2348780 GM09105 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:105 Onsdagen den 2 juni 1998/99 105 1999-06-02 00:00:00 (forts. från 11 §) Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998 (forts. FiU23) F2743026-40BD-453A-BCC0-395A1AE56437 119 JAN BERGQVIST (s) s Fru talman! I Riksdagsutredningen var alla partier överens om att utskotten ägnar alldeles för lite tid åt att följa upp och utvärdera. Därför gav riksdagen sina utskott i uppdrag att ändra sina arbetssätt, att i framti- dens intresse inte bara blicka framåt utan också blicka bakåt. Även vi i finansutskottet får erkänna att vi har äg- nat alldeles för lite tid åt utvärdering. Vår granskning av Riksbanken skedde framför allt när utskottet en gång om året gick igenom förvaltningsberättelsen. Så länge vi begränsade oss till ett ettårigt perspektiv var det svårt att göra en mer omfattande utvärdering av penningpolitiken, helt enkelt därför att det kan ta både ett och två år innan en ränteförändring har fått fullt genomslag i ekonomin. Vår utvärdering nu ligger helt i linje med Riks- dagsutredningens förslag, helt i linje med riksdagens beslut. I år granskar vi treårsperioden 1996-1998. Nästa år ligger vi 1996 till handlingarna och för in 1999 in granskningen. På det sätter får vi en utvärde- ring av en tillräckligt lång period, en treårsperiod. Men vi får ändå en utvärdering som rullar på och återkommer år efter år. Att den nya ordningen för Riksbanken inte startar förrän den 1 januari i år är inte något som helst skäl för att säga nej till att vi nu utvärderar treårsperioden 1996-1998. Vi skall ju ändå granska 1998. Vad är det då för fel att vi gör det ordentligt och sätter in 1998 i ett längre perspektiv? Mats Odell har helt fel. Jag blir förvånad när jag hör honom påstå att riksdagen redan skulle ha grans- kat Riksbanken när det gäller 1998. Det är ju det som är vår uppgift i betänkande FiU23, det betänkande som vi har att debattera i kammaren i dag. Även Lena Ek tar grundligt miste. Att vi granskar Riksbanken under den gamla ordningen är ingen logisk kullerbytta. Vi granskar utifrån de förutsätt- ningar som rådde under utvärderingsperioden. Riks- banken är Sveriges mäktigaste myndighet, Sveriges mest självständiga myndighet. Riksbankens direktion på sex personer har ett alldeles unikt ansvar att på egen hand sköta Sveriges penningpolitik. Just därför är det så viktigt med en bred demokratisk debatt om hur Riksbanken sköter sin uppgift. Bortsett från själva prisstabilitetsmålet i riks- bankslagen kan riksdagen numer inte ge Riksbanken några närmare direktiv för hur penningpolitiken skall bedrivas. Vad vi däremot kan göra är att i efterhand granska hur penningpolitiken har skötts. Blir det en utvärdering av hygglig kvalitet kan den i sin tur ge underlag för en fördjupad debatt, och detta är någon- ting som inte skall underskattas. Det är därför som det är meningsfullt att riksdagen granskar Riksbanken i efterhand. Det är därför som det är meningsfullt att riksdagen också granskar perioden 1996-1998. Jag skall om en stund bemöta kritiken mot hur fi- nansutskottet har genomfört sin utvärdering. Men först vill jag fråga de borgerliga ledamöterna: Varför vill ni sitta med armarna i kors och vänta uppemot tre år innan ni själva kan vara med på en mera fullständig utvärdering? Riksdagen vill att vi redan nu skall höja ambitionen skall höja ambitionerna när det gäller uppföljning och utvärdering. På min riksdagsbänk ligger en statsvetenskaplig avhandling som med rätta kritiserar riksdagens gamla traditionella ovilja att också blicka bakåt. Och tyvärr verkar det som att ni i praktiken fortfarande sitter kvar i denna ofruktbara ovilja, och det tycker jag är djupt beklagligt. Det är också överraskande att ni har den uppfattningen som ni har givit till känna i dagens debatt. Det hade vi inte kunnat ana oss till när vi på utskottets sammanträden nu i vår behandlade frågan om utvärdering av Riksbanken. Trots att ni har haft rika tillfällen att föra fram den här uppfattningen under själva utskottsbehandlingen blev det en nyhet för oss på ett mycket sent stadium. Den 18 februari fick finansutskottets alla leda- möter en kanslipromemoria där det stod att det be- hövs en ökad parlamentarisk granskning av central- bankens verksamhet. Ingen framförde några invänd- ningar mot detta på utskottssammanträdet. Inför utfrågningen med riksbankschefen den 25 mars fick vi av vårt kansli diagram och tabeller på inflation, räntor och andra uppgifter som gick flera år tillbaka i tiden. Diskussionen med riksbankschefen handlade också till