2348780 GM09105 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:105 Onsdagen den 2 juni 1998/99 105 1999-06-02 00:00:00 (forts. från 11 §) Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998 (forts. FiU23) 4A09A0A6-BD8E-4989-BC90-BAEE76CB32D9 133 BENGT-OLA RYTTAR (s) s Fru talman! Jag skulle vilja börja med att instäm- ma i Jan Bergqvists konstaterande att Riksbanken är den mäktigaste myndighet som vi har. Och det var den även innan vi gjorde den ännu mer oberoende än vad den var tillförne. Därför är det naturligtvis allde- les självklart att dess verksamhet skall granskas och nagelfaras oavsett när reformeringen ägde rum. År 1992 var det högsta visdom att ha en fast kronkurs. Alla kloka gubbar i den penningpolitiska världen var överens om det här. Det ledde till en katastrof av närmast formidabla mått. Men hur kunde alla dessa kloka män tro att det var möjligt att man i en ekonomi där statsfinanserna var i fritt fall och vi hade en avreglerad valutamark- nad skulle kunna upprätthålla en fast kronkurs? Med detta vill jag illustrera att klokskapen inte alltid är vad den säger sig vara. Nu är det ett fast penningvärde som är högsta visdom. Jag skulle väl knappast tro att den metoden, den doktrinen, leder till samma katastrof som den fasta kronkursen en gång gjorde. Vi har här i dag sett exempel på att man bedömer utfallet av penningpolitiken väldigt olika. Efter att ha lyssnat på Mats Odell kan man dra slutsatsen att det egentligen är alldeles onödigt att över huvud taget sätta upp mål för Riksbankens verksamhet. Men jag trodde att det var en av grundbultarna i den nya obe- roende konstruktionen att det ändå fanns en klart uttalad målsättning. Jag delar alltså inte uppfattningen om hur detta skall läggas upp, men så här har ändå tanken bakom detta varit. Min erfarenhet av politik har lett mig till slutsat- sen att synen på demokrati och synen på ekonomi är kommunicerande kärl. Det kan man se genom att jämföra situationen i dag med situationen före första världskriget. Då gällde för ekonomin att det skulle vara extern balans. Det innebär att det skall vara bud- getbalans och låg inflation. Då gällde också att kapi- talet rörde sig fritt över gränserna. Synen på demokrati präglades av en misstro mot folkligt inflytande. Då kunde man öppet argumentera mot allmän och lika rösträtt. Att göra det i dag vore politiskt självmord. I dag sköter etablissemanget den funktionen genom att plocka bort väsentliga politi- kområden från den politiska sektorn. Efter detta fick demokratin sitt genombrott. Par- lamentarismen accepterades. Keynesianismen hade ett segertåg. Alla ekonomer i Sverige var mer eller mindre keynesianer. Då gällde intern balans, alltså full sysselsättning; allt annat var underordnat detta. Nu är vi tillbaka i ruta 1. Det är återigen extern balans som gäller. Det är återigen så att kapitalet rör sig fritt över gränserna. Det är återigen så att man misstror demokratin som styrelseform. Det här tror jag inte kan vinna legitimitet i Sverige på sikt. I andra länder, med andra erfarenheter och med en annan historia, kan en sådan politik ha legiti- mitet men inte här. Därför är jag glad - vid riksdags- behandlingen av reformen beträffande Riksbanken uppfattade jag nämligen att vi inte skulle få möjlighet att diskutera Riksbankens verksamhet här i kammaren - och tycker att det är bra att vi nu har tillfälle att göra det. Såvitt har försports mig finns det också motionsrätt vad gäller Riksbankens årsberättelse. Karin Pilsäter säger att man kan sätta likhetsteck- en mellan en oberoende riksbank och vårt rättsväsen- de. Jag tycker att det är en väldigt konstig jämförelse. Ett självständigt rättsväsende bygger ju inte på själv- bindning, utan det bygger på att man dömer efter lagen. Men riksbankskonstruktionen bygger på att man skall göra sig oberoende av varje form av demo- kratiskt inflytande. Tack! 04671560703 N 2010-01-01 00:00:00 196112 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09105/#anf133