2348697 GM0922 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:22 Onsdagen den 25 november 1998/99 22 1998-11-25 00:00:00 Riksbankens ställning (vilande grundlags- förslag och följdlagstiftning) (prop. 1997/98:40) 91D2C96D-40E6-42CD-93B8-BBF29B370318 1 JERRY MARTINGER (m) m Fru talman! Sverige har under de senaste årtion- dena misslyckats med att upprätthålla ett fast pen- ningvärde. Detta har inte kompenserats med fram- gång på andra områden, exempelvis hög tillväxt eller låg arbetslöshet. Bortsett från den senaste utveckling- en har det huvudsakliga problemet varit den höga inflationstakten. Kostnadsstegringen i Sverige har praktiskt taget kontinuerligt varit högre än genom- snittligt i våra konkurrentländer, varigenom försvagad internationell konkurrenskraft varit ett av de allvarli- gaste problemen i svensk ekonomi. Vår dåliga konkurrenskraft har bl.a. tagit sig ut- tryck i stora underskott i bytesbalansen. När under- skotten har blivit alltför stora har den svenska kronan devalverats. Även om detta självfallet lett till en kort- siktig ökning av Sveriges internationella konkurrens- kraft så har devalveringarna också medfört högre importpriser, högre lönekrav och stegrad inflation, vilket i sin tur drivit upp kostnaderna ytterligare. Det är inte bara när det gäller vår internationella konkurrenskraft som den höga inflationen har lett till problem. Hög inflation har också lett till oavsiktlig omfördelning av kapital och inkomster. Den spekula- tionsekonomi med bank- och fastighetskris som följd som vi hade under 1980-talet hade tveklöst sitt ur- sprung i den höga inflationen. Det har under en stor del av de senaste decennier- na saknats en långsiktighet i den ekonomiska politi- ken i vårt land. Utan långsiktighet minskar det förtro- ende för den ekonomiska politiken som så väl behövs för att attrahera nödvändiga inhemska och utländska investeringar. Men en långsiktighet i den ekonomiska politiken är viktig inte bara för företag och placerare. Den är också viktig för hushållen. De enskilda medborgarna är ju i stor utsträckning beroende av penningpolitiska åtgärder och fattar många egna beslut mot bakgrund av vad de tror om den framtida penningpolitiken. Allmänheten lyssnar tveklöst med intresse på det som sägs från central- bankens sida. Men man tar naturligtvis också i beräk- ning sannolikheten för att det som centralbanken sagt också kommer att följas. Man anpassar sig så att säga till den politik som man tror kommer att föras, inte till den som deklarerats. Och det är där vi har ett av problemen med den situation som råder i dag. Utformningen av det svenska systemet där cent- ralbanken, dvs. Riksbanken, samt regering och riks- dag står mycket nära varandra, och där Riksbanken så att säga är nära kopplad till den partipolitiska sfären, har inneburit att det fattats en mängd kortsiktiga be- slut som gått tvärs emot de långsiktiga mål som ändå funnits. I tider av ekonomiska och politiska problem i samhället är ju risken stor att olika politiska grupper försöker påverka Riksbankens politik för att uppnå kortsiktiga ekonomiska mål. En regering som försöker föra exempelvis en tro- värdig antiinflationspolitik riskerar att bli ersatt av en regering som för en mer expansiv politik för att upp- nå kortsiktiga politiska vinster. Och snabba kast leder naturligtvis till oro på de finansiella marknaderna, vilket i sin tur skapar dålig trovärdighet för ett lands förmåga att lösa sina ekonomiska problem. Detta leder i sin tur till ännu färre investeringar, såväl in- hemska som utländska, och naturligtvis ännu större ekonomiska problem. En riksbank som står nära ett lands styrande partipolitiker kan inte heller skapa ett långsiktigt förtroende hos allmänheten och skruva ned t.ex. inflations- och deflationsförväntningar. Sådana förväntningar blir då lätt självuppfyllande. I många länder har man dragit slutsatsen att en minskad partipolitisk styrning av centralbanken på sikt gagnar landets ekonomiska utveckling. Tyskland, Japan och Schweiz är exempel på länder med själv- ständiga centralbanker. Dessa länder har också uppvi- sat en låg inflation under samma tid som Sverige haft stora problem på grund av hög inflation. Nu skall man i och för sig komma ihåg att dessa länder skiljer sig från övriga länder även i andra av- seenden såsom i fråga om den offentliga sektorns storlek, produktionstillväxt och exportutveckling. Det