2348697 GM0922 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:22 Onsdagen den 25 november 1998/99 22 1998-11-25 00:00:00 Riksbankens ställning (vilande grundlags- förslag och följdlagstiftning) (prop. 1997/98:40) C1DA34C7-5592-4F32-B5EB-C6199838C8D1 17 MATS ODELL (kd) kd Fru talman! Det beslut vi skall fatta i dag om en mer självständig riksbank är ett logiskt, bra och klokt beslut. Nu handlar det om att Sverige skall få bättre möjligheter än hittills till en positiv och stabil väl- färdsutveckling i en föränderlig värld. Jag tror att det hade varit väldigt bra om Sverige de senaste 30 åren hade haft en bättre ansvarsfördelning mellan finans- politiken och penningpolitiken än den som nu har bidragit till den tragiska inflations- och devalverings- historia som har urholkat välfärden i vårt land. Den bärande tesen i Kenneth Kvists något popu- listiska inlägg här är att ett instabilt, oförutsägbart penningvärde och inflation skulle vara lösningen på Sveriges ekonomiska problem och bana väg för en mer rättvis fördelning mellan fattiga och rika i det här landet. Fru talman! Är det något som har omfördelat resurser från fattiga till besuttna ägare av stora fasta tillgångar i vårt land så är det just inflationen. Man måste också fråga sig: Om nu inflation är det nya fördelningspolitiska instrumentet, är det då, Ken- neth Kvist, detta som Sveriges änkor har att förvänta sig från Vänsterpartiet i stället för de mera handfasta fördelningspolitiska åtgärder som ni utlovade i valrö- relsen? Nej, ett sämre och mer kontraproduktivt för- delningspolitiskt instrument än inflation är svårt att över huvud taget tänka sig. Om nu Kenneth Kvist lägger örat till när det mull- rar ute i rättens krater och lyssnar vad som krävs där, så inte är det ökad inflation som krävs utan helt andra saker. Kenneth Kvists spekulation i att hans väljare inte inser dessa ganska komplicerade samband tror jag faktiskt är väl grov för att gå hem hos de männi- skor som har lånat, som har att se till vad det innebär med inflation och som inser vad en ökad ränta orsa- kar i deras hushållsekonomi. Ett av huvudproblemen i svensk ekonomi har i själva verket under de senaste 30 åren varit en allde- les för hög kostnadsinflation som har åtgärdats med ständiga devalveringar. Det är detta som ytterst har bidragit till dagens massarbetslöshet och till de re- sursproblem vi ser i dag i form av utbrända läkare och brist på sjukhussängar. Massarbetslösheten kostar i år ungefär 150 miljarder. Bakgrunden är bl.a. den infla- tions-, devalverings- och spekulationspolitik som vi hade under 70- och 80-talen. Detta vill nu Kenneth Kvist och andra uppenbarligen hålla dörren öppen för i framtiden. Detta har också varit en viktig beståndsdel i de bromsmekanismer som har fört Sverige från en tätpo- sition bland industriländerna i början av 1970-talet till den 15:e platsen i dag i OECD:s välfärdsliga. Trots att vi leder skatteligan - det finns inget annat OECD- land som tar ut så mycket av sina skattebetalare som Sverige - ligger vi nu nere på 15:e plats i välståndsli- gan. Här har inflations- och devalveringspolitiken spelat en mycket viktig och destruktiv roll. Visst finns det fler djupgående strukturproblem som också måste rättas till om utvecklingskraften och sysselsättningen skall kunna ta fart rejält. En mer självständig riksbank är alltså bara en av flera nöd- vändiga strukturreformer om vi skall kunna bryta massarbetslösheten och få upp sysselsättning och tillväxt. Riksdagen skall i dag med bred majoritet ta itu med ett viktigt strukturfel bakom våra ekonomiska problem för individerna, familjerna, kommunerna, landstingen och staten. Problemet är egentligen rege- ringens handlingsförlamning när det gäller att åstad- komma de övriga nödvändiga tillväxtfrämjande strukturförändringarna i svensk ekonomi. Den makt- delning som vi diskuterar i dag mellan å ena sidan regering och riksdag som sköter finanspolitiken och å andra sidan riksbanken som nu skall få ansvaret för penningpolitiken är en angelägen strukturreform för att svensk ekonomi skall fungera bättre i framtiden. Som flera talare har påpekat är tanken på en mer självständig riksbank inte ny. Detta har varit en blockskiljande fråga i det förflutna. Bakgrunden till att det nu finns ett fempartiförslag om Riksbankens ställning som har lagts fram av en socialdemokratisk regering är att regeringen har fått hjälp på traven av Sveriges medlemskap i EU. Detta är tragiskt nog, fru talman, det enda argument som t.ex. finansutskottets ordförande anför när han i olika sammanhang motive- rar och förklarar dagens beslut för medborgarna. Är det verkligen så illa, Per-Axel Sahlberg? Ser inte socialdemokraterna några fördelar med det för- slag man lägger fram, eller är finansutskottets ordfö- rande, socialdemokraternas främste talesman i finans- frågor i denna kammare, ensam och isolerad? Ser man inte några fördelar med dessa förslag? Om det bara är sådant som EU tvingar oss till när det handlar om att genomföra nödvändiga struktur- förändringar, vilken dådkraft kan vi då förvänta oss från regeringen på de andra områdena där EU inte fördragsvis