2348775 GM09100 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:100 Onsdagen den 26 maj 1998/99 100 1999-05-26 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik BFF5DBA3-8B49-4C44-8AA0-8C3453072347 5 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Vi har hört FN:s generalsekreterare säga att säkerhet och stabilitet är det brist på också i Europa. Det är intressant när vi just denna dag skall ta beslut som innebär att Sverige kanske får minskade möjligheter att bidra till just säkerhet och stabilitet i Europa. Det är något av ett ödets ironi att generalsek- reteraren just denna dag skall poängtera det som bor- de vara uppenbart för alla och som borde vara vägle- dande när vi skall diskutera både säkerhetspolitiken och försvarets framtida dimension och uppgifter. Säkerhetspolitiken skall både ange det önskvärda, hur vi vill se att utvecklingen skall formas, och kunna gardera mot risker för det oönskade. Därför är det betänkande och den proposition som betänkandet bygger på en besvikelse. Det finns nämligen väldigt lite angivet om den riktning som Sverige vill se när det gäller säkerhetspolitiken. Däremot refereras det mycket om det som har skett och sker och som oftast har initierats från annat håll. Men i grunden är det väldigt lite som talar om hur Sverige önskar se säker- hetsordningen i Europa formas, hur säkerheten i Ös- tersjöområdet skall formas. Vilken är Sveriges roll i det här och hur skall vi, om det går illa, hantera det hela? Vilken kapacitet skall vi ha för att kunna säkra säkerheten och stabiliteten i Europa? Kosovo är ett misslyckande. Det måste vi klart och tydligt poängtera. Det faktum att det har skett i Kosovo som vi kunde förutse skulle kunna ske och som vi har debatterat i denna riksdag och på många andra håll - likväl har det alltså skett - är ett miss- lyckande som också är Sveriges misslyckande. Vi bär vår del av detta misslyckande därför att vi inte har mekanismer som kraftfullt nog kan förebygga. Den alldeles centrala slutsatsen av Kosovo är väl att vi inte kan nöja oss med det säkerhetsarbete som vi hittills har bedrivit, utan vi måste se till att det ytterligare intensifieras. Vad är då Sveriges bidrag till detta? Ja, det första som man blir förvånad över är diskussionen om neut- ralitet. Om man nu skall bygga en säkerhetsordning i Europa, kan den då bygga på idén om neutralitet? Skall länderna stå neutrala i förhållande till varandra? Är det så man bygger en stark och fin säkerhetsord- ning i Europa, dvs. att neutraliteten bygger på att man står likgiltig inför det som händer? Är det fråga om neutralitet i närområdet står man likgiltig inför vad som händer grannarna. Om vi nu skall bygga en stark säkerhetsordning i Europa skall Sveriges bidrag till detta vara att vi skall kunna vara neutrala - att vi skall kunna stå likgiltiga och inte behöva bry oss. Men det är en alldeles orim- lig hållning att det, om man skall bygga en europeisk säkerhetsordning, skall finnas begrepp som neutralitet i detta. Själva grundidén är ju att ha ett gemensamt ansvar för de delade värderingar som generalsekrete- raren talade om. Då måste vi alla ta ett gemensamt ansvar. Det är raka motsatsen till neutralitet. Det innebär att man försvarar de gemensamma värdering- arna. Det innebär att man känner ett ansvar för folk- rätten, att man engagerar sig i brott mot folkrätten. Det gör Sverige; det har vi gjort i Kuwait och det gör vi i Kosovo. Vi står ju inte likgiltiga eller neutrala när det gäller Kosovo, utan vi har engagerat oss. Men om det sker brott mot folkrätten i närområdet skall vi då stå likgiltiga? Är det då som vi inte längre skall bry oss? Vi kan visserligen försvara folkrätten när den ligger en bit bort men bryts folkrätten i vårt närområde skall vi kunna stå likgiltiga. Det är faktiskt vad som står i betänkandet och det är faktiskt det som riksdagen, om betänkandet antas, säger. Det är den signal vi skickar till våra nära grann- länder - till våra nordiska grannländer, till medlem- marna i EU och till kandidatländerna: Ni skall veta att om det riktigt gäller har Sverige reserverat sig rätten att stå likgiltigt. Vi kan samarbeta mer intimt. Vi kan samarbeta oerhört nära. Men om det riktigt gäller - om ni blir utsatta för ett övergrepp, ett gravt brott mot folkrätten, kan Sverige säga