är naturligtvis faktorer som också kan ha bidragit till en lägre inflation. Men det är inte ointressant att dessa länder, som varit framgångsrika under lång tid, fak- tiskt dragit slutsatsen att det är bra för landet med en självständig centralbank. Trovärdigheten för ett lands penningpolitik bör kunna förbättras om ansvaret för denna i sin helhet ligger på centralbanken, som genom att stå över eller vid sidan av dagspolitiken har goda förutsättningar att agera med sådan långsiktighet att det ger en god eko- nomisk utveckling i det längre perspektivet. Om man samtidigt ger denna centralbank en mera självständig ställning begränsar man de politiska organens möjlig- heter att styra de penningpolitiska besluten. Men då är det också viktigt att centralbankens mål ges en tydlig formulering i lagen. Riksdagen behandlar nu efter mellankommande val för andra gången vissa förslag om grundlagsänd- ringar samt viss följdlagstiftning rörande Riksban- kens ställning. I regeringens proposition 1997/98:40 föreslås bl.a. att regeringsformen skall ändras så att det i 9 kap. 11 § införs en bestämmelse enligt vilken ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor över- förs från Riksbanken till regeringen. Riksbanken får dock ett fortsatt ansvar för den praktiska tillämpning- en av valutapolitiken vid flytande växelkurs och be- slut om centralkurs och bandbredd i ett fastkurssys- tem. Vidare föreslås att det i 9 kap. 12 § regeringsfor- men stadgas att Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken och att det i detta lagrum tas in ett uttryckligt förbud för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i penningpolitiska frågor. Samtidigt som regeringens ansvar på det valutapoli- tiska området klargörs, ges alltså Riksbanken en star- kare ställning än tidigare. Det brukar sägas att Riks- banken görs "oberoende". Som ett led i hela reformen föreslås också vissa förändringar i Riksbankens ledningsstruktur. Riks- banksfullmäktige utökas och får utöver en kontrolle- rande funktion i uppgift att utse en direktion, som skall besluta i penningpolitiska frågor och leda Riks- banken. Fullmäktige skall emellertid fortfarande utses av riksdagen, och riksdagen förutsätts självfallet även i fortsättningen genom lag styra inriktningen av poli- tiken. När det gäller Riksbankens mål föreslås det i pro- positionen att det i riksbankslagens 4 § skall slås fast att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde och att Riksbanken skall främja ett säkert och effektivt betalningsväsen- de. En självständig svensk riksbank med ett fast pen- ningvärde som uttalat mål torde på ett helt annat sätt än tidigare kunna bedriva en samhällsekonomiskt optimal penningpolitik. Det ligger, fru talman, i sakens natur att en själv- ständig riksbank har större möjligheter att uppnå sina mål än en icke självständig. Det är också rimligt att ett tydligt och lagstadgat mål för Riksbanken gör dess ledning mindre påverkbar av tillfälliga skiftningar i det politiska stämningsläget eller av olika intresse- gruppers önskemål. Ett i riksbankslagen inskrivet prisstabilitetsmål för bankens verksamhet ökar själv- fallet förtroendet för att politiken är inriktad på infla- tions- och deflationsbekämpning men är givetvis också en direkt förutsättning för ökad självständighet. Härigenom kommer det också att bli möjligt att ut- värdera bankens verksamhet utifrån det lagstadgade målet. En aldrig så stark centralbank kan naturligtvis inte ensam skapa en bra ekonomisk politik i ett land. Men genom att Riksbankens verksamhet koncentreras på uppgiften att upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende kommer möjligheterna för den ekonomiska politiken i dess helhet att uppnå andra mål såsom hög sysselsätt- ning och hög ekonomisk tillväxt sannolikt också att förbättras. En mer självständig riksbank, visserligen under- ställd riksdagen, och en klarare gränsdragning mellan det politiska beslutsfattandet och den målformulering som finns i riksbankslagen kommer säkerligen att öka förståelsen utomlands för hur den ekonomiska politi- ken i Sverige fungerar. Det har förmodligen varit svårt för en utomstående betraktare att förstå hur samtliga svenska riksdagspartier ibland argumenterat för en snabbare sänkning av räntenivån samtidigt som vissa partiers representanter i riksbanksfullmäktige har stött en mera försiktig policy från Riksbankens sida. Detta