2348882 GL0994 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:94 Onsdagen den 22 april 1997/98 94 1998-04-22 00:00:00 Ändring i jämställdhetslagen m.m. 10A2180F-4E7F-43C5-8EB8-AECEFF3D692F 77 Martin Nilsson (s) s Herr talman! Låt mig först konstatera att det i jämställdhetsfrågor nu liksom tidigare finns en bred politisk enighet i denna kammare. Det är glädjande, det är bra och det stärker jämställdheten i samhället. Det finns undantag från den enigheten. Jag tänker komma tillbaka till dessa litet senare i mitt inlägg. Men det är uppenbart att alla partier inte deltar i den- na enighet, vilket redan har debatterats här i kamma- ren. Det andra som jag inledningsvis vill konstatera är att vi i dag har att debattera de förändringar i jäm- ställdhetslagen som innebär en skärpning i fråga om de övergrepp som sexuella trakasserier innebär i ar- betslivet. Det är bra och glädjande att vi har ett för- slag till ett sådant beslut. Vi kommer också att debat- tera de övriga jämställdhetsmotionerna från den all- männa motionstiden 1997. Jag tänker återkomma till båda dessa punkter och kommer att inleda med en kort betraktelse av den debatt som finns kring jäm- ställdheten. Det har förts något slags debatt i samhället om att jämställdheten under de senaste åren har stått stilla. Det sägs att jämställdhetspolitiken har avstannat och att feminismen är stulen av den politiska högern. Låt mig säga att en sådan slutats möjligtvis håller i TV:s soffprogram, men knappast för en närmare gransk- ning. Jag kommer att ta upp några områden som tyd- ligt visar att jämställdheten går starkt framåt och att den politiska högern står för allting annat än rättvisa och lika möjligheter för män och kvinnor. Först politiken: Jag skulle vilja hävda att politiken präglas av en konsekvent tillämpning av mainstrea- ming-principen. Jämställdheten skall genomsyra alla politikens och alla samhällets områden. Ingen politi- ker skall kunna bortse från jämställdheten i sitt be- slutsfattande. Visst är det så, som somliga har antytt, att jäm- ställdheten riskerar att bli mindre synlig i ett samhälle där man inte har en jämställdhetsminister som i alla lägen gör olika brandkårsutryckningar och ingripan- den på andras politiska områden. Samtidigt är det så, vilket de senaste åren är ett bra exempel på, att main- streaming innebär att politiken blir mer jämställd. Jag tror att man egentligen kan se det på alla områden. Utbildningsområdet är ett tydligt exempel, som vi har debatterat tidigare. Det har gjorts offensiva insat- ser för att bryta ett patriarkalt system inom utbild- ningssektorn. På arbetsmarknadsområdet görs insatser inom den arbetsrättsliga lagstiftningen för att kvinnor skall få möjlighet att bryta de vikariats- och deltidsfäl- lor som de ofta sitter i. Vidare görs satsningar på den offentliga sektor som ofta är en nödvändig förutsätt- ning för kvinnors arbetsmarknad. Det görs satsningar inom utrikespolitiken och inom EU-politiken i form av ett aktivt arbete i samband med Amsterdamfördra- get. Det görs satsningar i samband med utnämningar inom offentlig sektor. Det görs satsningar i samband med ökade satsningar på JämO. På område efter om- råde kan man se att jämställdhetspolitiken faktiskt får genomslag och går framåt. Jämställdheten debatteras inte lika mycket. Det är ett problem för alla oss som tror att det krävs en poli- tisk debatt och diskussion för att jämställdhetsfrågan skall komma upp på dagordningen. Det är ett problem som vi alla gemensamt måste fundera på. Men faktum kvarstår: Jämställdhetspolitiken och de konkreta åt- gärderna går framåt på område efter område. Det andra påståendet, att feminismen skulle vara stulen av den politiska högern, framstår som felaktigt. Högern har förvisso försökt att desarmera den politis- ka kraft som finns i kraven på lika rättigheter och lika möjligheter för kvinnor och män. Det är nämligen inte bara kvinnor som blir underordnade. Det är en bra diskussion som kanske inleddes med detta påstående. Det är ju så att både män och kvinnor är offer för de stereotyper och de förväntningar som finns i samhäl- let. Men sammantaget finns det en systematisk och historisk underordning av kvinnor i samhället. Pro- blemet med högern är att man försöker att göra det till en icke-politisk fråga. Man försöker att individualise- ra problem som helt uppenbart beror på strukturella och