovisa skälet till att penningpolitiken gjorts oåtkomlig för politikerna. Det har etablerats en uppfattning att endast riks- bankschefer har de rätta lösningarna på samhällseko- nomiska problem, medan motsatsen gäller för politi- ker. Alltså bör politiker utestängas från allt inflytande över penningpolitiken. Som förebilder hänvisas till centralbankerna i Tyskland och USA. Förvisso har dessa centralbanker en långtgående självständighet, men, och det är det avgörande, politikerna har där fortfarande möjligheter att påverka antingen genom ändring i vanlig lag, som man gör i Tyskland, eller genom inflytande på per- sontillsättning. I det system som Sverige nu är bundet av saknas i praktiken dessa möjligheter, eftersom total enighet mellan samtliga medlemsstater krävs för varje föränd- ring av denna stadga. Centralbanksledningarna i t.ex. USA och Tyskland är i sista hand beroende av sina politiker, och politikerna känner därför också ett yttersta ansvar för penningpolitiken inför sina väljare - ett förhållande som i praktiken sätter en gräns för hur självständigt centralbankerna kan agera. Den gränsen saknas i det europeiska centralbankssystemet i och med att politikerna har avsagt sig allt penning- politiskt ansvar inför väljarna. Denna för vår demokrati och vårt nationella obe- roende helt avgörande frågeställning har negligerats, medan man i stället ägnar sig åt oändliga utläggningar om den nya riksbanksfullmäktige vars enda uppgift blir att utse en direktion som inte får fatta något pen- ningpolitiskt beslut som inte godkänts eller beordrats av Europeiska centralbanken i Frankfurt. Europeiska centralbankens rigida inflationspolitik utsätts för allt starkare kritik. Oviljan att beakta den oacceptabelt höga arbetslösheten har fått många att betvivla Europeiska centralbankens visdom. Alltfler menar att en stark ekonomi inte får vara ett mål i sig. En stark ekonomi är endast ett medel av flera för att förverkliga målet - ett bättre samhälle för alla. Annorlunda uttryckt: Det som är bra för Volvo är inte nödvändigtvis bra för Sverige. Nuvarande penningpolitik lades fast i början av 90-talet. Då var såväl räntor som inflation uppe i tvåsiffriga tal och underskotten i budgetarna snarare regel än undantag. Det var naturligtvis en ohållbar situation. Med den åtstramningspolitik som bedrivits sedan dess har räntorna fallit till historiskt låga nivåer och inflationen raderats ut. Men detta har skett till priset av en rekordhög arbetslöshet och en begynnande deflation. Ändå tvingas vi bedriva samma åtstramningspoli- tik som under 90-talets inflationskonjunktur därför att Europeiska centralbanken, trots varningar, aldrig förutsett den situation som vi nu befinner oss i. Ännu så sent som i våras var vi så förblindade av vår pen- ningpolitiks ofelbarhet att man i propositionen aningslöst har skrivit om Japan som skulle det vara exempel på ett land där denna penningpolitik har visat sin förträfflighet. Vi har hört en del antydningar om det också här i dag från talarstolen. Japan, som i dag har deflation, har 0,35 % ränta. Med all möda i världen har man att ta sig ur den recession som man hamnat i. Den bistra sanningen är att den penningpolitik som vi är tvingade att föra inte kan användas för att bekämpa deflation. För att EMU:s penningpolitik skall lyckas krävs det att berörda nationella ekonomi- er först blir harmoniserade. Det i sin tur förutsätter att lagstiftningen i de olika länderna - den lagstiftning som gäller bl.a. arbetsmarknad, sociala villkor och, naturligtvis framför allt, skatter - också görs likfor- mig. Så gjorde man i USA. Så gjorde man i Tyskland. Och så måste man göra för att lyckas med en valutau- nion. Med andra ord: Det krävs ett Europas förenta stater för att EMU skall kunna fungera. Som det nu är tvingas Europeiska centralbanken från den 1 januari att bota 15 olika nationers åkom- mor med en och samma medicin. Det är man tvungen till bara därför att man envisas med att försöka lägga på taket innan väggarna är resta. Hur uppenbart detta förhållande än är för de in- vigda finns det ingen återvändo. Så mycket politisk prestige står på spel att man hellre tar risken att hela bygget rasar samman. Vad det handlar om är således inte ett ja eller ett nej i frågan om Riksbankens ställ- ning - den frågan är redan avgjord - utan ett ja mar- kerar att vi frivilligt har gått in i valutaunionen och ett nej att vi har tvingats till det. 0544137999406 N 2010-01-01 00:00:00 185831 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0922/#anf46