2348779 GM09104 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:104 Tisdagen den 1 juni 1998/99 104 1999-06-01 00:00:00 En svensk Asienstrategi för 2000-talet 8481DFB1-D179-4363-A663-BC6BC92EBC10 29 CARINA HÄGG (s) s Herr talman! Agneta Brendt har i dag från majo- ritetens sida väl föredragit vår inställning. Jag kan bara instämma i hennes anförande. Jag vill tillägga att det också varit väl värt att här i dag lyssna till en hel del synpunkter från andra partiers företrädare, även om vi inte kan hålla med varandra på varje punkt. Samstämmigheten i de här frågorna är påfallande stor. Jag skulle i dag ha kunnat tala om Burmas väntan på demokrati och mänskliga rättigheter eller om den djupt oroande situationen i Kashmir. Jag skulle också ha kunnat fråga mig om det är så att både omvärlden och en del på UD är på väg att göra samma felbe- dömning som man gjorde inför provsprängningarna med kärnvapen. Då togs man på sängen; man hade inte gjort en tillräckligt god riskbedömning av regio- nen. Men jag skall i dag tala om Afghanistan, ett land som alltför ofta fått utgöra spelplan för maktens män när de har velat mäta sina krafter mot varandra. Re- sultatet har varit förödande för befolkningen. Jag läser i bakgrundsmaterialet till utrikesutskot- tets betänkande 1998/99:UU11 En svensk Asienstra- tegi för 2000-talet. Det gäller då Framtid med Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet, Ds 1998:61 från Utrikesdepartementet. Om Afghanistan står det på s. 348 att Pakistan är djupt involverat. Landet stöder talibanrörelsen medan bl.a. Iran bistår mot- ståndarsidan i den s.k. nordalliansen. Man talar vidare om gas- och oljefyndigheternas politiska påverkan. Afghanistan är sammantaget bara marginellt beskri- vet i såväl utredning som betänkande, och bara några rader handlar om Afghanistan i förhållande till något annat land eller kan läsas in under rubriker som de- mokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet samt fattigdomsbekämpning. Detta är inget förbiseende utan en spegelbild av den nedåtgående spiral som drivs av våld och maktambitioner samt av inbland- ning utifrån. Sammantaget har landet marginaliserats intill obefintlighet i det internationella samarbetet. I det fortsatta arbetet - det som börjar i morgon - är det viktigt att vi tydliggör vilka i regionen som är inblandade i vilkas konflikter, att vi tydliggör vilka som bär ansvarets börda tillsammans för det som händer i området. USA:s stöd, som är välkänt, är mindre högt uttalat. Likväl är det en inblandning och ett stöd till talibanerna. Osmar Bin Laden och hans närvaro i Afghanistan samt att han ansågs ligga bak- om ambassadbombningarna kyler dock ned relatio- nerna. För en del namnkunniga kvinnor i USA, inte minst presidentens fru Hillary Clinton, har denna frottering med företrädare för en extrem kvinnosyn blivit ytterligare en pinsam belastning. En del, inte minst i denna kammare, har framfört synpunkten att Madeleine Albright när hon blev utri- kesminister i USA borde känna ett särskilt ansvar, en särskild kvinnlig solidaritet med de förtryckta kvin- norna i Afghanistan. Jag hoppas att också det vägs in i det fortsatta arbetet. Jag har talat om ett särskilt ansvar för Sveriges del och avser då först och främst ASG-mötet. Det mötet är också ett bevis på vårt långvariga engagemang i Afghanistan. Herr talman! ASG står för Afghanistan Support Group, en sammanslutning av givarländer som sedan några år tillbaka samlas vid olika konferenser. Hittills har möten hållits i Askhalabad, New York, London och Tokyo. Nu kommer också en sammanslutning att äga rum på Vår Gård under tiden den 21-22 juni. Vid denna konferens har Sverige ordförandeskapet för ASG. Det som jag uppfattar som huvudfrågan vid Stockholmsmötet är att det gäller att försöka ta sig ur ett