<anforande>
<dok_hangar_id>2348882</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0994</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:94 Onsdagen den 22 april</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>94</dok_nummer>
<dok_datum>1998-04-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vård av missbrukare m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>CAD43422-A589-4191-963B-933797D2DF14</anforande_id>
<anforande_nummer>171</anforande_nummer>
<talare>ANNIKA JONSELL (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! På bara ett par år har antalet psykiskt
sjuka hemlösa fördubblats i Stockholm. Genom psy-
kiatrireformen 1994 skulle de psykiskt sjuka slippa bo
på institution. De skulle få frihet och värdighet och ta
del av och vara en del av det övriga samhället. I allt-
för många fall blev det inte mycket av värdigheten.
Den här utvecklingen var just vad den moderate
ordföranden i Psykiatriutredningen, Sten Svensson,
varnade för. Han krävde också att de psykiskt sjuka
skulle ingå i personkretsen för LSS. Detta har mode-
raterna fortsatt att verka för, och det kommer vi att
fortsätta att göra till den dag det blir verklighet.
Mest utsatta är de som är psykiskt sjuka och
dessutom missbrukare. Statistik visar att över hälften
av alla alkoholister också lider av någon form av
psykisk störning. Bland narkomaner är andelen ännu
större. Det här innebär att missbrukarvården inte bara
handlar om att få människor ur sitt missbruk. Det
handlar också om att behandla psykiska sjukdomar.
Detta ställer mycket stora krav på behandling och
vård, allt detta samtidigt som det i dag finns en
mycket bristfällig uppföljning och kvalitetssäkring av
missbrukarvården.
En av de saker som dock säkert går att säga är att
det är bland de frivilliga organisationerna, trots deras
sinsemellan så stora spännvidd i former och metoder,
som man kan påvisa ordentliga rehabiliteringsresultat.
Jag vill därför understryka hur viktiga de insatser är
som de frivilliga organisationerna gör för grupper av
grava missbrukare, särskilt i storstäderna.
Verksamheten är av särskilt stor betydelse för
människor som av olika skäl inte vill ha kontakt med
myndigheterna. Det verkar också som om organisa-
tioner som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, för
att ta några exempel, känner till fler missbrukare och
hemlösa utslagna människor än kommunernas social-
förvaltningar.
I den hearing som socialutskottet arrangerade den
5 februari i år var det också företrädare för dessa
organisationer som gav skrämmande vittnesmål om
hur just gruppen med dubbel diagnos - missbruk och
psykisk störning - blir större och större bland dem
som de hjälper. På gruppboenden för psykiskt sjuka
är de nämligen inte välkomna om de dessutom har
missbruksproblem, och många stödboenden för miss-
brukare tar inte emot psykiskt sjuka.
De som mest av alla skulle behöva hjälp hamnar
alltså mellan två stolar i de offentliga institutionerna
och skulle inte ha någonstans att ta vägen om det inte
vore för de frivilliga organisationernas härbärgen och
behandlingshem.
De som arbetar på ungkarlshotellet Monumentet i
Stockholm blev i höstas så förtvivlade över att en klar
majoritet av deras hyresgäster var gravt psykiskt stör-
da att de beskrev några av dessa personers personlig-
heter för att uppmärksamma politikerna på problemet.
Så här kunde det låta:
Ung, gravt psykiskt sjuk missbrukare. Har legat på
psykiatrisk avdelning. Isolerad från omvärlden, går
bara ut för att köpa öl på Konsum. Tvättar varken sig
eller sina kläder. Hår och skägg får växa. Samlar
tidningar på rummet utan att läsa dem.
Ett annat exempel:
Flykting, svårt psykiskt störd. Alkohol- och nar-
kotikamissbrukare. Onåbar och aggressiv. Vandrar
runt som en osalig ande. Skriker och slår sina grannar
i korridoren.
Jag tar ett exempel till bland de många:
Missbrukare med grav psykisk störning. Får me-
dicin på öppen medicinsk mottagning. Tvångstankar.
Mycket labil. Kan bli våldsam, har köpt yxa och såg.
Hör röster för jämnan och skrattar vansinnigt. Sover
till sent på eftermiddagen, är vaken på nätterna.
Detta var alltså vad man kan kalla ett vanligt ung-
karlshotell. Man kunde tro att det mera befolkades av
vad vi tidigare kallade a-lagare eller gubbar som
hamnat litet på glid. Svårt psykiskt störda människor
tvingas alltså bo där.
De frivilliga organisationernas arbete borde stimu-
leras och värderas mycket mera än vad som görs i
dag. Socialtjänsten borde vara öppen för samverkan åt
många olika håll och regelbundet använda sig av de
frivilliga organisationernas erbjudanden om vård- och
behandlingsplatser. Socialtjänsten borde vara skyldig
att stödja frivilligt socialt arbete. Detta borde stå i
socialtjänstlagen. Därigenom kan också ytterligare
nedläggningar av vårdhem som bedrivs av stiftelser
och ideella organisationer undvikas.
Fru talman! För att vinna tid åt kammaren vill jag
endast yrka bifall till den ena av de två moderata
reservationerna, nämligen reservation 7 om de ideella
organisationerna. Givetvis står vi liksom tidigare även
bakom vår reservation om en ny lag om vård av miss-
brukare som skulle göra det möjligt att gå in och
hjälpa i ett tidigare skede än vad som är fallet i dag.
</anforandetext>
<intressent_id>0724153546015</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>206311</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0994/#anf171</protokoll_url_www>
</anforande>