att vi struntar i er. Det är det centrala budskapet vad gäller just neut- ralitetspolitiken. Statsministern fick i en tidning en fråga om hans syn om en EU-medlem skulle angripas. Statsminis- tern svarade att han inte ens hade reflekterat över frågan. Då ställer man sig lite undrande. Är det detta att statsministern och kanske regeringen i övrigt inte ens har reflekterat över frågan som ligger bakom formuleringen? Man vill ju inte tro att det är sant. Det skulle vara intressant att höra om någon annan i rege- ringen har reflekterat över frågan om Sverige, om ett nordiskt grannland eller en EU-medlem angrips, då skall stå likgiltigt. Neutralitetspolitiken är väl inte den rimliga slut- satsen av Sveriges politik, utan snarast den minst sannolika eller rentav den osannolika. När det gäller att bygga säkerheten i Östersjöom- rådet var Sverige mycket starkt och pådrivande fram till augusti 1994. Det var ju då som uttåget av de ryska trupperna skedde från Estland och Lettland. Sedan har en hel del hänt. Det stora som hänt är fram- för allt att Polen för några månader sedan gick med i Nato. Vi har nu en politik inom Nato som är den öppna dörrens politik som innebär att Nato står öppet för de länder i Europa som önskar gå med och som kan uppfylla villkoren för medlemskap. Detta innebär att Östersjöns sydkust i dag helt och hållet är inom Nato. Estland, Lettland och Litauen söker medlemskap. Dessa fundamentala förändringar i förändrings- processen vore det också intressant om Sverige hade en synpunkt på men det finns ingen synpunkt. Det finns ett iakttagande av vad som sker. Men om Sveri- ge tycker att det är bra eller dåligt framgår inte av majoritetens betänkande. Vi kan från Sveriges sida inte ens säga att det är bra att Polen har blivit medlem i Nato. Vi kan inte ens säga att vi tycker att det är bra att Estland, Lettland och Litauen ansöker om medlemskap och att vi hop- pas att de snarast möjligt skall komma med. Vi säger egentligen inte heller någonting om den militära samverkan i Norden. Vi har en nära samver- kan i Bosnien och vi kommer kanske att få det också i Kosovo. Skall vi bygga upp den militära samverkan i Norden krävs det mer än bara samverkan. Det krävs att vi också, om det här skall utvecklas, faktiskt ham- nar i beroendeförhållande till varandra. Det finns ingenting om detta, utan bara ett iakttagande av vad som sker och vad som redan har blivit beslutat. Det måste ju rimligtvis ändå vara så att Sveriges hållning i närområdet är att vi skall vara tillsammans med våra nordiska grannländer, med våra grannländer på andra sidan Östersjön. Vi skall inte stå vid sidan av utan fullt ut delta i den säkerhetsordning som byggs upp. Vi vet i dag inte riktigt hur det kommer att sluta. Vi sitter inte med facit i hand. Men Sveriges bidrag måste ju vara att säga att vi skall delta, driva på och fullt ut vara med tillsammans med våra nor- diska och våra baltiska grannar. Vi skall inte stå vid sidan av. En avgörande del i att bygga en säkerhetsordning är relationerna till Ryssland. Det är väldigt viktigt att den politiken är tydlig och klar. Det är viktigt att Ryssland är välkommet in i samarbetet. Det är den alldeles avgörande attityden i Rysslandspolitiken. Ryssland är välkommet in och skall icke stötas bort. Ryssland är inte något annat, ett icke-Europa eller något sådant. Ryssland är välkommet in på samma villkor som alla andra deltagare i samarbetet, dvs. man skall fullt ut respektera de spelregler som vi har satt upp i Europa. Det är viktigt att vi är tydliga på den punkten. Ryssland är också välkommet tillsam- mans med sina trygga grannländer. Rysslands grann- länder skall känna sig trygga i en situation där också Ryssland finns med i samarbetet. Det är här, natur- ligtvis, som Nato är så avgörande. Natos kanske vik- tigaste roll i Europa är att se till att vi säkert och tryggt kan integrera Ryssland i samarbetet. Det är oerhört viktigt att inse att de här mekanis- merna måste finnas. Vad skedde efter andra världs- kriget? Jo, man förmådde integrera Tyskland, ett land som då naturligtvis var föraktat av sina grannländer. Det hade funnits koncentrationsläger, Gestapo hade gått på gatorna. Men man förmådde integrera Tysk- land i samarbetet därför att man byggde fasta struktu- rer som höll i samarbetet, ett fast