tillstånd av varken-eller, dvs.: Skall man eller skall man inte arbeta i Afghanistan, och hur? Sverige står i det här sammanhanget för samma pragmatiska linje som den som Svenska Afghanistan- kommittén företräder. Det är en opolitisk biståndsor- ganisation som har sin bas i Sverige. Det är bättre att finnas på plats än att vända ryggen till en uppenbar humanitär tragedi. Man kan också tillägga att det är bra att ha utomstående ögon och öron - att det finns observatörer, inte bara aktörer - inne i Afghanistan. Så länge arbetet går att utföra och man kan nå de utsatta målgrupper som pekats ut för SAK:s och and- ra organisationers vidkommande och så länge man har full kontroll över verksamheten tycker jag att arbetet kan fortsätta att bedrivas med bibehållen in- tegritet. Det är oerhört viktigt, tycker jag, att man inte skall behöva rucka på sina målsättningar. Enligt signaler som nått mig är bedömningen att Stockholmskonferensen borde kunna komma fram till en större samsyn kring den linje som Sverige och flera andra länder står för. Därmed skulle arbetet i Afghanistan på nytt kunna skjuta fart. Sverige har ju erkänt en positiv hållning till folk- rörelserna och frivilligorganisationerna. Sverige är dessutom en av de allra största NGO-aktörerna i Af- ghanistan genom Svenska Afghanistankommittén. Denna kompetens och detta engagemang hoppas jag att man från UD:s sida tar till vara på den kommande ASG-konferensen. Jag kommer att med intresse följa ASG. Det är spännande att också kunna se vad som blir resultatet av den här juniträffen i Stockholm. Herr talman! Den senaste tidens mest dramatiska utveckling har utspelats i centrala Afghanistan, i provinsen Bamyan. Området, som i huvudsak bebos av den etniska minoriteten hazarerna - tillhörande den religiösa minoriteten shiamuslimer - har varit skådeplats för intensiva strider mellan talibanmilisen och hazarernas militärpolitiska organisation Hezb-e Wahdat. I september 1998 tog talibanerna över större delen av Bamyan. I april 1999 drevs talibanerna bort från området. Den 9 maj återkom talibanerna på nytt dit. Fortfarande pågår strider i området. I och med taliba- nernas senaste återkomst till området rapporteras det om massflykt från provinshuvudstaden Bamyan. I rapporteringen talas det om tiotusentals män, kvinnor och barn som av rädsla för talibanernas ex- cesser flytt upp i bergen. Det har även rapporterats om omfattande övergrepp mot de hazarer som valt att stanna kvar i staden. Avrättningar och bortförande av etniska hazarer utgör ett av de rapporterade inslagen. En annan form av övergrepp som rapporterats är systematisk nedbränning av bostadshus tillhörande familjer i området som anses ha kopplingar till den antitalibanska oppositionen. Hazarajat har under de senaste 20 årens krig be- funnit sig i relativ suveränitet. Tidigare skatteindriva- re från den pashtunska folkgruppen, alltså den grupp ur vilken talibanerna hämtar sin främsta kraft, har inte kunnat driva in sina traditionella skatter från hazara- befolkningen. Nu i kölvattnet av talibanernas fram- gångar återkommer de pashtunska skatteindrivarna och kräver in hela 20 års obetalda skatter från den lusfattiga befolkningen, som ingenting har att betala med. Resultatet rapporteras vara konkurser som tvingar stora delar av befolkningsgrupper att överge hus, hem och marker för att fly till andra delar av Afghanistan eller ut ur landet till Pakistan och Iran. Här krävs en större beredskap från omvärlden. Den anti-talibanska oppositionen har i uttalande vänt sig till omvärlden och människorättsorganisatio- ner med en appell där den ber om skyndsam assistans för att undersöka och följa upp de övergrepp som äger rum i Bamyanregionen. Amnesty har så sent som i förra veckan svarat med ett eget uttalande där organisationen uttrycker sin