stor del om utvecklingen sedan 1995/96. Den 13 april gav utskottet vårt kansli i uppdrag att ta fram underlag för en utvärdering under treårsperio- den 1996-1998. Ingen utskottsledamot protesterade mot detta. Den 6 maj fanns ett första preliminärt utkast till utvärdering på utskottssammanträdet. Något förslag om att utskottet skulle avstå från att göra en utvärde- ring kom inte heller då, utan tvärtom kom det från borgerligt håll önskemål om att någon eller några som var ansvariga för penningpolitiken under den gångna treårsperioden skulle kallas särskilt till utskottet för ännu en utfrågning. Den 11 maj beslutade utskottet i enlighet med detta önskemål. Den 18 maj hade utskottet en ny utfrågning ned riksbankschefen om perioden 1996- 1998 utöver det som hade förekommit vid utfrågningen den 25 mars. Slutligen den 20 maj - efter tre månader - beslu- tade finansutskottet att justera dagens betänkande och den utvärdering som där finns av penningpolitiken. Inte heller vid detta tillfälle sade ni att utskottet borde avstå från utvärdering under den här perioden. Under tre månaders tid var denna er åsikt en djupt förborgad hemlighet, och den avslöjades inte förrän efter det att utskottet hade justerat sitt betänkande. I efterhand kunde vi häpna läsa följande i det bor- gerliga yttrandet: "att i anslutning till ställningstagan- det till årsredovisningen för år 1998 genomföra en särskild utvärdering framstår som egendomligt". Jag vill nog säga att som betydligt mera egendomligt framstår att de borgerliga partierna höll inne med denna åsikt under hela den period som finansutskottet arbetade med betänkandet. Ingen Lena Ek talade om en logisk kullerbytta. Ingen Mats Odell påstod att riksdagen redan hade granskat Riksbanken för 1998. Hade ni gjort det, hade vi snabbt kunnat korrigera era misstag. Det är inte en särskilt imponerande oppositions- politik, får man säga. Visst kan det vara bekvämt för mig som tillhör regeringspartiet att möta en opposi- tion som inte orkar med jobbet. Men för riksdagen och för demokratin är det förödande om oppositionen förfaller till orkeslös kverulans i stället för att oppo- nera, i ställt för att vara vaken och kritisk för att pre- sentera alternativ. Fredrik Reinfeldt har av Riksdagskommittén fått förtroendet att leda en arbetsgrupp. Man kan tro att det är ett skämt, men det råkar vara just den arbets- grupp som skall stärka och stimulera riksdagens ar- bete med granskning, utvärdering och uppföljning. Efter det här tycker jag kanske att Fredrik Reinfeldt borde fundera på om han är rätt person att leda det viktiga arbetet. När vi sedan kommer till kritiken mot vad det står i själva utvärderingen är det förstås svårt att föra en sakdebatt mot en så dimmig kritik som "negativ un- derton", "Frans Kafkas värld", "Rosornas krig" och andra svepande formuleringar. Det blir som att föra en debatt med en fladdrande gardin. Men jag hittar en konkret sak. I moderaternas motion om den ekonomiska politiken står det att för att hålla nere priserna får Riksbanken höja styrräntan. Men här skriver ni tvärtom: För att få högre priser krävs det högre ränta. Alltså: Både för att få högre priser och för att få lägre priser anser ni att det behövs högre ränta. Det står så. Uppenbarligen är det något som inte stämmer. Fundera Fredrik Reinfelddt och ni andra vad det är som kan vara fel. Alla som sysslar med utvärderingar har mött re- aktionen: Vi vill ha mindre kritik och mera beröm. Mats Odell är själv ett levande exempel på detta. Den 20 oktober valdes Mats Odell till riksbanksfullmäkti- ge med ansvar för penningpolitiken under resten av 1998. Nu står han här i riksdagens talarstol och sjunger Riksbankens lov samtidigt som han utfärdar en generös frisedel både för sig själv och för tiden innan han fick del av ansvaret. Mats Odell använde ordet pikant, och jag tycker nog att det är det minsta man kan säga. Sedan tycker jag att det har varit lite trist att höra olika konspirationsteoretiker här i kammaren tala om onda avsikter bakom utvärderingen. Då blir det väl- digt svårt att föra en debatt. Det är bara trist att höra. När även ni där borta i Riksbanken på mycket oklara grunder tycks föreställa er att avsikten med finansutskottets utvärdering är att utdela kritik mot Riksbanken, då tar ni grundligt miste. Avsikten är i stället att leva upp till de krav som riksdagen ställer på sina utskott att ägna sig mer åt utvärderingar och uppföljningar. Avsikten är att göra en objektiv be- skrivning och att grunda utskottets bedömningar på ett sakligt underlag. Vi berömmer Riksbankens