samhälleliga problem. Man kan se det i avsakna- den på förslag till politiska lösningar. Vi hade en debatt förra året då Christel Ander- berg, representant för Moderaterna, fick utropa: Var- för blev jämställdheten ett Vänsterprojekt? Svaret var då och är nu ganska enkelt: Det är inget Vänsterpro- jekt. Det är ett projekt för alla andra partier utom för just Moderaterna i denna kammare. Orsaken är att Moderaterna har en total brist på systemkritik i sitt tänkande. När det förekommer lönediskriminering - Hans Andersson och Christel Anderberg har tidigare fört en diskussion om grunderna för den - försöker man förneka den. Man presenterar inga lösningar och inga alternativ. Även när det finns problem med sexuella trakas- serier, som vi skall diskutera i dag, försöker man på olika sätt förminska betydelsen av förslag. Man nöjer sig med de system och ordningar som finns i dag. Denna brist på systemkritik och att man inte ser ojämlikheten som finns i samhället gör att jämställd- heten, också den som Christel Anderberg kallar radi- kal statsfeminism, blir ett vänsterprojekt eller i varje fall ett icke-högerprojekt. Jag tror att Moderaterna i mycket har sig själva att skylla. Det räcker med att se deras kvinnorepresentation. Det gäller också synpunk- terna på kommuner, landsting och familjepolitik. På område efter område för Moderaterna en politik som systematiskt förstärker sådana här inslag i samhället och missgynnar kvinnorna. Det är svårt att samtidigt vara både systemförsvarare och feminist. Jag tror att det är det som är problemet för Moderaterna. Jag övergår nu till att tala om den lagstiftning kammaren behandlar här i dag. Det handlar först och främst om regeringens förslag om förändringar i jäm- ställdhetslagen rörande sexuella trakasserier. Det kan tyckas vara en onödighet att fatta beslut och stifta lagar om sådant här. Det borde vara så, som någon har varit inne på, att det är en mänsklig rättighet att slippa sexuella trakasserier. Olika undersökningar har gjorts om hur omfattan- de detta är. SCB har i en undersökning kommit fram till att det rör sig om ungefär 40 000 arbetstagare som årligen känt sig trakasserade på sina arbetsplatser. Det kan tyckas vara en icke tillräckligt omfattande siffra för att man skall behöva vidta åtgärder. Det har ju också Moderaterna anfört i sin argumentation. Per- sonligen tycker jag att det är 40 000 för många. Det behövs en lagstiftning som signalerar om aktiva åt- gärder och insatser. Det är ett instrument för att be- kämpa sexuella trakasserier. Det är beklagligt att Moderaterna inte ansluter sig till den breda majoritet som finns bakom förslaget. Lagförslaget som sådant omfattar arbetstagare. I flera motioner ställs krav på att det skall omfatta ock- så andra grupper; studenter, värnpliktiga och arbets- sökande. Elver Jonsson förde fram sådana krav här tidigare. Jag konstaterar att i denna fråga har den nuvarande regeringen på intet sätt en annan uppfatt- ning än vad den borgerliga regeringen och den folk- partistiske socialministern Bengt Westerberg hade. De hade exakt samma uppfattning, nämligen att sex- uella trakasserier nödvändigtvis inte blir tillåtna där- för att det inte står något annat i lagen. Tvärtom har högskolorna självfallet ett ansvar i alla fall. Den nuvarande regeringen går nu ett steg längre när den inför krav mot sexuella trakasserier i högsko- leförordningen. På den punkten kan jag säga till Rose- Marie Frebran: Ja, detta är ett prioriterat område. Det är inte bara något som utskottet har fått reda på under hand, utan det är också ett löfte som utbildningsminis- ter Carl Tham har uttalat offentligt. Jag är helt överty- gad om att vi kommer att få se resultat inom en inte alltför avlägsen framtid. Som somliga har varit inne på innebär lagen en definition av vad sexuella trakasserier är. Utskottet gör en mindre justering - som jag vet att både Miljö- partiet och Vänsterpartiet varit inne på - när det gäller definitionen. Man vill signalera att detta inte bara handlar om ovälkommet uppträdande av sexuell natur, utan också om ovälkomna handlingar grundade på kön. Skillnaden kan tyckas vara enbart semantisk, men detta är en signal om att det hela har en vidare betydelse. Arbetsgivarna får ett ansvar att vidta förebyggan- de åtgärder. Det signalerar att detta är en tydlig del av arbetsgivarens personalpolitik. Arbetsgivaren