2348776 GM09101 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:101 Torsdagen den 27 maj 1998/99 101 1999-05-27 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning D7BD7EF9-67FA-4505-BABF-B3200DE2A81F 1 PER UNCKEL (m) m Fru talman! Konstitutionsutskottet överlämnar i dag till kammaren den granskning som vi enligt för- fattningen har utfört av statsrådens göranden och låtanden under de senaste åren. Det vi nu överlämnar till kammaren är en del av det som brukar kallas för kontrollmakten, dvs. det system av kontroll av rege- ringen som förutom konstitutionsutskottets årliga granskning också omfattar justitieombudsmännen, Riksdagens revisorer, de frågor och interpellationer som riksdagsledamöterna kan ställa här i kammaren och en möjlighet att väcka misstroende mot regering- en eller enskilda statsråd om kammaren skulle finna behov av detta. Hela denna kontrollmakts syfte är att säkerställa att den offentliga makten utövas under lagarna och är därmed ytterst en kontroll å medborgarnas vägnar av att den regering som riksdagen har utsett också sköter sina åligganden på ett korrekt sätt. Det utskottet nu överlämnar till riksdagen är en granskning över en stor bredd av ärenden. Det är en granskning som är föranledd av anmälningar från enskilda riksdagsledamöter, där utskottet har haft att granska huruvida de frågor eller påpekanden eller anklagelser som finns i anmälningarna har fog för sig och bör föranleda något uttalande från utskottet. I flera fall är utskottet ense om sina bedömningar, ense om iakttagelser med varierande mått av kritik eller synpunkter gentemot det eller de statsråd som i det förevarande fallet varit föremål för granskningen. Ibland är utskottet oenigt, vilket inte innebär att granskningen i sig saknar betydelse på dessa områ- den, men fastmer att den som vill ta del, lära och dra lärdom av utskottets granskning har att begrunda det som såväl majoritet som minoritet har haft anledning att påpeka. Jag skall be, fru talman, i denna del av debatten som griper över hela det område som utskottet har granskat att få med exempel hämtade från de enskilda ärendena se på några företeelser som det kan finnas anledning att särskilt kasta ljus över i debattens inled- ning. Jag har valt att gruppera dessa iakttagelser i fem delar: det överskridande, det dunkla, det principiella, det förbluffande och till slut det möjligen inte fullt så omdömesgilla. Under dessa rubriker skall jag försöka belysa några av de iakttagelser som utskottet eller i förekommande fall moderaterna eller andra partier som reservanter har funnit anledning att föra fram till kammarens beskådande. Först det överskridande. Det brukar heta att det är en styrka om utskottet kan ena sig kring gemensam- ma iakttagelser. I ett centralt fall har utskottet gjort det, nämligen i fråga om relationer mellan lagar, stiftade av riksdagen, och författningar, fastställda av regeringen. I ett fall som utskottet har granskat, näm- ligen huruvida dåvarande statsrådet Wallström gjorde rätt i en ändring av den s.k. tandvårdstaxan i förhål- lande till den tandvårdsförsäkring som riksdagen fattat beslut om, har utskottet funnit att det finns en risk för att statsråd med de möjligen bästa av avsikter använder regeringsmakten på ett sådant sätt att den i realiteten undergräver det riksdagen har fattat beslut om. Utskottet understryker att sådant inte får ske. I det konkreta fallet handlade det om att den s.k. tandvårdstaxan ändrades av regeringen på ett sådant sätt att tandvårdsförsäkringen, som står över förord- ningen, i realiteten kom att sakna en väsentlig del av sitt innehåll. Jag tror att det är väsentligt att regeringar ser upp med denna typ av regeringsbeslut för att säkerställa att respekten för riksdagen upprätthålls på ett sätt som författningen anger som önskvärt och nödvändigt. Som jag antydde: Oavsett de goda ambitioner en regering