2348882 GL0994 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:94 Onsdagen den 22 april 1997/98 94 1998-04-22 00:00:00 Vissa frågor om arbetstid 0DC3D338-FF99-41DC-8F7C-33B190D24975 209 LAILA BJURLING (s) s Fru talman! Att arbetstidsfrågorna röner ett mycket stort intresse råder det inga som helst tvivel om. Riksdagens ledamöter har lämnat inte mindre än 45 yrkanden och 10 partimotioner i dessa frågor. Däremot finns det ingen samstämmighet om hur frågorna skall regleras i lagen. Det råder inte ens samstämmighet om huruvida de skall regleras i lagen. Yrkandena spretar åt alla håll. Avreglera helt, säger Moderaterna. Avreglera litet grand, säger Folkpartiet. Lagstifta mer, säger Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och alla väntar de på regeringens proposition i frå- gan. För närvarande har vi en lagstiftning som kan kallas provisorisk. Den bygger på 1982 års arbetstids- lag men med ett tillägg som säger att kollektivavtal inte får tillämpas i strid med EG:s arbetstidsdirektiv. Riksdagen föredrog att göra det tillägget i avvaktan på att 1995 års arbetstidskommitté skulle bli färdig med sin utredning och regeringen komma med sin proposition i den här frågan. För tanken var ju, som vi hört här från talarstolen, att regeringen skulle lämna en proposition om en ny arbetstidslag under våren. Men jag antar att det är allmänt bekant vid det här laget att det inte kommer något förslag nu. Det ansvariga statsrådet, Ulrica Messing, har meddelat att hon inte vill störa de pågå- ende avtalsförhandlingarna med en ny lagstiftning, eftersom arbetstidsfrågan är så aktuell i avtalsför- handlingarna i år. Men med tanke på det nuvarande provisoriet finns det skäl att utgå ifrån att regeringen återkommer i höst. Då utgår jag naturligtvis från att vi fortfarande har en socialdemokratisk regering efter höstens val. Arbetskommitténs betänkande, tidsplanen och remissbehandlingen har man redan talat om här i talarstolen, så det behöver jag inte ta upp mer tid med. Men efter det att Arbetstidskommittén lämnat fram sitt förslag till regeringen har ett arbetstidsprojekt pågått i Arbetsmarknadsdepartementet. Där har man följt den nuvarande forskningen och aktuella debat- ten. Allt detta material, Arbetstidskommitténs utred- ning, remissvaren och Arbetsmarknadsdepartementets projekt, ligger till grund för den beredning som pågår inom Regeringskansliet. Därför har utskottet gjort bedömningen att det inte finns någon anledning för riksdagen att föregripa regeringens beredning genom egna initiativ eller till- kännagivanden. Därför föreslår vi att alla motioner skall avslås i avvaktan på regeringens proposition. Därmed skulle mitt inlägg kunna vara avklarat, men jag vill ändå ta tillfället i akt att kommentera några av yrkandena. Frågan om arbetstidsförkortning har berörts i många olika yrkanden. Utskottet har en positiv in- ställning till förkortad arbetstid. Mycket talar för att det skulle ge stora välfärdsvinster och ge människor större möjlighet att kombinera familjeliv, förvärvsar- bete och en aktiv fritid. Det finns anledning att på- minna om att när arbetsveckan var 48 timmar lång var det ofta bara mannen i familjen som arbetade utanför hemmet. I dag arbetar hushållen ca 70-75 timmar i veckan utanför hemmet, och då blir det naturligtvis svårare att hinna med allt annat som krävs för att ett hem och ett samhälle skall fungera. Däremot finns det ingen forskning som belägger att förkortad arbetstid skulle minska arbetslösheten, vilket Vänsterpartiet och Miljöpartiet påstår. Arbets- tidskommittén har belyst frågan både utifrån nationa- lekonomiska teorier och utifrån de försöksverksamhe- ter och andra exempel som finns såväl inom landet som utomlands. Enligt de teoretiska beräkningarna finns det inget som tyder på att arbetslösheten skulle minska med en generell förkortning av den ordinarie normalarbetsti- den. I vissa fall skulle det t.o.m. kunna få en helt motsatt effekt, dvs. kunna öka arbetslösheten. I praktiken har det visat sig att det kan bli fler jobb, men det kostar pengar. Antingen ökar lönesum- man och därmed verksamhetens kostnader eller också får den anställde sänka sin lön i takt med arbetstids- förkortningen. Det ser vi många bevis på redan i dag. Då kallas det deltidsarbete, frivilligt eller ofrivilligt, och förekommer företrädesvis i kvinnodominerade branscher. Sedan måste jag ställa frågan: Behöver vi dela på befintliga jobb för att få ned arbetslösheten? Vänster- partiet och Miljöpartiet utgår från det. De tycks utgå ifrån att just nu har arbetet tagit slut. Just i denna tid kommer inga nya arbetsuppgifter att behöva utföras. Just nu i denna tid är alla våra gemensamma behov tillgodosedda. Det tror jag inte ett ögonblick på. Jag tycker att det är en märklig inställning. Vi vet att pensionsavgångarna inom ett antal år kommer att kräva flera hundratusen nya anställda bara inom vård och omsorg. Ingen kan väl heller påstå att det inte finns utrymme för fler vuxna i skolan eller inom barnomsorgen. Vi vet att vi lever allt längre och att andelen mycket gamla människor kommer att öka. Det ställer stora krav på oss att gemensamt se till att våra gamla får en dräglig tillvaro. Vi står också alldeles i början av ett miljöanpassat samhälle. Mängder av nya jobb kommer att uppstå när vi nu på allvar går in för att bygga ett ekologiskt uthålligt samhälle. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är pengar. Nu har vi sanerat statens finanser och kan börja satsa nya friska pengar där de bäst behövs. Är det då rimligt att de nya resurserna skall användas till att anställa fler personer i vården, skolan och omsor- gen, eller skall pengarna gå till förkortad arbetstid för dem som redan finns på arbetsmarknaden? Eller går det att kombinera detta kanske? Arbetstidskommittén ansåg att det är en fråga som arbetsmarknadens parter måste diskutera i samband med andra frågor i löneförhandlingarna. Det har ock- så varit regeringens uppfattning. Den frågan finns nu med i nästan alla förhandlingar. En annan stor fråga är flexibiliteten i arbetstidens förläggning. Den har berörts av Centerpartiet, Folk- partiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Arbets- tidskommittén har också utrett den frågan. Den första frågan vi då måste ställa oss är: Flexi- bilitet för vem? I första hand menar de flesta säkert flexibilitet för verksamheten. Diskussionen handlar om arbetstid som är kundanpassad, orderanpassad, konjunkturanpassad, säsongsanpassad. Ett namn på flexibilitet som åtmins- tone många kvinnor känner till är schemalagd arbets- tid. Inom traditionella kvinnobranscher som vård, handel, hotell och restaurang har det aldrig varit tal om något annat än att anpassa sin arbetstid till verk- samhetens behov. Det nya nu är att frågan och behoven även har dykt upp inom den traditionellt manliga delen av arbetsmarknaden. Inga företag tillverkar längre för lager. Det är just-in-time som gäller. Det alltmer om- fattande internationella samarbetet kräver också en annan typ av arbetsorganisation, t.ex. i kontakter med andra världsdelar som har natt när vi har dag och vice versa. Jag sade tidigare att de flesta tänker på verksamhe- tens behov när vi pratar om flexiblare regler för ar- betstid. Men flexibel arbetstid är minst lika viktig för den enskilda individen. Många väljer att jobba på obekväm arbetstid. Det kan vara för pengarnas skull, men det kan också vara så att obekvämt för en är bekvämt för en annan. Familjen kanske delar på om- sorgen om barnen så att en förälder alltid finns hem- ma. Någon annan kanske studerar och tycker att det är bekvämt att jobba vissa nätter och helger. Andra kanske har en hobby som de vill ägna mycket tid åt. För de flesta av oss varierar behoven sannolikt också under vårt yrkesverksamma liv. Alla våra skiftande individuella behov och önske- mål i kombination med allt större krav på variation och flexibilitet i verksamheten gör att Arbetstids- kommittén menar att individens inflytande och rättig- heter måste stärkas. Utredningen föreslår därför en helt ny lagtext som anger att arbetstiden skall planeras och förläggas med hänsyn till de anställdas olika önskemål och behov. Arbetstagarnas möjligheter att förena förvärvsarbete med familjeliv och socialt liv i övrigt skall underlättas. Kommittén föreslog också att arbetsgivaren skall vara skyldig att tillmötesgå den anställdes önskemål både vad gäller arbetstidens längd och förläggning om det inte strider mot verksamhetens krav. Den sista frågan jag vill ta upp är övertiden. Ar- betstidskommittén föreslog ett sänkt tak för övertiden. När utredningen gjordes motsvarade övertiden nästan 100 000 heltidsarbeten. Övertidsuttaget har ökat kon- stant under många år. Även om det varierar litet mel- lan lågkonjunktur och högkonjunktur visar trenden en stigande kurva över åren. Det finns också tecken på att kvinnor anställs på en mycket låg deltid och att de sedan nästan alltid får arbeta fler timmar eftersom verksamheten kräver det. Deras tillvaro blir svårplanerad både tidsmässigt och ekonomiskt. För att stävja båda dessa trender föreslog kommittén ett övertidstak på 100 timmar med viss flexibilitet och att all tid utöver avtalad ordinarie tid skulle vara övertid, dvs. att det nuvarande mertidsbe- greppet skulle tas bort. Fru talman! Det finns mycket mer att säga om ar- betstider. Kammaren kommer säkert att få anledning att återkomma i den här frågan inom en inte alltför avlägsen framtid. I väntan på det yrkar jag bifall till utskottets förslag. 0340854285007 N 2010-01-01 00:00:00 206349 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0994/#anf209