2348780 GM09105 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:105 Onsdagen den 2 juni 1998/99 105 1999-06-02 00:00:00 Verksamheten i Europeiska unionen under 1998 7CC4EA8E-4F79-4F82-9867-86D381CF5024 44 STEN TOLGFORS (m) m Fru talman! Utvidgningen är den alldeles centrala uppgiften för EU under de kommande åren. Enligt EU-fördraget är det en rättighet för Europas länder att komma med när de uppfyller villkoren vad gäller demokratisk och marknadsekonomisk mognad, samt respekt för mänskliga rättigheter. EU är i hög grad en värdegemenskap. Det är ing- en slump att den del av Europa som står vid sidan av den ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska integrationen är den som nu står i brand. Utvecklingen på Balkan understryker hur viktigt det är att den nu pågående utvidgningsomgången med bl.a. de baltiska länderna inte försenas och dessutom snarast följs av andra. EU måste utan fördröjning öppna för ekonomisk integration och politiskt samar- bete med de fem länderna i det forna Jugoslavien, med sikte på allt närmare samarbete intill dess att de är klara för medlemskap. Utvidgningen borde vara den högst prioriterade frågan inför det svenska ordförandeskapet våren 2001. I regeringens prioriteringar inför det svenska ordförandeskapet sätts dock vad regeringen själv beskriver som vardagsfrågor, som jämställdhet och konsumentskydd, före utvidgningen. Det är säkert viktiga frågor, men de är ändå av en helt annan dimension än utvidgningen. Det gäller särskilt som kandidatländerna vid tiden för det svens- ka ordförandeskapet måste befinna sig i slutskedet av medlemsförhandlingarna för att medlemskap år 2003 skall kunna bli verklighet. Det måste tydligt markeras att utvidgningen av EU till att omfatta våra grannländer är den viktigaste frågan för Sverige. Jag yrkar därför bifall till den moderata reservationen nr 1 i dagens betänkande. Våra baltiska grannar önskar också bli medlem- mar i Nato. Det är uttryckligen i de baltiska ländernas intresse att de vinner Nato-medlemskap, men det är också i Sveriges intresse. Vi lever tryggare med tryg- gare grannar. Majoriteten saknar uppfattning i denna också för Sverige så centrala fråga, vilket understry- ker hur svårt man har att hantera den nya säkerhets- politiska situationen. Vårt grannland Polen är nu fullvärdig medlem i Nato. Det bidrar till stabilitet i Östersjöregionen. Fru talman! En central uppgift för EU är den ge- mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångs- punkten måste vara: Vad kan Europa göra mer för att skapa stabilitet i närområdet och för att hantera kri- ser? Det är inte Sveriges 60-talshistoria utan Europas framtid som måste fokuseras. Det är människor i Kosovo i dag och inte svensk debatt om alliansfrihet som är det centrala. Vi måste klara freden nu och i framtiden. Svaret på frågan är att EU måste stärka sin kris- hanteringsförmåga genom att hantera de s.k. Peters- bergsuppgifterna, som inkluderar humanitära insatser, fredsbevarande insatser, insatser med stridskrafter vid krishantering och fredsskapande åtgärder i närområ- det. Märk väl att det inte är fråga om territorialförsvar eller om att alliansförpliktelser skall lyftas in i EU. Men det talas ändå från Miljöpartiets sida om EU:s militarisering. Varför hör vi aldrig Miljöpartiet skria om FN:s militarisering? FN har ju hela tiden haft rätten att utföra den här typen av aktioner för att säkra den internationella freden. FN-stadgan spelar ju också uttryckligen en roll för regionala organisationer i fredsarbetet. Däremot saknar FN förmågan att självt utföra fredsbevarande och fredsskapande uppdrag. Man är helt beroende av att medlemsländer och orga- nisationer ställer upp. Därför har också FN måst an- lita Nato, som är den enda organisation som har för- mågan att utföra större uppdrag, t.ex. i Kuwaitkrisen. När Miljöpartiet avvisar att EU skall ha och kunna utföra krishanteringsuppdrag, de s.k. Petersbergsupp- gifterna, innebär det att man åstadkommer precis det som man säger sig vilja motverka. Man gör FN helt beroende av Nato för utförande av uppgifter under FN-mandat. Jag personligen har inga problem med ett Natosamarbete, men Miljöpartiet har förmodligen det. När Miljöpartiet både kritiserar när fredsskapan- de uppdrag utförs och försöker blockera kapacitet när det gäller att tidiga och förebyggande insatser görs inom EU står det klart att partiet saknar alternativ för freden i en tid när de som bäst behövs. Det är mycket tråkigt att regeringen, och därmed den svenska EU-linjen, har gjort sig beroende av inte bara ett utan två samarbetsnegativistiska