kan ha med att använda sig av förordnings- makten är det riksdagens lag som gäller och ingenting annat. Min andra huvudrubrik har jag valt att kalla för det dunkla. Det är en av de iakttagelser som det från moderaternas utgångspunkt finns anledning att fästa särskilt stor vikt vid. I två fall förefaller det oklart även efter utskottets granskning vad det egentligen är som har skett i de granskade ärendena. Det handlar för det första om Björn Rosengren, som i ett av de få beslut han faktiskt har fattat sedan han blev statsråd uppenbarligen enligt somliga och enligt tidningsuppgifter gav besked till Samhalls styrelseordförande om att den verkställande direktö- ren borde sparkas. Rosengren anser inför utskottet att han inte har lämnat en sådan uppgift, ej heller ordför- anden i Samhalls styrelse anser att han har mottagit en sådan uppgift. Likväl vittnar styrelseledamöter i Samhalls styrelse om förfaranden som mycket starkt för tanken till att det är just det besked från statsrådet som anmälaren har ansett sig ha skäl att misstänka har givits som faktiskt också har levererats. Frågan är vad som faktiskt hände. Utskottet kan i detta hänseende inte komma längre än att konstatera att de båda, och endast de båda inblandade säger att det som förefaller ha hänt inte har inträffat. Varför, frågar sig vän av ordning, blev då styrelsen så upp- rörd? Varför, frågar sig igen vän av ordning, kallade styrelsen till ett extraordinärt sammanträde utan de fackliga representanternas närvaro om, som det nu- mera brukar heta i politiken, allting bara handlade om business as usual. Den andra dunkelheten härrör sig från ett helt an- nat ärende, nämligen statsrådet Ulvskogs förhållande till företaget Bonniers eller Marieberg, respektive Svenska Dagbladet. Bakgrunden är i all korthet att Marieberg eller Bonniers för något år sedan planerade att köpa Svenska Dagbladet. Man uppvaktade statsrå- det Ulvskog för att uppenbarligen söka någon välsig- nelse för affären. Så långt är allt entydigt att någon välsignelse inte kunde levereras från statsrådet. Hon ville inte göra det. Den oklarhet som fortfarande återstår är huruvida de tidningsuppgifter talar sant som samtidigt antyder att beskedet från statsrådet skulle ha varit ett annat om man samtidigt hade kunnat leverera en lösning likartad den som Marieberg erbjöd Svenska Dagbla- det för den Socialdemokraterna närstående tidningen Arbetet. De som hade kunnat kasta ljus över vad som fak- tiskt skett har inte velat komma till utskottet för att lämna uppgifter om detta. Denna typ av dunkla iakttagelser eller, om jag får uttrycka det så, dunkla slutsatser från en utskotts- granskning är av uppenbara skäl inte bra. Om ett utskott av KU:s karaktär inte har möjligheter att ska- pa klarhet om vad som faktiskt har skett i ärenden av stor principiell betydelse lämnar detta ett allvarligt tomrum i kontrollmaktens konstruktion. Med detta antyder jag inget, men garanterar heller ingenting. Jag konstaterar bara att i ett par ärenden som utskottet haft att granska är det med nuvarande författning inte möjligt att avgöra vad som faktiskt har förevarit. Den tredje kategorin ärenden handlar om det jag vill kalla det principiella. På det området finns det två ärenden av stor principiell betydelse för statsmaktens förhållande till de enskilda medborgarna; själva nyckeln, eller kärnan i det vi brukar kalla de medbor- gerliga fri- och rättigheterna. Sverige är ett land baserat på övertygelsen om öp- penhet men också respekt för den enskildes integritet och rättigheter. Sverige är baserat på övertygelsen om att enskilda människor, även om de är små och även om de har starka intressen emot sig, har rätt att få det skydd som enskilda människor som individer rätteli- gen skall ha. Det första av de principiellt starka ärendena handlar om statsrådet Ulvskogs förhållande till utdel- ning av tillstånd att sända