förvän- tas klart och tydligt ge till känna att sexuella trakasse- rier inte är acceptabla. Arbetsgivaren förväntas ha rutiner för hur en anmälan om sexuella trakasserier skall behandlas. Det finns en del krav på att det också borde regleras exakt hur detta skall gå till, vem man skall möta osv. Enligt utskottets uppfattning finns det ingen anledning att göra något sådant i lag. Det förs diskussioner kring ett antal andra sakfrå- gor. Jag tror att vi kommer tillbaka till dem i repliker- na. Det är viktigt att sända ut en signal om att arbets- givaren har ett ansvar. Arbetsgivarens ansvar innebär också att arbetsgivaren faktiskt leder och fördelar arbetet på arbetsplatsen. Så länge man har det ansva- ret har man också en skyldighet att se till att sådana här avarter som sexuella trakasserier inte förekommer. Man kan, som Christel Anderberg, säga att detta är ett omfattande krångel och hinder för verksamhe- ten. Jag vill säga att det inte är det för de arbetsgivare som sköter sig, som gör ett bra arbete och ser till att det finns en bra arbetsmiljö. Uppenbarligen finns det också sådana som inte tar tag i det hela, och då blir det förstås problem. Men då behövs också en rejäl handling, eftersom det är ett rejält problem. I den mån detta är ett problem uppstår det krångel, och i den mån det inte är något problem uppstår inget krångel. I övrigt behandlar utskottet de motioner som in- lämnats under den allmänna motionstiden 1997. Jag tänker inte gå igenom alla, men jag kommenterar några. Folkpartiet har uppfattningen att jämställdhet- sperspektivet inte genomsyrar regeringens politik. Jag tror att jag har visat att så inte är fallet. Jag tycker att det är litet uppseendeväckande att säga att regeringen prioriterar gamla, manligt dominerade branscher. Det vore intressant att få reda på vad det egentligen inne- bär. Är den stora välfärdssatsning som görs på kom- muner och landsting liktydig med en satsning på gamla, manligt dominerade branscher? Vad är i så fall Folkpartiets politik? Jag trodde att Folkpartiet hade varit en del av just de besluten. Argumentationen är något märklig. I flera motioner pekas på behovet av att bryta upp den könsuppdelade arbetsmarknaden. Utskottet delar den uppfattningen tillsammans med regeringen, och konstaterar att mycket faktiskt händer. Det finns s.k. brytprojekt inom ramen för AMS och uppdrag för högskolor och universitet att försöka se till att få en jämnare könsfördelning på vissa strategiskt viktiga utbildningar. Jag har noterat att en högskola i mitt hemlän, Jönköpings län, som inte var en av dem som fått direktiv, utan några krav från statsmakterna har startat egna projekt för att få en ökad andel manligt studerande på förskollärarutbildningen. Jag tror att detta kan vara en signal till dem som kräver snabbare och fler åtgärder i form av lagstift- ning. Det finns faktiskt också krafter ute i samhället som verkar för en ökad jämställdhet. Det är inte alltid bäst att i alla lägen driva fram en snabb lagstiftning, utan man måste också försöka påverka det skeende som händer ute. Ytterligare ett område som nämnts är utnämnings- väsendet. Jag kan bara konstatera att här sker ganska stora och snabba framsteg. Senare kommer statistik som redovisar en uppgång när det gäller kvinnors representation i styrelser och nämnder. I en flerpartimotion krävs en bred informa- tionskampanj om jämställdhet. Det finns anledning att erinra om att det bedrivits ett antal kampanjer både när det gäller pappaledighet och kvinnofrid, där staten och regeringen har varit inblandade. Herr talman! Allting går inte att räkna upp här. Jag konstaterar bara att allting inte är bra, men att utveck- lingen går åt rätt håll. Det tycker jag att man skall vara ärlig nog att erkänna. En del av detta är att det finns en väldigt bred politisk enighet här i kammaren. Det finns krafter som vill se framsteg i jämställdhets- politiken. Vi vill se en utveckling som går snabbare och som driver på. Detta är ett i grunden hälsosamt tecken. Vi kan glädjas åt det förslag vi har att behand- la i dag, och jag tror att vi kommer att få se fler för- slag som driver på jämställdhetspolitiken framöver. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut- skottets förslag och avslag på samtliga reservationer. 0529963707818 N 2010-01-01 00:00:00 206217 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0994/#anf77