öppenhet i förhållande till andra centralbanker. Vi slår fast att vi gör vår utvärdering i ljust av många goda resultat både för finanspolitiken och för penningpolitiken. Boende- räntor och investeringsräntor har sjunkit dramatiskt under de gångna åren. Inflationen är låg, och det föreligger goda förutsättningar för en låg inflation även för åren framöver. Vi granskar penningpolitiken med den ödmjuka insikten att det är en oerhörd skillnad på att befinna sig i ett aktuellt beslutsläge med många osäkra fakto- rer och på att med facit i hand i efterhand göra en granskning. Efterklokhet är en exakt vetenskap som bör användas med måtta. Min utgångspunkt när vi startade arbetet med ut- värderingen var att vi skulle nå fram till enhällighet, eller i varje fall till en mycket bred enighet. Så blev det inte, och det beklagar jag. Men det får ju absolut inte bli så att vi låter en sådan här utvärdering urarta, så att vi av någon missriktad hänsyn till en förnärmad Riksbank försöker skyla över de brister som vi upptäcker. Jag måste säga att en utvärdering i Mats Odells anda, såsom vi hörde här från talarstolen, är inte en utvärdering som är värd namnet. När Riksbankschefen hävdar som sin uppfattning att inflationsmålet har varit felformulerat ända sedan 1993, tvingas finansutskottet konstatera att Riksban- ken ändå valt att behålla detta mål under hela den studerade treårsperioden. När Riksbankschefen medger att höjningen av styrräntan i december 1997 var fel i ljuset av det vi nu vet, måste finansutskottet kunna ifrågasätta om det var rimligt att vänta nästan ett halvt år innan felet korrigerades. När Riksbankschefen säger att med facit i hand kan det diskuteras om man inte hade kunnat ha något större räntesänkningar under 1996, är det inte så märkligt om finansutskottet pekar på att förutsätt- ningarna för att uppfylla inflationsmålet hade förbätt- rats om raden av räntesänkningar hade inletts redan 1995. Mats Odell talade om hur orimlig kritiken är. Jag läste i gårdagens tidning en intervju med vice riks- bankschefen Lars Heikensten. Han säger inte att Riksbanken har träffat inflationsmålet. Han säger att Riksbanken har skjutit under inflationsmålet. Han säger också att han själv redan tidigare har kritiskt diskuterat vad som gjordes under just de perioder som finansutskottet fokuserar, 1995, 1996 och 1998. Jag tycker att den här debatten gör tydligt att Mats Odell är mer påvlig än påven själv. Mats Odell har visserligen varit en kardinal i penningpolitikens kate- dral, men han försöker att vara mer katolsk än påven själv. Att vår utvärdering också redovisar de prognos- missar och felbedömningar som Riksbanken har gjort under perioden kan inte heller vara fel, särskilt som vi är noga med att redovisa att även andra prognosmaka- re har haft svårt att förutsäga utvecklingen. Att även finansutskottet har gjort felbedömningar har jag lätt att hålla med om. Jag tycker att det skulle vara att kompromettera själva utvärderingsarbetet om man skulle se det som något negativt om utvärdering- en av Riksbanken också tydliggör att finansutskottet har gjort felbedömningar. Det får ju inte hålla tillbaka utvärderingen. Det är ingenting som det finns anled- ning att skämmas för, utan kan vi få fram bra redo- visningar och det även innebär att man konstaterar att finansutskottet gör felbedömningar får det inte påver- ka utvärderingen negativt. Sedan är det en annan sak att Riksbanken faktiskt råkar hugga i sten i sin polemik mot finansutskottet när man påstår att det inte skulle framgå av vårt ut- skottsbetänkande våren 1998 att vi räknade med att inflationen skulle understiga inflationsmålet. Tvärtom skrev vi så här: "Räknat som årsgenomsnitt stiger inflationen i år med 0,9 procent. Om prognosen visar sig riktig innebär det att inflationen för tredje året i rad understiger Riksbankens inflationsmål." Fru talman! Jag har hört debatter om finansut- skottets utvärdering i radion och annorstädes. Det har varit debatter där deltagarna uppenbarligen inte har läst vad vi har skrivit, men där tonläget har varit desto högre. Jag tror att det även åren framöver kommer att bli en del diskussion om finansutskottets utvärdering av penningpolitiken. Men jag tror att diskussionen kommer att föras i mer avspända former där man uppfattar det som naturligt att en utvärdering värd namnet innefattar både framgångar och en del brister. Därmed ber jag att få yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande. 0387691310906 N 2010-01-01 00:00:00 196098 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09105/#anf119