2348887 GL0999 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:99 Onsdagen den 29 april 1997/98 99 1998-04-29 00:00:00 Amsterdamfördraget 1A0D934D-7121-4342-81C6-E3A7DF06B454 1 GÖRAN LENNMARKER (m) m Herr talman! Riksdagen skall nu ratificera Ams- terdamfördraget. Det är ett fördrag som tar viktiga steg framåt i EU:s utveckling. Det är kanske inte något av de viktigaste fördragen. Romfördraget, en- hetsakten och Maastrichtfördraget är väl de tre vikti- gaste hittills. Men det är dock värdefulla framsteg som tas. Det tas steg framåt på många olika områden. Jag tänkte främst betona det som sker på utrikespoli- tikens och brottsbekämpningens områden. Det finns också anledning att litet grand beklaga Amsterdamfördraget. Man misslyckades med en uppgift, nämligen att förbereda tillkomsten av många nya medlemmar i början av nästa sekel genom att anpassa beslutsmekanismerna för detta. Det behövs ett bättre beslutsfattande inom EU om man skall klara av en situation med väsentligt fler medlemmar än i dag. Från moderat håll menar vi att det kunde vara rimligt att ha en ny regeringskonferens när Amster- damfördraget är ratificerat där man fokuserar på två delar av det som inte uppnåddes i Amsterdam, dels beslutsreglerna inom ministerrådet, dels kommissio- nens sammansättning och organisation. Man skulle begränsa sig till dessa två specifika uppgifter och försöka klara av detta de allra första åren efter sekel- skiftet. Låt mig dock säga att utvidgningen inte får göras beroende av sådana här förändringar. Utvidgningen har den högsta prioriteten. Även om det är önskvärt att klara av dessa förändringar får utvidgningen inte göras beroende av eller villkoras med att man når förändringar i beslutsmekanismerna. EU tar nu steg framåt vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Litet orättvist brukar EU ibland anklagas för att inte ha någon väl funge- rande utrikespolitik. Det stämmer delvis, men jag vill betona att EU i den långsiktiga delen ofta gör ett mycket förtjänstfullt arbete. Hela samarbetet med Central- och Östeuropa, Europaavtalen, utvidgnings- strategin, Medelhavsavtalen och Barcelonastrategin är exempel på hur EU har ett mycket stark inflytande i Europa och i Europas omedelbara närhet. Där har EU redan ett betydande inflytande, mycket större än vad man kanske i förstone upptäcker. Däremot har EU svårare när det gäller att hantera mera akuta kriser och problem, t.ex. Algeriet. Vi minns också svårigheterna att hantera konflikterna i Jugoslavien. Därför är det bra att man nu tar steg mot en förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar framför allt om en ökad grad av majori- tetsbeslut och möjligheter till konstruktivt avstående. Detta är viktiga instrument för att möjliggöra en mer gemensam utrikespolitik. Det kanske viktigaste är analysenheten. Vi har ju ännu en situation med roterande ordförandeskap, och ordförandelandets utrikesdepartement är EU:s utri- kesdepartement under ett halvår. Även om det är skickliga och duktiga medarbetare i varje utrikesde- partement är det naturligtvis svårt att ta över detta. När man är varm i kläderna efter 4-5 månader är det dags att lämna över till nästa. Stafetten går vidare. Därför är nog analysenheten ett av de viktigaste ste- gen för att få konsekvens och en större systematik i EU:s utrikespolitik. Men hur detta än sker rent stadgemässigt är det viktigaste för att få en effektiv utrikespolitik att man faktiskt håller ihop och har en vilja att komma sam- man och driva en gemensam utrikespolitik. Detta hänger mycket på medlemsländerna. Det finns ju en tendens, ibland inte minst hos de stora medlemslän- derna, att köra på egen hand och vilja utnyttja sitt specifika nationella inflytande och de facto inte vara så intresserade av att uppnå en gemensam utrikespoli- tik inom EU:s ram. Det kan inte ett Amsterdamför- drag göra så mycket åt. Det är inte fördragen det hänger på utan viljan hos medlemsländerna att kom- ma samman. Nästa fråga där Amsterdamfördraget betyder ett viktigt steg framåt gäller brottsbekämpningen. San- ningen är ju att vi hittills inte haft särskilt mycket gemensam brottsbekämpning inom EU. Jag tror att vi alla beklagar att vi inte bättre klarar av att bekämpa internationell organiserad brottslighet. Det är en ofta mycket allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikahandel och handel med människor - och en