har skapat förvirring och sannolikt bidra- git till det låga förtroende Sverige haft på de interna- tionella marknaderna. Fru talman! En stor del av den diskussion som förts med anledning av propositionen om Riksban- kens ställning har handlat om Sveriges förhållande till EU och dess medlemsländer. Den mest långtgående integrationen av den ekonomiska politiken i EU gäl- ler nämligen just penning- och valutapolitiken. Målet är att medlemsländernas penning- och valutapolitik skall överföras till EU-nivå för att på så sätt skapa ett stabilt valutaområde med en gemensam och stabil valuta inom vilket valuta- och räntefluktuationer inte längre stör den inre marknaden. Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, genomförs i tre etapper som regleras i EG-fördraget. Under den första etappen av EMU, som avsluta- des den 31 december 1993, skulle medlemsstaterna bl.a. avskaffa valutaregleringar och andra restriktio- ner för kapitalrörelser. Under den andra etappen av EMU, som inleddes den 1 januari 1994, inrättades Europeiska monetära institutet, EMI, som har till syfte att medverka till att skapa de förhållanden som är nödvändiga för övergången till en valutaunion. Under denna etapp skall också beslutas om vilka länder som skall delta i valutaunionen. Den tredje etappen av EMU, starten på valutaunionen, skall inledas den 1 januari 1999, varvid de deltagande medlemsstaternas valutakurser skall låsas och den nya gemensamma valutan införas. Vi befinner oss för närvarande i etapp 2. Genom fördraget om anslutning till EU har Sverige åtagit sig att följa de krav som fastställts i EG-fördraget om EMU. Enligt artikel 109 e punkt 5 i EG-fördraget skall i förekommande fall varje medlemsstat under den andra etappen inleda det förfarande som leder till oberoende för dess centralbank i enlighet med arti- kel 108 i EG-fördraget. I denna artikel föreskrivs att varje medlemsstat, alltså även de stater som inte del- tar i den tredje etappen av EMU med gemensam valuta, senast vid den tidpunkt då den europeiska centralbanken, ECB, upprättas, skall anpassa sin nationella lagstiftning så att den är förenlig med för- dragets regler om den monetära politiken. I första hand gäller detta självfallet de regler som handlar om Riksbankens självständighet. Men man skall alltså lägga märke till att föreskriften om an- passning av den nationella lagstiftningen till fördraget gäller oberoende av om Sverige senare kommer att delta i den tredje etappen eller ej. Om man gör de grundlagsändringar som nu föreslagits innebär det således inte att man därigenom föregriper ett kom- mande ställningstagande såvitt avser den tredje etap- pen. Kritiker till de lagändringar som nu föreslås i Sve- riges riksdag har sagt att Sverige inte behöver ändra några lagar eftersom EG-rätten ändå är bindande för medlemsländerna och generellt sett har företräde framför medlemsländernas nationella rätt i händelse av konflikt. Mycket av det som föreslås i den propo- sition som vi nu behandlar skulle enligt kritikerna därigenom vara onödigt eller, vilket en del anser, direkt olämpligt att genomföra. Och det är naturligt- vis helt rätt att EG-rätten numera utgör en integrerad del av den svenska rättsordningen. Men att av detta förhållande dra slutsatsen att det inte finns något behov av att i svensk rätt upprepa bestämmelser från EG-rätten är att gå för långt. Man skall alltid vara återhållsam med att ändra grundlag, varför sådana ändringar inte bör ske utan att det finns starka skäl för detta. Men övervägande skäl för grundlagsändring får ändå anses föreligga i det här fallet. För det första är det inte acceptabelt att vi har en grundlag som innehåller föreskrifter som i praktiken inte är gällande rätt därför att avvikande EG-regler i princip har högre dignitet. Detta skulle lätt kunna leda till bristande förtroende för svenska lagar och andra författningar. För det andra handlar det om frågor som rör den inbördes maktfördelningen mellan centrala svenska nationella organ, och då har det ett särskilt värde att de svenska grundlagsreglerna korrekt återger hur Sverige styrs. Våra grundlagar, och i synnerhet då regeringsformen, bör ge medborgarna en riktig bild av det faktiska statsskicket. Strävan bör vara att vår interna lagstiftning skall vara så fullständig som möj- ligt. De enskilda medborgarna bör alltid kunna åter- finna gällande regler i den interna lagstiftningen. Det