partier. Hela regeringssamarbetet hotas av frågan om EU skall kunna hindra folkmord och etnisk rensning. Det är just en snygg fråga att riskera en regeringskris för. Det här försvårar för Sverige att ta sin del av ansvaret vid byggandet av en europeisk förmåga att förebygga och hantera kriser. Och det är närmast parodiskt att frågan nu har reducerats till att gälla om VEU skall lyftas in i EU eller om samma funktioner skall skapas inom EU samtidigt som de avvecklas i VEU. När Sverige ägnar sig åt dessa hårklyverier ägnar sig Europa åt de långsiktiga fredsfrågorna. Fru talman! En annan viktig fråga är samarbetet för ett ekonomiskt konkurrenskraftigare Europa där förutsättningar finns för företagen att växa och skapa fler jobb. Åtgärder på europeisk nivå kan ha stor betydelse för jobben, men det är då fråga om avregle- ringar, stärkande av den inre marknaden, en utveck- ling där internationell frihandel drivs på och om infö- rande av den gemensamma valutan. En viktig poäng med den gemensamma valutan är att den sätter press på medlemsländernas regeringar att modernisera sina ekonomiska strukturer. Om ett land eller en region halkar efter tvingas det till modernisering. Avreglering av arbetsmarknaden, sänkta skattenivåer och kvalitetsutveckling av utbild- ningen hör till de åtgärder som är nödvändiga för att vitalisera inte bara stora delar av Europa utan också Sverige. Men regeringen saknar uppfattning om den gemensamma valutan, som är den viktigaste frågan, tillsammans med den inre marknaden, för jobb och konkurrenskraft. I stället handlar det i regeringsreto- riken om en till intet förpliktande samordning av arbetsmarknadspolitiken. Regeringen gjorde ett försök inför regeringskonfe- rensen 1996 med att profilera sig på sysselsättnings- frågan i EU. Nu hade frågorna länge varit på EU:s bord, men en sysselsättningsunion skulle det ändå bli. Gemensamt agerande i form av en europeisk arbets- marknadspolitik skulle knäcka arbetslösheten. Men det viktiga är inte att göra samma sak. Det viktiga är att göra rätt sak. Regeringens bristande tilltro till ett gemensamt agerande visas av att den inte följer de rekommendationer som den själv har varit med om att ge. I rådets resolution om riktlinjer för sysselsättning- en talas det om strukturreformen när det gäller ar- betsmarknaden, tjänstesektorn samt varu- och kapi- talmarknaderna. Det har vi inte sett mycket av i Sve- rige. Resolutionen uppmanar kommissionen att låta de medlemsländer som så önskar experimentera med sänkta mervärdeskatter på arbetsintensiva tjänster, vilket regeringen i Sverige löpande har avvisat. Man talar om att länderna skall ge sina skatte- och bidrags- system en ny inriktning samt ge incitament till ar- betslösa och icke yrkesverksamma att påbörja arbete. Tydligast är dock att regeringen inte följer sina egna rekommendationer när det gäller företagarnas villkor. Medlemsländerna skall, står det, lägga sär- skild vikt vid att väsentligt minska de allmänna om- kostnader och den administrativa bördan för företa- gen, särskilt för de små och medelstora företagen. I stället har vi i Sverige ett snackande superde- partement. Under rubriken om att göra skattesystemet gynnsammare för sysselsättningen talas det om att vända på den långvariga tendensen till allt högre skattetryck och allt högre obligatoriska avgifter på arbete. Man skriver vidare om mål för en gradvis minskning av den totala skattebördan och, där så är lämpligt, ett mål för gradvis minskning av skatte- trycket på arbete och av lönebikostnaderna, särskilt för okvalificerat och lågavlönat arbete. I Sverige är detta lämpligt. Likväl görs det inte. Likväl bryter regeringen mot egna rekommendationer. Regeringen har alltså inte åstadkommit någonting av detta. I stället framstår misslyckandet allt tydligare ju längre tid som går och ju mer resultatet kan synas. Det är inte snack på europeisk nivå i stället för på svensk nivå som ger Europa fler jobb. Regeringen förmår inte hantera de centrala sysselsättningsfrågor- na. Man spelar i Europapolitikens reservlag med uppfattningar om i och för sig viktiga men i samman- hanget mindre frågor och saknar styrfart vad gäller de stora europeiska vägvalen. Kontrasten till Finland som tar sitt europeiska ansvar på allvar är slående. Vi behöver besked om EMU. Vi behöver en stark svensk röst vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och vi behöver en ny politik för europeisk konkurrenskraft och därmed för fler ar- betstillfällen. 0864542495614 N 2010-01-01 00:00:00 196023 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09105/#anf44