mycket upprö- rande sådan. Här måste vi naturligtvis samarbeta i mycket större utsträckning. Allt skall naturligtvis inte läggas inom EU:s ram. Det vore absolut fel, men man skall försöka samarbeta just när det gäller den här typen av internationell gränsöverskridande brottslig- het. Där är det naturligt att ha ett internationellt sam- arbete. Den stora delen av brottsbekämpningen ligger naturligtvis kvar nationellt av uppenbara skäl. Det här är ett svårt område. Här är subsidiaritets- principen kanske den mest grannlaga för att avgöra vad som hanteras bäst på gemenskapsnivå och vad som bör ligga kvar nationellt. Ibland behövs natur- ligtvis också ett bilateralt samarbete mellan två län- der. All brottsbekämpning behöver ju inte ske på Europanivå. Men erfarenheten visar att nationalstaten inte räcker här. Därför är de här stegen viktiga. Om ett antal år får vi väl bedöma om detta räcker eller om man behöver ta ytterligare steg framöver. Erfarenhe- ten hittills visar ju att vi har kommit för kort bit på väg vad gäller möjligheten att gemensamt bekämpa allvarlig brottslighet. Moderaterna har två reservationer. Den ena reser- vationen gäller regelrevision. Vi menar att det vore klokt av EU att inrätta en regelrevision. Det finns för många, för krångliga och för gammalmodiga regler. Det finns en hel del regler som är obsoleta. De tillkom kanske på 60-talet och har ingen relevans i dag. Det finns ibland onödigt krångliga regler. Det finns också regler som inte behövs och direkt kan avskaffas. Där- för borde det finnas en regelrevision inom EU som kan gå igenom det befintliga regelverket för att rensa upp där och ta bort det som inte behövs och också noggrant granska tillkommande regler. Det finns ju ofta särskilda intressen och specialistintressen som förespråkar regler. Mot detta måste allmänintresset av att få en rimlig regelmängd vägas så att man kan ba- lansera besluten på ett bättre sätt framöver. Vi tycker att det var synd att vår motion inte till- styrktes i det avseendet. Därför yrkar vi bifall till reservation 16 under mom. 17, regelrevision. Herr talman! Vi har ytterligare en reservation. Den gäller arbetslösheten och sysselsättningsstrategin. Här vill jag uppehålla mig särskilt. Jag tror att detta kan- ske är den allvarligaste frågan i EU-politiken ur svenskt perspektiv. När vi trädde in i EU 1995 hade EU redan utformat en sysselsättningsstrategi. Det fanns rekommendationer för hur medlemsländerna skulle agera. Det som hände var att den svenska soci- aldemokratiska regeringen struntade i rekommenda- tionerna. I stället för att minska arbetslösheten ökades den i Sverige. I dag är 150 000 onödigt arbetslösa till följd av denna politik. Systematiskt under de här drygt tre åren som vi har varit medlemmar i EU har man inte brytt sig om att följa dessa rekommendatio- ner. Nu kommer ett särskilt sysselsättningskapitel fram genom Amsterdamfördraget. Det innebär att man fördragsfäster målet att ha en låg arbetslöshet. Det är en alldeles utmärkt idé. Men nu är vi tillbaka i det svenska bekymret. Skall den svenska regeringen följa dessa rekommendationer eller skall den fortsätta att strunta i de rekommendationer som kommer från EU? Vi ser ju redan tydliga tecken på detta. Enligt Amsterdamfördraget skall man rapportera och övervaka utvecklingen av arbetslösheten i de olika länderna. Det förutsätter att man har en gemen- sam statistik så att man kan jämföra de olika länderna. Redan här fuskar Sverige. Man har en annan statistik och exkluderar vissa grupper ur arbetslösheten för att det skall se bättre ut, förmodligen för att man skall kunna använda det bättre i valkampanjen. Genom detta får vi lägre siffror. Det är ett rent statistikfusk. Hur skall man kunna ha en gemensam övervak- ning och följa arbetslösheten om man fuskar i statisti- ken? Vi har enligt den fastlagda statistiken, den ge- mensamma definitionen, den femte högsta arbetslös- heten i Västeuropa. Vi är det fjärde fattigaste landet. Det vill man kanske inte föra fram från regeringens håll. Men så ser det ut när man jämför arbetslöshets- statistik på samma sätt mellan länderna. Det som mycket skadar Sveriges anseende är att man pratar vitt och brett om arbetslösheten men gör ingenting. Det finns ingenting som skadar Sveriges anseende mer än just detta att man snackar vitt och brett om att arbetslösheten är viktig, på längden, tvä- ren och