Fru talman! Som Sven Bergström mycket riktigt påpekade inleddes debatten för sju timmar och 40 minuter sedan. Sedan dess har den handlat om precis de frågor som Sven Bergström nu ställer ytterligare en gång. Det handlar om överstatligheten. Jag kan börja med att svara på frågan om det finns några områden där man återför beslutsmakt till de nationella parlamenten. Det är nog en riktig bedöm- ning som Sven Bergström gör. Det finns nog ingen- ting i Amsterdamfördraget som direkt återför be- slutsmakt, såvitt jag har kunnat upptäcka. Det är möj- ligt att jag har fel. Det vet jag inte. Däremot får man starkare skrivningar omkring subsidiaritetsprincipen - närhetsprincipen - om att beslut skall fattas på närmast verkningsfulla nivå. Detta tycker jag litet grand hänger ihop med diskus- sionen kring överstatligheten. Precis som jag har sagt tidigare, liksom även utrikesministern och andra, måste man avgöra detta i varje enskild fråga. Vi skall uppnå ett politiskt syfte. Både Sven Bergström och jag vill agera politiskt för att få saker och ting att hända. Då skulle jag precis lika gärna kunna säga att ett konsekvent nej-sägande till fler överstatliga beslut - eller beslut med kvalificerad majoritet, för jag utgår från att det är det vi pratar om när vi pratar om över- statlighet - är en hämsko på demokratin, eftersom lösningarna på problemen kanske omfattar fler natio- ner. Men Sven Bergström kommer kategoriskt att säga att demokratin inte har större räckvidd än Sveri- ge. Jag tror att det är en farlig utgångspunkt. Däremot tror jag att det är befogat att föra en dis- kussion kring de här frågorna. Då tror jag att precis det som jag försöker att säga kommer att tydliggöras: att det är den politiska målsättningen som skall styra i det här sammanhanget. Sedan vill jag för hundrade gången i dag läsa in detta i kammarens protokoll: Vi är inte på väg mot någon federation, federativ stat eller EU-stat. Jag tror inte att det är något parti i Sverige som vill det.