är också viktigt att slå vakt om grundlagarnas ställ- ning och auktoritet. Det var inte något bra läge vi hade före författningsreformen år 1974 då vi hade en gammal regeringsform som i många avseenden var överspelad av utvecklingen och därigenom knappast betraktades som en del av vår gällande rätt. För det tredje är det, som jag tidigare påpekat, sannolikt att de föreslagna förändringarna gagnar den ekonomiska utvecklingen i vårt land. Fru talman! Det är självklart att Riksbanken lika litet som något annat offentligt organ i Sverige bör vara oberoende i den meningen att den står fri från insyn och kontroll, ytterst då från riksdagen som företrädare för medborgarna. Det är bara fråga om hur man skall finna den rätta balansen mellan å ena sidan ambitionen att säkerställa att Riksbanken kan motstå påtryckningar och å andra sidan önskemålet om demokratisk kontroll. Enligt propositionen skall banken informera rege- ringen inför viktiga penningpolitiska beslut. Vidare skall riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ord- förande ha rätt att närvara vid direktionens samman- träden med yttranderätt, men utan förslags- och röst- rätt. Riksbanken skall dessutom minst två gånger om året lämna en rapport om den förda penning- och valutapolitiken. Därtill framförs i propositionen bl.a. synpunkten att riksbankschefen eller annan represen- tant för ledningen skall kunna kallas till offentliga utfrågningar i riksdagens finansutskott. Från Moderata samlingspartiets sida anser vi att möjligheten till demokratisk insyn och kontroll skulle stärkas om rätten till utskottsutfrågning regleras i lag. Regeringen har inte anfört några skäl till att utskotts- utfrågningar inte skulle kunna lagregleras på motsva- rande sätt som i exempelvis Maastrichtfördragets artikel 109 b punkt 3, där det står att ECB:s ordföran- de och övriga ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ kan höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer. Särskilt värdefullt vore det att få fastslaget att rätten att föran- stalta om utskottsutfrågning är ömsesidig. Enligt propositionen skall riksbanksdirektionen samt ordförande och vice ordförande i riksbanksfull- mäktige anmäla sina ekonomiska förhållanden till riksdagen. Dessutom föreslås en särskild karenstid för ledamöter av direktionen som innebär att en ledamot inte under ett år efter det att han avslutat sin anställ- ning skall få tillträda vissa uppdrag och befattningar utan fullmäktiges medgivande. Från moderat sida anser vi det angeläget att det föreligger en anmälningsplikt när det gäller ekono- miska förhållanden för de främsta befattningshavarna i Riksbanken. Men vi menar samtidigt att de krav som föreslås bli intagna i riksbankslagen är så långt- gående att de riskerar att negativt påverka rekryte- ringen till uppdragen inom Riksbanken. Frågan är om det över huvud taget behövs en karenstid. I likhet med vad riksbanksfullmäktige framfört borde det räcka med bestämmelsen i 1 kap. 6 § sek- retesslagen om förbud att röja eller utnyttja sekretess- belagd uppgift om vilken kännedom erhållits på grund av anställning eller uppdrag hos myndighet. Regeringen skriver själv i sin proposition att "den direkta kunskapen om Riksbankens penningpolitiska intentioner förhållandevis snabbt blir inaktuell". Synpunkterna från den moderata utskottsgruppen angående karenstid för direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag, skyldighet för riksbanksledningen att anmäla ekonomiska förhållanden och utskottsutfråg- ningar av riksbankschefen har föranlett reservationer- na 5, 6, och 7. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan i konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU2 i de delar som inte avses i reservatio- nerna 5, 6 och 7. När det gäller reservationerna yrkar jag bifall till reservation nr 5. I konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU8 behandlas regeringens proposition 1997/98:164 som handlar om bl.a. vissa ändringar i lagen om Sveriges riksbank. Ändringarna är av redaktionell karaktär eller av sådan art att de lagfäster Riksbankens praxis i olika avseenden. Moderata samlingspartiet reserverar sig här till förmån för att det i riksbankslagen förs in ett stycke där de bestämmelser som rör riksbanks- fullmäktiges ansvarsområde anges. 0664794700308 N 2010-01-01 00:00:00 185786 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM0922/#anf1