förpliktigar oss att genomföra förändring- ar? Självständiga myndigheter är annars inget nytt, som flera har påpekat här. Principen introducerades egentligen redan i början av 1600-talet av Axel Oxen- stierna med bl.a. förbudet mot ministerstyre. Jag tycker att erfarenheterna visar att det är en lyckosam svensk förvaltningstradition att politikerna styr genom lagstiftning och inte genom att detaljstyra myndigheter och domstolar. Riksdagen bör slå vakt om självständiga myndigheter och självständiga dom- stolar. Det är helt i enlighet med svensk tradition och det är fullt logiskt att nu också Riksbanken liksom övriga myndigheter får en mer självständig ställning. Ken- neth Kvist kommer att se fler självständiga tjänste- män än Riksbankens om han lyfter blicken lite grand från Platons, Marx och Lenins skrifter och ser sig om i det svenska rättssamhället. Det är enligt förslaget riksdagen som skall sätta upp de penningpolitiska målen, och därför stärks demokratin, liksom när regeringen övertar ansvaret för de övergripande penningpolitiska frågorna från Riksbanken. Däremot får Riksbanken nu ansvaret för den dagliga penningpolitiken så att riksdagens mål skall kunna uppnås. Maktdelning är en naturlig princip i en rättsstat. Det är helt naturligt att riksdagen stiftar lagar och att domstolarna dömer. Om riksdagen är missnöjd med ett domslut avsätter man inte domarna, utan då får vi ändra lagen. Visst kan man avsätta domare som up- penbart missköter sitt ämbete. Men det demokratiska sättet att arbeta är att riksdagen styr genom att stifta och ändra lagar. Det är dessbättre inte heller möjligt att politikerna vid sidan av lagen instruerar domarna hur du skall döma. Är man missnöjd får man faktiskt ändra lagen. Den här principen är självklar för rättsstaten. Den skall riksdagen i dag också introducera när det gäller penningpolitiken. Riksdagen skall i riksbankslagen fastställa målet som Riksbanken skall nå med sin verksamhet. Målet som vi skall godkänna i riksbankslagen, som inte är en grundlag, är att Riksbanken skall upp- rätthålla ett fast penningvärde. Som en myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, som det heter i lagförslaget, utan att åsidosätta prisstabilitets- målet stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar och hög syssel- sättning. Öppenhet och demokratisk insyn är naturligtvis viktiga. Därför är det viktigt att Riksbanken inte blir ett slutet fort. Den nya direktionen bör ta ett stort ansvar för att i det offentliga samtalet föra ut vad Riksbanken sysslar med och motivera, informera och delta i det offentliga samtalet. Det tycker jag att Riks- banken redan i dag gör på ett utmärkt sätt på skolor och högskolor och på olika sätt ute i samhället. En förmåga att kunna kommunicera penningpoli- tiken och dess koppling till sysselsättning och välfärd bör vara ett viktigt kriterium när de övriga direk- tionsmedlemmarna vid sidan av riksbankschefen och de vice riksbankscheferna skall utses. Den demokratiska kontrollen och insynen har verkligen inte glömts bort i förslaget. Det föreslås att riksdagen så småningom skall utse elva fullmäktige som i sin tur skall utse och utöva kontroll över den direktion som skall leda Riksbanken. Den direktionen skall bestå av sex ledamöter som väljs på sex år. En utses respektive kan bytas ut varje år. Det innebär att på sex år kan hela direktionen förnyas. Ordföranden skall vara chef för Riksbanken. För att säkerställa kontroll och insyn i Riksban- kens verksamhet föreslås också att banken inför alla viktiga penningpolitiska beslut skall informera det ansvariga statsrådet i regeringen. Dessutom skall fullmäktiges ordförande och vice ordförande få både närvaro- och yttranderätt vid di- rektionens sammanträden. Minst två gånger om året skall Riksbanken dessutom lämna en skriftlig infor- mation och redogörelse till finansutskottet om pen- ningpolitiken. Fru talman! Jag har förstått att en reform som ger en tydligare maktdelning mellan penning- och finans- politiken genom en mer självständig Riksbank av många kritiker uppfattas som en förberedelse för ett svenskt deltagande i EMU:s tredje fas. Det kan vara rätt i någon mening. Så är det naturligtvis. Men för den som verkligen vill se Sverige kvar utanför EMU med bevarande av dagens låga räntor på bostadsrättslån, villalån och andra lån i näringslivet och som vill se en låg ränta på statsskulden och på landstingens och inte minst kommunernas omfattande lån är förslaget om en mer självständig riksbank en självklar och logisk reform att rösta för i dag. Sverige utanför EMU kräver större trovärdighet för att kunna behålla en låg ränta och större autonomi när det gäller penningpolitiken än om vi går med i EMU med dess gemensamma penningpolitik och centralbank. Dagens beslut är visserligen en nödvändig förbe- redelse för ett eventuellt deltagande. Men det är i än högre grad en förberedelse för den som verkligen vill stå utanför EMU. Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan i konstitutionsutskottets betänkanden nr 2 och 8. 0700424025906 N 2010-01-01 00:00:00 185802 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0922/#anf17