2348775 GM09100 Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:100 Onsdagen den 26 maj 1998/99 100 1999-05-26 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik A0A2270C-DF46-48E2-A57D-25B129AEE078 12 LARS ÅNGSTRÖM (mp) mp Fru talman! Ärade ledamöter! Protokolläsare! Vi diskuterar här den svenska säkerhetspolitiken, mot bakgrund av de omvälvande omvärldsförändringar som vi har upplevt de senaste tio åren. Det vi kanske känner bäst till är det som har hänt i vårt eget närom- råde - upplösningen av Warszawapakten, Sovjet- unionens kollaps och de drastiskt minskade militärut- gifterna i Europa. Militärutgifterna har minskat med i genomsnitt 50 %. Det får konsekvenser inte minst för utformningen av den svenska försvarspolitiken, något som vi kommer att diskutera lite senare här i dag. Omvärldsförändringar har också skett på ett annat plan. För tio år sedan var krigen i världen mellanstat- liga. I dag finns bara ett enda mellanstatligt krig kvar. Det är kriget mellan Indien och Pakistan. I stället upplever vi nu en situation med en lång rad lokala och regionala konflikter och inbördeskrig. Just den förändringen innebär att FN har fått en ny roll. Dis- kussionen understryks av att FN:s generalsekreterare Kofi Annan har inlett förmiddagens diskussioner. Det är viktigt att vi bidrar till att utveckla FN bort från rollen som städgumma, som alltid kommer för sent - när svältkatastrofen är ett faktum, när krigen har pågått, när folkmorden genomförs. FN måste i stället bli en offensiv, aktiv organisation som före- bygger och föregriper svältkatastrofer, väpnade kon- flikter, folkfördrivning, folkmord och krig. Det är det internationella samfundets underlåten- het att göra detta som vi nu ser konsekvenserna av i vår egen världsdel: det som sker i det forna Jugosla- vien och den nationalistiska regimen Milosevics folk- fördrivningspolitik, som är fullständigt oacceptabel. Det är oacceptabelt att en stat kan använda sin suve- ränitet som täckmantel för olika former av förtryck och, i detta fall, folkfördrivningspolitik. Folkmord och folkfördrivning kan aldrig, och får aldrig, bli en stats inre angelägenhet. När människor i Kosovo mördas, när kvinnor våldtas, när barn tvingas ut på vägarna på flykt ifrån terror och ifrån den jugoslavis- ka regimens militära styrkor är det också min angelä- genhet. Det är också vår gemensamma angelägenhet. Det är inte Milosevics och det forna Jugoslaviens inre angelägenhet. Det internationella världssamfundet skall blanda sig i hur enskilda regimer agerar även inom sitt eget land när man bedriver folkfördrivning och när man utövar folkmord. Världssamfundet måste också vara berett att genomföra kraftfulla interventioner i första hand med civila insatser, men vi kan inte utesluta militära inslag för att skydda livsmedelstransporter, för att skydda civilbefolkning och för att skydda olika former av humanitära insatser. Vi ser väldigt tydligt att det främsta hindret för att kunna göra detta från FN:s sida har varit vetot. Det var därför intressant att höra hur vår utrikesminister här för en halvtimme sedan talade om en vetofri kul- tur. Det är en nödvändig utveckling av FN, om vi skall kunna se en aktiv och offensiv förebyggande och föregripande organisation. Vi måste vara beredda att diskutera säkerhetsrådets framtid. Man måste kanske snarare bygga på konsensus minus ett eller konsensus minus två om rådet skall kunna bli en kraftfull aktör och kunna förebygga de katastrofer som vi inte vill se. Om vi misslyckas med detta - om vi misslyckas med att införa en vetofri kultur och misslyckas med att utforma någon form av konsensus minus ett - ser vi alla vad som händer. Vi har sett det de senaste månaderna i vår egen världsdel. Vi riskerar att en- skilda stater eller militärallianser agerar på eget be- våg, som i detta fall Nato, med flera olika negativa konsekvenser som följd. I Natos fall i Europa bryter man t.ex. mot den internationella rätten, och det kan utgöra ett farligt prejudikat. Andra stater och andra militärallianser kan ta sig samma rätt i andra delar av världen, och det är en farlig utveckling. Vi ser också negativa konsekvenser på det sättet att flygattackerna mot det forna Jugoslavien - mot Serbien - inte leder till att man når de mål som man har uppsatt, utan kanske t.o.m. snarare till motsatsen. Det är viktigt, tror jag, att rikta kritik mot Nato, men det är oerhört viktigt att rikta kritik mot Milose- vic och den nationalistiska regimen och den politik regimen för. Det är kanske allra viktigast att rikta kritik mot de brister vi ser i FN-systemet, som har lett till den situation vi nu upplever. Det är viktigt att dessa omvärldsförändringar ock- så får konsekvenser för hur Sveriges säkerhetspolitik utformas i ett mer internationellt perspektiv på det mer utrikespolitiska planet, och att vi diskuterar Sve- riges roll när det gäller FN:s framtid. Det var väl lite av Kofi