bredden. Men sedan gör man ingenting utan låter arbetslösheten öka här hemma. Tomma tunnor skramlar mest, heter det. Det gäller verkligen den socialdemokratiska regeringens agerande inom EU när det gäller arbetslösheten. Efter toppmötet i Luxemburg i november när ar- betslösheten stod i fokus kan man fråga sig vad vi har gjort i Sverige. Det har snart gått ett halvår sedan Luxemburg. Har den stenhårda beskattningen av arbete, särskilt av låginkomsttagare, på något sätt mildrats? Nej. Har den stela arbetsmarknaden som ger låga reallöner och hög arbetslöshet på något sätt luck- rats upp? Nej. Ingenting har skett. Det ges bara utta- landen i Luxemburg om att det här är viktigt, och sedan får vi återigen höra att det här är viktigt. Det här är det viktigaste målet, men ingenting sker. Då inställer sig frågan: Varför är regeringen så iv- rig att förespråka EU-insatser på arbetslöshetens om- råde om man inte tar det på allvar, om man struntar i det? Den misstanke som finns är att det syftar till att man skall skylla på andra. När man misslyckas själv på hemmaplan är det viktigt att ha någon annan att skylla på. Man kan smita undan litet av ansvaret om det smetar av sig på EU i stället. Det här är mycket allvarligt. Det allvarligaste hotet mot hela Europatan- ken i Sverige tror jag är den socialdemokratiska rege- ringens hantering av arbetslösheten. Går vi tillbaka till folkomröstningen 1994 - och jag var själv mycket aktiv då - var en central del i argumentationen från ja-sidan att vi skulle få minskad arbetslöshet om vi gick med i EU. Inte minst från socialdemokratiskt håll betonades detta mycket starkt. Jag minns själv hur Ingvar Carlsson betonade det om och om igen. Då trodde vi naturligtvis inte att vi skulle få en regering som skulle motarbeta en minskad arbetslöshet. Vi tänkte att man skulle bedriva en nor- mal ekonomisk politik. I stället har vi fått en ökning av arbetslösheten jämfört med den utveckling som var 1994-95, och även en bit in under den tillträdande socialdemokra- tiska regeringen. Hade det fortsatt hade vi i dag kan- ske haft 3-4 % lägre arbetslöshet. Vi kan jämföra med Finland. Finland trädde in i EU samma dag som Sverige. Under de tre första åren av EU-medlemskap har arbetslösheten i Finland minskat med 3 ½ %. I Sverige har den ökat. Det är alltså en fyraprocentig skillnad i arbetslöshet under den här tiden. Vad har då Finland gjort? Man har fört en an- svarsfull ekonomisk politik. Man går nu in i EMU, den gemensamma valutan. Man klarar av statsfinan- serna. Man klarar av räntan. Man klarar av inflatio- nen. Man är väl godkänd. Man har parallellt därmed sänkt arbetslösheten. Det har dessutom skett en god standardökning i landet. Folk har fått det bättre. De är numera rikare än vi svenskar. Sverige är nu Nordens fattigaste land. Mot detta kontrasterar den svenska utvecklingen under tre års medlemskap. Vi har fått ökad arbetslös- het i stället för minskad. 150 000 människor är arbets- lösa i onödan på grund av inkompetent ekonomisk politik. Vi är Nordens fattigaste land. Det här har skadat EU-föreställningen väldigt mycket. Under folkomröstningskampanjen var det ett centralt tema att man via EU skulle kunna få hjälp till en sänkt arbetslöshet. Det är inte EU som ordnar det, men EU:s politik kan vara en hjälp i det hänseendet. Här ligger ett mycket tungt ansvar på den socialde- mokratiska regeringen, som har bedrivit en statisk, rent av korkad politik. Man har bedrivit en statisk kamrerpolitik som går ut på en kombination av skat- tehöjningar och nedskärningar. Det finns ingen dy- namik, och ingen minskning av arbetslösheten har skett. I en debatt som jag hade med statsministern under en frågestund var det t.o.m. så att han hade för sig att det skulle kosta pengar att minska arbetslösheten. Men det är ju så att minskad arbetslöshet genererar välstånd och är dessutom bra för statsfinanserna. Det är viktigt att regeringen nu inte skyller på EU för att smita undan sina egna misslyckanden. Det tror jag är den största förklaringen till att EU-frågorna har så pass svagt stöd i den svenska opinionen. Kan man inte ändra på det är jag mycket orolig också för detta. Men det främsta bekymret är de 150 000 onödigt arbetslösa. Det är de som betalar det dyraste priset för det här. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 206536 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0999/#anf1