förpliktande samar- bete. Det är naturligtvis i grunden samma sak som måste ske med Ryssland. Vi måste ha starka samar- betsstrukturer som gör det möjligt att integrera Ryss- land i samarbetet, och vi måste vara tydliga gentemot Ryssland. I mitten av 1990-talet fick vi mycket kritik för att vi inte hade varit tydliga nog när det gällde Rysslands beteende i Tjetjenien, eller Rysslands rege- rings beteende kanske vi skall säga. Tjetjenien är ju faktiskt en del av Ryssland. Vi hade en tendens att vara för svaga, att inte tydligt nog markera de värde- ringar som vi står för. Därför måste Rysslandspoliti- ken vara tydlig. Vi skall tydligt ange det vi kräver. Det är också viktigt därför att den interna utveckling- en i Ryssland påverkas av Europas hållning i övrigt. Fru talman! Kosovokonflikten betonar för vår egen del att vi har ett ansvar. Vi bär ett medansvar. Det är inte så att andra har ett ansvar och att vi kan titta på. Misslyckandet är, som jag sade tidigare, också vårt misslyckande. Det är Sveriges regerings misslyckande, och i viss mån naturligtvis också Sve- riges riksdags misslyckande, att det som sker i Ko- sovo kan ske. För att vi skall ha möjlighet att återställa någon form av fred i Kosovo så att man kan flytta tillbaka kommer det att krävas resurser. Det kommer att krä- vas resurser på många olika håll. Men här och nu är det viktigaste att fokusera på de militära resurser som kommer att behövas. Förmodligen kommer det att behövas trupp inte bara i Kosovo utan kanske även i Makedonien, Albanien och Montenegro. Vi kommer kanske sammantaget att på Balkan eller västra Balkan behöva ha 100 000-150 000 personer i olika former av fredsbevarande - förhoppningsvis finns det en fred att bevara - eller fredsframtvingande insatser. Klarar vi då detta? Här har vi ett stort bekymmer. Vi i Europa talar mycket om mekanismer och om vikten av att göra det här. Samtidigt har Sverige, och för övrigt också andra länder, dragit ned på sina re- surser. Man har svårt att klara det här. Europa är i dag mer beroende av USA kapacitetsmässigt än vad man var i början av 1990-talet. Parallellt med retoriken om vilket ansvar vi har, om hur viktigt det är att vi tar ansvar, urgröper vi vår möjlighet att fullt ut göra detta. Vi har inte den förmågan. Oavsett hur många mekanismer vi bygger upp och vad det står i våra fördrag måste det finnas både kapacitet och en för- måga att komma samman och fylla fördragen med innehåll. Kan vi inte enas blir det i alla fall ingenting av, hur eleganta fördragen än är formulerade. Här har vi tyvärr en klyfta mellan ord och hand- ling som vi nästan är på väg att se vidgas. Besluten om försvarets kapacitet i Sverige kommer att bidra till att klyftan mellan ord och handling vidgas. Risken är stor att vi får ett försvar som inte har kapacitet att fullfölja det vi behöver på hemmaplan, de insatser vi behöver göra för den europeiska säkerheten och de förpliktelser som vi fortfarande har mot FN-systemet i övrigt. De har ju inte försvunnit utan finns kvar. Det är, tycker jag, viktigt i dag när generalsekreteraren har varit här att betona detta. Vi vet att det finns kritik inom FN för att Sverige har dragit ned på ambitionerna vad gäller våra styrkor i FN-sammanhang. Det fick man minsann höra när man var i FN och FN:s generalförsamling. Nu är vi i en situation där jag tror att vi får svårt att klara de kanske över 2 000 personer som vi behö- ver ha - män och kvinnor som kan behövas för freds- bevarande insatser på Balkan. Risken är alltså att vi här tar ett beslut som gör att vi de facto går emot de vackra formuleringarna. Vi ökar klyftan mellan ord och handling. Slutligen fru talman, bara ett ord om en annan sak som är viktig och som står i det här betänkandet. Det gäller frågan om vapenexport. Skall vi ha en egen industri i Sverige som i allt väsentligt skall kunna tillgodose våra egna behov, som skall kunna överleva som egen industri och inte bli beroende av import utifrån och framför allt kanske import från USA, är det nu tid att vi inom Europa utformar gemensamma regler för vapenexporten. Och det är bråttom. Risken är annars att vi inte har så mycket av egen vapenin- dustri att slå vakt om. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 195104 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09100/#anf5