2348697 GM0922 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:22 Onsdagen den 25 november 1998/99 22 1998-11-25 00:00:00 Riksbankens ställning (vilande grundlags- förslag och följdlagstiftning) (prop. 1997/98:40) 3836B55C-51BE-4C88-B33A-A04598C5423C 41 MATS EINARSSON (v) v Fru talman! Den fråga som kammaren nu debatte- rar, frågan om den svenska riksdagens ställning, kommer så småningom att leda fram till ett beslut vars omedelbara konsekvenser måhända inte är så omvälvande men som har en principiell innebörd som är desto allvarligare. Banden mellan den svenska riksdagen och riksda- gens egen bank, Riksbanken, skall nu i allt väsentligt skäras av. Den rest av demokratisk kontroll över landets främsta penningpolitiska maktinstrument som ännu finns kvar skall enligt förslaget avskaffas. Riks- banken skall numera vara självständig, dvs. ställd utom folkets åtminstone reella kontroll. Och inom Riksbanken skall riksbankschefen och den nya s.k. direktionen göras mer eller mindre oavsättliga, oåt- komliga och ostyrbara. Varför sker detta? Ett genomgående tema i den nyliberala ekono- miska doktrin som i varierande grad har styrt politi- ken i merparten av jordens länder under 80- och 90- talet är att demokratin uppfattas som ett problem, ett störande inslag. I stället för att se politiken som ett samspel mellan, eller kanske oftare som en strid mellan och uttryck för, skilda klassmässiga intressen och ideologiska ståndpunkter har man velat framställa politiken, i synnerhet den ekonomiska politiken, som verkställandet av vissa objektivt och vetenskapligt grundade åtgärder. Dessa sanningar har förmedlats av nationaleko- nomerna, vår tids överstepräster. De har talat om för politikerna vad numera "alla" är överens om, och de har pekat ut vad som "måste" göras och i vilken rikt- ning den "enda" vägens politik går. Vi känner igen valserna. · Den offentliga sektorn är för stor och måste skä- ras ned; · Socialförsäkringarna ger för stor trygghet vid arbetslöshet och sjukdom och måste reformeras; · Klassklyftorna, förlåt, lönespridningen är för liten, och ojämlikheten måste öka, i alla fall på kort sikt, för att vi alla skall få det bättre i framtiden; · De lagar och regler som införts för att i någon mån skydda de svaga från de starkas exploatering på den påstått fria marknaden måste liberaliseras och försvagas; · Marginalskatterna är för höga; · Skatterna är över huvud taget för höga, möjligen bortsett från de skatter som de lågavlönade beta- lar. Invändningen att alla dessa politiska rekommen- dationer råkar sammanfalla med de högavlönades och storkapitalets kortsiktiga ekonomiska intressen är ointressant, eftersom denna politik är nödvändig, ofrånkomlig och vetenskapligt grundad. Och som norm över alla normer i normpolitikens evangelium står prisstabiliteten. Inflationen skall bekämpas och utplånas - till varje pris. Inget annat mål, t.ex. låg arbetslöshet, får stå i vägen för denna överordnade målsättning. Nåväl; vad har dessa uppfattningar med demokra- tin att göra, och på vilket sätt hänger de samman med det förestående beslutet om Riksbankens ställning? Jo, det är nämligen så att valda politiker har en ur nationalekonomisk synpunkt irrationell tendens att låta sig påverkas av folkviljan, ja, t.o.m. i viss ut- sträckning fungera som folkets företrädare i de be- slutande församlingarna. Och folket inser sällan vad som är nödvändigt enligt den senaste nationalekono- miska sanningen utan kräver reformer, arbetstillfäl- len, rättvisare fördelning, en stor och väl fungerande offentlig sektor, osv. Men detta kan inte tillåtas, där- för att en sådan politik kan i vissa fall leda till en något högre inflation och dessutom till en omfördel- ning av makt från kapitalägare till arbetarklass. Därför, menar man, måste politikerna likt Odys- seus surras vid masten för att kunna stå emot sirener- nas locktoner. De penningpolitiska besluten bör helst fattas av oavsättbara bankdirektörer som inte tvekar att höja räntan om arbetslösheten hotar att bli för låg och därmed risken för inflation eventuellt ökar. Kort sagt uppfattas demokratin som ett problem, ett störande inslag. De politiska beslutsstrukturerna utformas så att den enda vägens nyliberala politik inte hotas. För Riksbankens vidkommande inskränks nu de- mokratin genom att den uttryckligen förbjuds att ta några som helst instruktioner från de folkvalda eller från regeringen. Svenska folkets valda företrädare skall icke få besluta om eller ens påverka penningpo- litiken. Ej heller regeringens ledamöter skall få göra det. Efter detta beslut blir det förbjudet för riksbanks- chefen att ta några som helst intryck av statsminis- tern, när denne t.ex. argumenterar för samordnade europeiska räntesänkningar för att stimulera tillväx- ten. De som skall fatta de penningpolitiska besluten är Riksbankens direktion, och de skall göra det