<anforande>
<dok_hangar_id>2348887</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0999</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:99 Onsdagen den 29 april</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>99</dok_nummer>
<dok_datum>1998-04-29 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Amsterdamfördraget </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>B811B1C8-E36E-47C3-93C1-BB28308A485D</anforande_id>
<anforande_nummer>43</anforande_nummer>
<talare>MAGNUS JOHANSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag börjar känna mig som en raspig
skiva när jag upprepar samma resonemang en gång
till. Jag vill dock börja med att ge Isa Halvarsson rätt
på en punkt, nämligen att fördragstexter inte ger några
jobb. Men en politisk viljeinriktning från EU:s samt-
liga stats- och regeringschefer inbillar jag mig skall
fullföljas i en anda där man faktiskt omvandlar vil-
jeansträngningarna till skapande av nya jobb.
Det frågades om man skall driva samma frågor i
EU som man gör i Sverige. Jag har mycket svårt att
tro att den svenska regeringen har drivit frågan i t.ex.
Essenförhandlingarna om att sänka skatten på arbete.
Det tror jag inte. Men på den tiden skulle sådana
beslut fattas med enhällighet, och man var naturligtvis
angelägen om att få ett beslut till stånd. Sedan sade
man väl, precis som det sägs i sysselsättningskapitlet,
att det är en nationell angelägenhet att genomföra
kampen mot arbetslösheten.
</anforandetext>
<intressent_id>0471642162218</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>206578</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0999/#anf43</protokoll_url_www>
</anforande>