television digitalt. Det är förvisso en teknisk och komplicerad fråga, men ändå en fråga med betydande principiella ingredienser. I all korthet handlar det om detta: När regeringen tilldelar rätt att sända television på de nya digitala frekvenserna, vilka rättigheter har regeringen då att föreskriva hur t.ex. programinnehållet i ett sådant tillstånd skall gestalta sig? Lagen är mycket klar på denna punkt: Det är ytt- rande- och tryckfrihetsintresset som skall stå främst. I en reservation till betänkandet understryker Moderata samlingspartiets representanter att det på ett antal områden inom denna sektor med fog kan hävdas att regeringen har gått över de lagens råmärken som i detta fall måste iakttas. Man har för de programföre- tag som har erhållit tillstånd att sända uppställt villkor som inte står i överensstämmelse med respekten för friheten och den enskildes rätt. Man frågar sig: Är detta betydelsefullt? Det är ju ändå bara en försöksverksamhet som pågår. Ja, det är betydelsefullt, säger reservanterna, av det enkla skälet att när en regering tar sig före att ange villkor för innehåll för den som sänder television eller radio eller, varför inte, för en tryckt skrift, går man över den rågång som friheten och respekten för den en- skilde uppställer. Lagen är mycket tydlig på den punkten. Det är friheten som har företräde, inte maktens intresse av att styra programutbudet. Jag beklagar att utskottets majoritet på denna punkt inte haft någonting alls att säga. Den som läser utskottets betänkande kommer att upptäcka att på just denna punkt säger majoriteten absolut ingenting mer än att man inte tänker säga någonting. Man frågar sig: Kan man inte, vill man inte eller får man inte säga någonting om hur Marita Ulvskog sköter sitt digitala eller massmediala fögderi? Under det principiella skulle jag också vilja säga ett par ord om det som sannolikt är detta betänkandes viktigaste ärende, nämligen fallet Torgny Gustafsson på Gotland. Vad handlar detta om? Jo, det handlar om småfö- retagaren och restaurangägaren Torgny Gustafsson som på 1980-talet drev restaurangen Ihrebaden utan- för Visby med ett antal anställda. Den förbrytelsen hade han uppenbarligen begått, åtminstone av andra förhärskande seder och traditioner, att han hade gjort upp med de anställda om villkoren alldeles på egen hand. De var nöjda med att inte vara fackligt anslut- na, och Torgny Gustafsson var nöjd med att inte till- höra Svenska arbetsgivareföreningen. Sedan händer något. Plötsligt krävs av facket att de anställda skall vara fackligt anslutna. Det går till slut så långt att Torgny Gustafssons lilla restaurang utsätts för en facklig blockad som till slut leder till att Torgny Gustafsson tvingas lämna sitt företag. Hela denna långa process har gått genom de euro- peiska rättsinstanserna under 1980- och 1990-talen och kom till ett slut för bara något år sedan och till ett formellt slut för bara några månader sedan. Den fråga utskottet har haft att granska är följande nyckelfråga: Hur kom regeringen, i detta fall den socialdemokra- tiska regering som tillträdde efter 1994, att hantera fallet inför de europeiska rättsliga instanserna? Vad utskottet har kunna finna har regeringen valt att till de europeiska institutionerna vidarebefordra en facklig version av vad som hände på Gotland, som med till visshet gränsande sannolikhet är falsk. Nyckelfrågan är alltså: Vad har en regering som vår att iaktta i väsentliga frågor inför de europeiska konventionsorganen när de för sin egen talan? Från reservanternas sida - detta är också ett ären- de där utskottet dessvärre har spruckit och inte för- mått ena sig om en gemensam hållning - är kravet kristallklart, nämligen att en regering har en skyldig- het att uppträda så sanningsenligt som det bara är möjligt i processer inför Europadomstolen. I ärendet har det visats med stor tydlighet hur somliga