<anforande>
<dok_hangar_id>2348777</dok_hangar_id>
<dok_id>GM09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:102 Fredagen den 28 maj</dok_titel>
<dok_rm>1998/99</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>1999-05-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Försäkringsmedicinska utredningar </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D4252785-28B0-4CDE-8678-6A44321AEC00</anforande_id>
<anforande_nummer>134</anforande_nummer>
<talare>CARLINGE WISBERG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Barbro Westerholm och för den de-
len även tidigare talare har kritiserat förslaget till
ändrat huvudmannaskap. Barbro Westerholm säger
att hon tycker att man har för bråttom med föränd-
ringen. Det kan vara en uppfattning.
Nu är det så här i livet att vi har erfarenhet från
olika områden. Själv bygger jag min livserfarenhet på
en mångårig anställning inom en stor industrikoncern
i landet. Jag har på så sätt varit involverad i åtskilliga
organisationsförändringar, inriktningsförändringar
etc.
Erfarenheterna av dem tycker jag är mycket enty-
diga. Gör man en inriktningsförändring är det också
viktigt att göra en organisationsförändring. De bör gå
hand i hand.
Gör man inte det - jag har också varit med om
förändringar där detta inte har gått hand i hand - är en
av de första sakerna man tappar kompetens i organi-
sationen. Jag tror att kostnaden för det kompetenstapp
som man får i en organisation när man låter föränd-
ringen dras i långbänk är väsentligt mycket större och
väsentligt mycket allvarligare för den kommande
verksamheten än den kostnad som eventuellt kan
komma om man har lite för bråttom.
</anforandetext>
<intressent_id>0282644582407</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>195589</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09102/#anf134</protokoll_url_www>
</anforande>
