2348887 GL0999 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:99 Onsdagen den 29 april 1997/98 99 1998-04-29 00:00:00 Amsterdamfördraget A68F0F2C-D60E-4EFB-9F17-C21D9A9E673D 62 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! Det råder en massiv EU-trötthet i vårt land. Dagens debatt om Amsterdamfördraget möter ett förstrött intresse. Visserligen är en klar majoritet av folkopinionen EU-negativ, men trots detta lyckas inte nej-sidan väcka någon större opinion med att utmåla Amsterdam som det slutliga gigantiska steget mot att ersätta nationalstaten med en allsmäktig, överstatlig Brysselbyråkrati. Inte heller ja-sidan kan på något sätt återuppliva entusiasmen från folkom- röstningen hösten 1994. "Bingo för Sverige" möts av en gäspning, om det över huvud taget noteras. Vad är det för fel på svenska folket, som efter ett ja i folkomröstningen, nu med klar majoritet avvisar EU-tanken och i än högre grad tanken på ett svenskt EMU-medlemskap? Svaret är naturligtvis att det inte är något fel på svenska folket. Det är en fullt förståe- lig reaktion på hur de politiska ledarna och främst regeringen skött vårt svenska EU-medlemskap. Inför folkomröstningen hukade särskilt Socialde- mokraterna. I en gigantisk valspurt lyckades de - det är helt sant - vända opinionen till ett knappt ja, främst genom att utnyttja den auktoritet som den återinträdda socialdemokratiska statsministern då åtnjöt. Det var inte fredens Europa, det var inte samarbetets Europa och det var inte visionernas Europa som vann det svenska folkets stöd. Det var Ingvar Carlssons auk- toritet och den socialdemokratiska rörelsens vädjan- den till människors plånböcker. Det var krämarnas Europa. När medlemskapet var ett faktum, upphörde debatten om vad vi skulle göra med vårt EU- medlemskap. Skyll inte EU-skepsisen på folket utan på det politiska ledarskapet eller snarare bristen på sådant. Fru talman! "Handlar det mot bakgrund av de fö- restående utmaningarna i form av utvidgning och globalisering inte snarare om fördragskosmetik? Kärnfrågorna i Europas förmåga att möta framtiden - reform av jordbruks- och strukturpolitiken, finansra- marna, institutionerna, konsekvenserna av den eko- nomiska och monetära unionen - stod antingen inte på dagordningen för Amsterdam eller blev ajournera- de till nästa regeringskonferens. Vad som återstod är ett sammelsurium av nyregleringar och detaljförbätt- ringar som sammantaget inte betyder något substan- tiellt steg framåt." Orden är Werner Weidenfelds, utgivare av den mest ansedda tyska utrikespolitiska tidskriften Inter- nationale Politik och en av de främsta tyska Europafö- respråkarna. Den regeringskonferens som avslutades i juni 1997 i Amsterdam blev nödvändig då en rad viktiga förändringar av EU inte kunde uppnås vid Ma- astrichtkonferensen 1992. Det var förändringar som då ansågs nödvändiga för att klara den förestående utvidgningen med Österrike, Finland och Sverige. Amsterdamkonferensen hade i uppgift att föreslå förändringar som i än högre grad ansågs nödvändiga för att möjliggöra en omfattande utvidgning till de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Som Werner Weidenfeld så träffande skriver blev Amster- dam ett fortsatt på stället marsch - om det nu är det som är innebörden av "bingo för Sverige"? Fru talman! Det gamla, fria och demokratiska Eu- ropa har haft betydande svårigheter att möta det nya Europa som framträdde efter murens fall. Litet till- spetsat kan man hävda att de många nya demokratiska staterna med öppnare gränser och en stark önskan att snabbt integreras i det fria, demokratiska Europa av många av de gamla demokratierna främst uppfattas som problem och belastningar. Visst kan man se EU-staternas, särskilt deras re- geringarnas, ovilja och oförmåga att genomföra en förnyelse av jordbruks- och strukturpolitiken och av EU-institutionernas roll och utformning som ett sätt att bevara nationellt förmånliga villkor i förhållande till övriga medlemsstater. Men än allvarligare, och minst lika sannolikt, är att oförmågan till förändring bottnar just i en betydande ovilja att genomföra en snabbare och mer omfattande utvidgning till de nya demokratierna. Enligt många skulle detta ske till pri- set av mindre gynnsamma villkor för de gamla med- lemmarna. Amsterdamfördragets stillastående inte bara försvårar och försenar utvidgningsprocessen - det var i stor utsträckning motivet bakom. På en lång rad vitala områden i byggandet av det nya Europa - med Bosnienkriget som mest dramatiskt exempel - där just EU:s och även Natos utvidgnings- processer är de kanske mest avgörande för framtiden, saknas politiskt ledarskap i Europa. Amsterdamför- draget är avsett att maskera denna avsaknad av poli- tiskt ledarskap och solidaritet med det nya Europa. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle kunna ge EU en roll för freden i Europa, på samma sätt som EU varit ett fredsprojekt mellan EU:s medlemsstater. Den skulle kunna vara ett uttryck för EU:s solidaritet med dem som står utanför. Men, som den välrenommerade kännaren av GUSP vid Interna- tional Institute for Strategic Studies i London Philip Gordon visar i en nyligen publicerad artikel, därav har blivit intet. När solidariteten, särskilt med dem som står utan- för, ställs mot snäva nationella egenintressen får soli- dariteten alltid vika, särskilt om det rör sig om de stora EU-staternas egenintressen. Som Philip Gordon skriver: När inte ens krigen i Jugoslavien kunde bana väg för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU - vad skall då kunna göra det? Fru talman! Det var givetvis både viktigt och väl- kommet att Danmark och Sverige kunde bidra till att Lettland och Litauen gavs ett på papperet bättre ut- gångsläge än vad kommissionen var beredd till. Men det finns, mot bakgrund av de verkliga intresseförhål- landena inom EU, inte anledning att överdriva den slutliga betydelsen av denna kompromiss. I princip återstår allt för att göra stödet för Lettland och Litau- en till en succé. Här skulle Finlands aktiva stöd vara en vital tillgång. Ointresset och oviljan att alltför snart öppna EU mot de nya demokratierna är stort. De avgörande frågor som nu skjutits till ytterligare en regeringskon- ferens kommer för många inom EU av rent nationellt egenintresse att stå i vägen för den nödvändiga poli- tiska beredskapen för en omfattande utvidgning. Det är skäl nog att vara mycket försiktig i förväntningarna på de resultat vid nästa regeringskonferens, som var- ken Maastricht eller Amsterdam kunde frambringa. Fru talman! Under 50 år av kallt krig i Europa stod järnridån som symbolen för ofrihet. Med murens fall öppnades Europas gränser, och människor kunde åter röra sig fritt. Samtidigt har oviljan att forma en öppen och generös flykting- och invandrarpolitik blivit alltmer utbredd i Europa, inte minst - inte på grund av Schengenavtalet - men inom ramen för hur EU:s regeringar utformar det s.k. Schengensamarbe- tet. Fästning Europa är ingen obehaglig framtidsvision utan under snabbt förverkligande med Schengenlän- derna som arkitekter. Det hittillsvarande samarbetet inom EU:s tredje pelare har varit mellanstatligt. Det innebar att EU:s parlament och domstol saknat insyn. Det har varit en betydande brist. I Amsterdam fördes dessa frågor in under EU-samarbetet liksom även Schengensamarbe- tet. Därmed får man i dessa frågor en bättre insyn och mer kontroll. Det är i sig ett framsteg, men kan inte dölja att Schengensamarbetet framför allt används för att hålla flyktingar borta. Det är därför inte någon tillfällighet att det var just - och egentligen enbart - Schengenfrågorna som fördes framåt i Amsterdam. På nästan bara detta om- råde - att hålla oönskade människor utanför - är enigheten mellan EU-staternas regeringar betydande. Det cirka tusentalet kurdiska flyktingar som an- lände till Italien under juldagarna fick EU:s regeringar att sätta julmaten i halsen. De samlades till krisöver- läggningar och hårda tag mot den turkiska regeringen. Det Turkiet som man förolämpade vid toppmötet i Luxemburg skulle nu ta sitt ansvar och förskona det rika Europa från ytterligare flyktingar från fattigare och mer förtryckta områden i Europas grannskap. Helt i linje med svensk politik, kommenterade vår utrikesminister detta. Genèvekonventionen är grunden för asylpolitiken. Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlems- stater är därför principiellt djupt otillfredsställande. Det kan förstås hävdas att eftersom EU:s medlemssta- ter är demokratier skall inte frågan någonsin behöva aktualiseras. Men i så fall är protokollet onödigt. Sverige borde ha anslutit sig till den ensidiga förkla- ring som avgavs av Belgien. Solidariteten med andra EU-länder får i detta fall inte vara större än vårt an- svar för de internationella åtagandena för att värna asylrätten. För många Europavänner innebar Sveriges med- lemskap i EU att vi skulle få möjlighet att påverka EU mot större öppenhet, minskat demokratiunderskott och ökad solidaritet. Amsterdamfördraget var ett närmast fullständigt misslyckande i arbetet att reformera EU och skapa förutsättningar för att snabbt integrera de många nya demokratierna. Alla viktiga frågor sköts framåt. Det demokratiska underskottet inom EU är en verklighet. Visst är det demokratiskt valda regeringar som fattar besluten. Men Europaparlamentet har i dag en i allt väsentligt dekorativ funktion. Amsterdamför- draget bara putsar i kanten på detta. Ett verkligt de- mokratiskt EU skulle ta itu med att ett enstaka land på grund av nationella egenintressen kan hindra EU från att ta gemensamma tag i viktiga gränsöverskridande frågor. Det står inte i strid med att subsidiaritetsprin- cipen måste få ett tydligare genomslag - tvärtom är det en förutsättning. Allt som inte måste beslutas i Bryssel skall beslutas på hemmaplan. Endast så kan det folkliga förtroendet för EU stärkas. Fru talman! Att spela med och godkänna Amster- damfördraget innebär att förändringstrycket gentemot EU-staternas regeringar även i fortsättningen förblir mycket svagt. Genom att avslå förslaget att godkänna Amsterdamfördraget skulle vi ge en signal om att EU måste påbörja en verklig reformering så att det kan utvidgas med de nya demokratierna i Central- och Östeuropa i det snaraste. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 206597 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0999/#anf62