av de uppgifter som fördes vidare till Stras- bourg uppenbarligen är ren hörsägen. Det har fram- förts med sådan tydlighet också till regeringen under processens gång att ingen kan ha svävat i tvivelsmål om hur tveksamma de uppgifter som regeringen förde vidare till Strasbourg egentligen var. Vi säger från reservanternas sida att så får en re- gering inte handskas med det finaste och värdeful- laste som vårt samhälle äger, nämligen respekten för den enskildes rätt. Vad vi i realiteten fick se var en regering som fö- reträdde makten, i detta fall Restauranganställdas Förbund, inför de europeiska konventionsorganen och därmed bidrog till att en ensam småföretagares rätt inte kunde bevakas. Det är illa för Torgny Gustafsson och det är illa för Sverige i Sverige. Men det har också en bäring utanför vårt lands gränser i den meningen att om länder vänjer sig vid att inte ha höga sanningskrav på det man säger inför de europeiska konventionsorga- nen, hur skall vi då kunna kräva att andra länder, som vi vill instämma därför att de bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna, står upp för sanningen och rätten om inte vi själva med våra demokratiska tradi- tioner ställer mycket höga krav på vårt eget handlan- de? Fallet Torgny Gustafsson är en trist och tråkig del av Sveriges moderna konstitutionella historia. Han hade varit förtjänt av ett bättre öde. Så till det fjärde och femte påpekandet i all kort- het, fru talman. Det fjärde handlar om det förbluffande. Det finns ett ärende bland de 21 vi har granskat som handlar om den dåvarande jordbruksministern Annika Åhn- bergs sätt att hantera jakträttigheten. Det kommer att kommenteras senare i debatten, men det är och förblir förbluffande hur ett statsråd uppenbarligen kunde misslyckas med att hitta ens de mest grundläggande fakta i målet. Plötsligt upplåts dubbla rättigheter där bara en rättighet egentligen får plats. Plötsligt upptäcks att relevanta brev över huvud taget inte finns i Rege- ringskansliets akt över ärendet. Det är förbluffande och bekymmersamt att någonting sådant kan ske. Till slut vill jag säga något om det inte fullt så omdömesgilla. Som har rapporterats i tidningarna under tidigare månader har KU haft att diskutera den nuvarande och dåvarande jämställdhetsministerns uttalande om mäns och kvinnors benägenhet att begå brott. I en artikel i en dagstidning skrev Margareta Winberg för en tid sedan att män begår brott. Då måste man naturligtvis sätta fokus på det kön, dvs. männen, som har begått brotten och skulden. Med andra ord: Vad statsrådet säger är att en hel grupp människor är mera benägna än andra att begå brott. Detta är förvisso inte konstitutionellt förgripligt, eftersom statsrådet inte har skrivit detta, som det heter, i sin tjänsteutövning. Likväl är det, säger vi som har haft en annan mening än övriga i detta ären- de, väsentligt att statsråd också i sina övriga göranden och låtanden respekterar den fundamentala principen i ett rättssamhälle som vårt att enskilda människor är enskilda människor och inte tillhöriga kön eller grupp. Fru talman! Detta var några iakttagelser som det finns anledning att göra i inledningen av denna de- batt. Det är min förhoppning att detta granskningsbe- tänkande förutom det meningsutbyte som det i dag kommer att ge upphov till dessutom skall studeras och bli inlärt och att de som granskats skall ta lärdom av det. Därmed kan det läggas till grund för ett mera avancerat och kvalitativt gott handhavande av de regeringsärenden vars grannlaga hantering vi alla, riksdagsmän och det svenska folket, är beroende av. Fru talman! Jag ber att få yrka på godkännande av utskottets anmälan i de delar där den inte motsvaras av reservationer från moderaterna och godkännande av anmälan i reservation nr 1. 0104804820009 N 2010-01-01 00:00:00 195207 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09101/#anf1