starka oro för vad som sker i Hazarajat. Under perioden augusti 1997 till september 1998 var Hazarajat utsatt för en närmast total blockad. Ett inslag i blockaden var att inget livsmedel tilläts att transporteras in i Hazarajat. Med tanke på att detta höglänta bergsområde med dess kärva klimat och terräng inte kan föda sin egen befolkning blev följ- derna mycket besvärliga. Man har alltid varit beroen- de av annat än jordbruk, av handeln med låglänta områden då man säljer boskap och mejeriprodukter och köper in vete, ris och annat nödvändigt i utbyte. Vintern 1997/1998 rapporterades 160 000 människor i Bamyanprovinsen befinna sig i en allvarlig hunger- katastrof. De senaste veckorna har talibanerna på nytt börjar försöka avskärma oppositionsområdena från livsme- delsleveranser. Information har kommit om hur all form av trafik som passerar från talibankontrollerade områden in till oppositionsområden systematiskt genomsöks och där all form av livsmedel, inklusive minsta brödkaka, konfiskeras. På grund av de fortsatt intensiva militära aktivite- terna i Bamyanregionen finns en uppenbar risk att årets nödvändiga jordbruskförberedelser, alltså såd- den, går om intet. Detta skulle i sin tur kunna lägga grunden för en ny hungerkatastrof den kommande vintern 1999/2000. Det finns med andra ord all anledning att vara djupt bekymrad över den humanitära situationen för befolkningen i Hazarajat. Här utspelas nu ett Ko- sovodrama i skuggan av den mer uppmärksammade och geografiskt närmare Kosovokonflikten. Det krävs att Afghanistan återigen får större uppmärksamhet från det internationella samfundets sida. Jag läste i en skrift från min valkrets Eksjö i Gö- taingenjören nr 69 från maj i år om en man som heter Fredrik Pålsson och som berättar om Afghanistan, som är hans arbetsplats. Han jobbar med minröjning. Som vi vet är man i garnisonen i Eksjö väldigt duktig på det. Han bekräftar alla farhågor om fundamenta- listiska talibaner och deras sätt att se på rättvisa. Han berättar att när han reste från flygplatsen i Herat till hotellet såg han en hängd man som tydligen hade blivit ertappad vid ett försök att göra inbrott. Han blev hängd samma dag men fick hänga kvar som ett varnande exempel. Han berättar å andra sidan att det fanns möjlighet att jobba med kvinnor för att utbilda dem i minröj- ning och lära sig att se farorna i minor för dem och barnen. Så det finns även positiva tecken i den rap- port som jag kunnat läsa i den intressanta skriften. Det är sällan vi hör några positiva rapporter från Afghanistan. Under de senare åren har människor haft så oerhört svårt på många sätt och vis. Också kulturen har haft det väldigt svårt. Den afghanska kulturen har haft mycket svårt att överleva. Jag vill ge ett exempel. Jag har läst en dikt i en skrift som heter Rosor, vin, en vän att älska. Det är en dikt av den afghanska 1600- talspoeten Khushhal Khan Khatak. Den heter I vin- dens spel: Många män som jag har känt likt en vindil borta blev. Många dör i denna stund Bubblor, Khushhal, liknar vi. Utan tvivel vet Han bäst syftet med sin bubbellek, vet att bubblan som Han blåst lika snabbt försvunnen är, syns ej till, är redan slut. Tiden ute: bubblan sprack - lagas kan den aldrig mer. Dessförinnan dansar den utan innehåll och kraft hit och dit och upp och ner: lekboll blott i vindens spel. Sorg och glädje, tårar, skratt utbytbara former är. Känn dig själv? Vilken propå! Bubblor tänker inte så. Med det hoppas jag att vi tillsammans kan hjälpa till för att det vi nu ser trappas upp i Afghanistan inte skall bli det som vi i dag är rädda för, så att vi verkli- gen skall kunna hjälpa dem som är i en akut situation i detta bekymmersamma geografiska område. 0600928907216 N 2010-01-01 00:00:00 195861 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09104/#anf29