med ett, säger ett, mål för ögonen, nämligen prisstabilitet. De är inte ansvariga inför någon. Deras beslut kan inte korrigeras. De kan inte avsättas med mindre än att de i rent medicinsk mening förlorat förståndet. Den som så önskar kan naturligtvis hävda att detta är en klok och ändamålsenlig tingens ordning, men jag har mycket svårt att se att någon på allvar kan hävda att det är en demokratisk ordning. Målar jag den lede fan på väggen? Vi kan hoppas det, men jag tror tyvärr inte det, även om demokratin på lång sikt är betydligt livskraftigare än de nationa- lekonomiska dogmer som EU ännu styr efter. Även i den debatt som når bredare lager än de mer speciali- serade nationalekonomiska tidskrifterna har det före- kommit krav på ytterligare inskränkningar i demo- kratin. En f.d. ledamot av denna kammare, Bo Söder- sten, har i Dagens Nyheter och på ett intressant semi- narium som Demokratiutredningen arrangerade plä- derat för ytterligare begränsningar av demokratin. Han menade att när nu penningpolitiken kan lyftas bort från politikerna och läggas i experternas händer, varför inte gå vidare till andra områden, som t.ex. skattepolitiken eller varför inte sjukvårdspolitiken? Möjligen var Södersten i detta inlägg alltför öppen- hjärtig. Tillbaka till den nu förestående grundlagsändring- en: Är det så att vi genom Sveriges medlemskap i EU är tvingade att göra denna förändring, och är vi tving- ade att göra den nu? Svaret på båda frågorna är nej. Förändringen av Riksbankens och riksbanksche- fens ställning är en del av skapandet av den europeis- ka monetära unionen. Sveriges riksdag har dock för- behållit sig rätten att besluta om Sverige skall gå in i EMU och dess tredje steg med en gemensam valuta och en gemensam centralbank. Detta förhållningssätt har de facto godtagits av kommissionen och övriga EU-medlemmar. Nu föreslås en grundlagsändring som föranleds av ett ännu icke fattat beslut om inträde i EMU. Rege- ringens ståndpunkt är, som jag har förstått den, att Sverige är bundet av EMU:s fas 1 och 2, där föränd- ringarna av Riksbankens ställning ingår, men icke av fas 3. Den här frågan har diskuterats i riksdagen tidiga- re, nämligen inför inträdet i EU. Då ansåg regeringen följande i sin proposition, och riksdagen instämde: "Det finns på området monetär politik inte några bestämmelser som måste ändras för att Sverige skall kunna bli medlem i EU, eftersom EU vid tidpunkten för ett svenskt medlemskap fortfarande är i den andra fasen av EMU. Om Sverige beslutar sig för att delta i tredje fasen innebär detta emellertid att Sverige för- pliktar sig att ändra den nationella lagstiftningen så att Riksbanken får en oberoende ställning." Alltså: Innan vi gick in i EU var det inte så att vi måste ändra Riksbankens ställning före ett EMU- inträde. Efter att vi gått in i EU är det helt plötsligt så att vi nu måste ändra Riksbankens ställning oavsett vårt senare ställningstagande till EMU. Fru talman! Jag menar att regeringen och riksda- gen i det första fallet gjorde en riktig bedömning. I och med att vi förbehållit oss rätten att självständigt och oberoende av Maastricht besluta om eventuellt inträde i EMU måste vi rimligen också vara fria att självständigt ta ställning till de sekundära grund- lagsändringar som detta eventuella beslut om EMU skulle kräva. Till detta kommer det märkliga förhållandet att den nu föreslagna grundlagsändringen sannolikt inte är tillräcklig om vi senare skulle besluta att gå in i EMU. Såväl kommissionen som det europeiska mo- netära institutet pekar bl.a. på att regeringen beslutar om växelkurspolitiken och att Riksbanken alltjämt kommer att ha monopol på sedelutgivningen. Dess- utom pekar kommissionen i en oroande formulering på den svenska offentlighetslagstiftningen och sekre- tesslagen, vilka "fordrar anpassning med hänsyn till ECBS sekretessordning". Det kan alltså bli så att om riksdagen efter en folkomröstning beslutar att Sverige skall gå in i EMU kan vi bli tvungna att göra ytterligare ändringar i lagstiftningen. Fru talman! Jag vill sammanfatta och avsluta på följande sätt. Den av utskottsmajoriteten föreslagna förändring- en av Riksbankens ställning är · opåkallad i förhållande till Sveriges nuvarande relation till EU och EMU, · sakligt omotiverad, för att inte säga kontrapro- duktiv, samt · förkastlig ur demokratisk och konstitutionell syn- punkt. Förslaget till grundlagsändring bör därför avslås, och jag instämmer därmed i Kenneth Kvists tidigare yrkande. Därutöver vill jag yrka bifall till reservation nr 2 under mom. 3 i KU8 angående Birgitta Ham- braeus motion. I detta anförande instämde Kenneth Kvist, Johan Lönnroth, Yvonne Oscarsson, Claes Stockhaus, Ca- milla Sköld, Siv Holma, Carlinge Wisberg och Kjell- Erik Karlsson (alla v). 0548089226618 N 2010-01-01 00:00:00 185826 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0922/#anf41