Annans budskap här; FN blir inte mer än vad de olika nationella medlemsstaterna gör det till. Vi implementerar de beslut som man fattar i FN. På samma sätt som jag tror att det är viktigt att vi ser en utveckling bort ifrån det nationella invasions- försvaret, där vi har haft tyngdpunkten i svensk sä- kerhetspolitik de senaste decennierna under efter- krigstiden, tror jag att det är viktigt att se vilken poli- tik vi skall föra för att kunna stärka FN och, kanske viktigast av allt, inte motverka de förändringar av FN som vi vill se. Jag vill därför peka på tre av de förslag som Miljöpartiet har haft i sin motion, fru talman. Det första är behovet av fler civila insatsenheter. Vid upprättandet av den höge representantens organi- sation i Bosnien-Hercegovina 1995, och senast nu vid upprättandet av OSSE:s verifikationsmission i Ko- sovo, saknades insatsberedd ledningsfunktion där en lång rad olika kompetenser som poliser, biståndsex- perter, militärer och inte minst ledningsresurser hade varit till stor nytta redan från start. Just exemplet OSSE:s verifikationsmission tycker jag är ett talande exempel på en situation där det internationella sam- fundet brast. Vi hade fortfarande möjlighet att för- hindra det som nu sker i Kosovo. OSSE beslutar sig för att föra in 2 000 civila observatörer i Kosovo för att förhindra övergreppen och kunna beivra och samla bevis för övergreppen mot civilbefolkningen från den serbiska regimens styrkor. Vi lyckades efter flera veckor inte få ihop mer än 1 300 personer - långt ifrån tillräckligt - och Sveriges bidrag var 74 perso- ner. 74 av 2 000! Jag tycker att det är belysande att ställa det i kon- trast till vad man nu diskuterar, för nu finns det plöts- ligt resurser att sätta upp militära styrkor motsvarande 50 000 man i området, med dyrbar militär utrustning. Sveriges regering diskuterar att ställa en väpnad styr- ka på 500 man till FN:s förfogande. Nu finns plötsligt resurserna. Jag tror att det väldigt tydligt sätter i blixtbelys- ning vår gamla traditionella beredskap att kunna rycka in i efterhand militärt i det internationella sam- fundet. Det belyser just bristen på civila, förebyggan- de och föregripande insatser. Därför är det viktigt att vi ökar Sveriges förberedelser och beredskap att kun- na ställa civila insatsenheter till FN:s förfogande som ett viktigt led i att skapa en förebyggande och före- gripande offensiv organisation. Det andra förslaget rör minröjningsinsatser. Flera motioner som gäller Sveriges bidrag till minröjning har behandlats. Vi känner alla väl till den fruktans- värda situation som många hundra miljoner männi- skor lever i. Över hundra miljoner landminor finns utspridda i olika länder. Trots att krigen slutat för många år sedan ligger de kvar och skördar dödsoffer varje dag. Tusentals människor slits varje år sönder. Detta skapar enorma problem för stater som försöker bygga upp sig själva efter krig. Här har Sverige en unik kompetens. Vi förfogar förmodligen över den mest moderna minröjningsme- kaniken, framtagen av Bofors. Andra företag har bidragit med nya produkter, som ökar hastigheten med vilken man kan se om ett fält är minerat eller inte. Sverige skulle kunna bidra långt mer. Det sägs förvisso att minröjning skall vara en pri- oriterad del av försvarets internationella verksamhet, och vi hör ofta hur vår försvarsminister och utrikes- minister talar för att Sverige gör väldigt mycket. Det är sant. Vi gör väldigt mycket. Men i relation till vad vi förmår, och i relation till de enorma behoven, skulle Sverige kunna göra bra mycket mer. Tittar vi på budgeten ser vi att talet om att detta skulle vara en prioriterad verksamhet motsvaras av ynka 2 %. Det har jag svårt att få att gå ihop med att detta är en prioriterad verksamhet, när man i praktiken bara satsar mindre än 2 % av försvarsbudgeten på detta område. Slutligen vill jag ta upp vapenexportfrågan. Jag tror att kriget i det forna Jugoslavien har satt blixtbe- lysning på just detta område. Vi ser nu hur svenska vapen, exporterade till den jugoslaviska regimen, används för att beskjuta FN:s olika hjälptransporter. Jugoslavien var under 1980-talet det tredje största köparlandet när det gäller svenska vapen. Vi har sett hur vapenexporten till andra diktaturer, som Saudiarabien eller under 1980-talet Irak och Saddam Hussein, motverkar möjligheterna till en demokratisk utveckling. Vi har också bidragit till att sälja vapen till det pågående kriget mellan Indien och Pakistan. Det här, fru talman, är inte en bra politik. Det är inte bra att bidra till diktaturer, att beväpna konflikthärdar, utan vi måste se till att avveckla den svenska vapenexporten. Jag vill slutligen, fru talman, säga att jag självfal- let stöder alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna nr 9, 11 och 14. Tack! 0990007083418 N 2010-01-01 00:00:00 195111 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GM09100/#anf12