2348882 GL0994 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:94 Onsdagen den 22 april 1997/98 94 1998-04-22 00:00:00 Totalförsvarsplikten 592B91B7-CB2D-4630-BD40-E5664690CC97 142 HENRIK LANDERHOLM (m) m Fru talman! Att konstatera att pliktsystemet är i kris är inget särskilt kontroversiellt påstående. Krisen är ekonomisk, politisk och moralisk. Aktuella under- sökningar visar att allt färre av de duktigaste bidrar till det nationella försvaret, men också att rekrytering- en till officersyrkena och till hemvärnet sakta men säkert urholkas eftersom plikttjänstgöringen i dag är bas också för den rekryteringen. Ända sedan 1800-talets senaste år har den politis- ka enigheten i pliktfrågan varit tämligen stor - i det närmaste bedövande. Värnplikten och totalför- svarsplikten har medvetet höjts över partigränserna. Det beror enligt min uppfattning på två grundläggan- de förhållanden. Frågan är av långsiktig säkerhetspo- litisk betydelse, och systemet fungerar dåligt om be- slutsfattandet präglas av snabba ryck och stora skift- ningar. Sist men inte minst innebär pliktsystemet också en mycket stor frihetsinskränkning för den enskilde medborgaren. När vi politiska beslutsfattare använder statens yttersta tvångsmakt, frihetsberövandet, och ianspråk- tar våra kanske allra dugligaste unga män krävs mycket starka motiv. Motiven bakom plikten måste vara oomtvistade. Om det har de politiska partierna varit överens, åtminstone fram till försvarsbeslutet 1996. Under 70- och 80-talen havererade den dåvarande tillämpningen av allmän värnplikt, som vi kallade det då. Genom låga anslag och ett krampaktigt fasthållan- de vid principen att alla skulle inkallas utbildade försvaret generationer av soldater till förband med alltmer föråldrad och nedsliten utrustning. Repeti- tionsutbildning genomfördes i allt mindre omfattning. Det var inte bara en farlig väg. Den var också helt felaktig, eftersom den ledde till ett sämre försvar med sämre förband och lägre motivation. Dessutom sluka- des pengar som kunde ha finansierat verklig värn- kraft. År 1990 tillsattes den första pliktutredningen för att komma till rätta med problemen. Resultatet blev ett nytt pliktsystem och en sammanhållen totalsför- svarsplikt, som ersatte det gamla systemet. Grund- principerna är ganska enkla: Värn- och civilplikt skall bara grundas på behovet i krigsorganisationen eller fredstida beredskap. Fler skall inte utbildas än vad som behövs för att täcka detta behov, och utbild- ningstiden för varje enskild skall heller inte vara läng- re än vad som är nödvändigt för att denna skall kunna lösa sin uppgift. Men redan innan den nya lagen trätt i kraft, vilket den skulle göra den 1 juli 1995, gjorde socialdemo- kraterna - eller åtminstone regeringen - helt om i pliktfrågan. Den försvarspolitiskt oerfarne Thage Peterson styrde om regeringspolitiken så att plikten blev viktigare än behoven. Med ljus och lykta dammsögs hela totalförsvaret på möjliga, s.k. behov. Om uppgifterna hade någon relevans till andra sats- ningar i försvaret spelade då ingen roll. Plikt till varje pris - ju fler desto bättre! Det var det motto som präglade inventeringen. Men det hela gick ganska långsamt. Försvarsmak- ten kunde inte hitta något behov av korttidsutbildade för t.ex. bevakningsuppgifter, hur de än letade när de ställde detta mot andra behov. I de civila delarna av totalförsvaret visade sig också intresset vara mindre än väntat. Kommunernas behov skulle definieras i försvarsbeslutet 1996 och låg till grund för beslutet om utbildning av civila beredskapsmän. Det utlovades att definitionen av behoven skulle vara färdig bara några månader efter beslutet vi fattade i december 1996. Nu, ett år senare, är det ännu inte klarlagt vilka behov kommunerna har. Detta är egentligen en ren skandal - samtidigt tickar ju utbildningen av dessa beredskapsmän på och ökar dessutom i omfattning utan att behoven är klar- lagda. 400 utbildades 1997, 800 utbildas nu i år och nästa år utbildas 1 600. Ännu vet ingen till vilken nytta. Det finns alltså kraftfulla skäl att helt ompröva den här utbildningen i samband med nästa års kon- trollstation, som ju skall ompröva personalbehovet både på den civila och militära sidan, vilket Karin Wegestål påpekade. Den fråga vi som ansvarstagande politiker måste ställa oss är om den här utvecklingen på pliktområdet kan tillåtas fortsätta. Är det så viktigt att hålla liv i lagstridiga idéer från en svunnen tid att det motiverar en konfrontation i pliktfrågan? I stället för att drömma sig tillbaka till den tid då grundutbildning av alla unga män var både nödvändigt och självklart, bör vi värde- ra verkligheten. Är det verkligen rimligt att 10 000 unga människor varje år skall frihetsberövas i tre månader till föga nytta för att tillgodose det som jag skulle vilja beteckna som något av en ideologisk besatthet? Är det verkligen rimligt i dagens verklig- het? Som jag ser det gäller det nu att rädda pliktsyste- met genom en ny ordning, som av unga människor upplevs som rimlig och rättvis. Den kan komma att kosta mer. Sannolikt, men inte säkert, kommer färre att kallas in. Förändringar är nödvändiga för att inte pliktsystemet helt skall kollapsa. Det vore mycket allvarligt, eftersom det inte går att försvara Sverige med ett yrkesförsvar eller med ett frivilligt rekryterat försvar under överskådlig framtid. Folkförankringen kräver ett försvar som männi- skor kan vara stolta över och känna som meningsfullt. En föga meningsfull pliktutbildning till halvdana soldater eller beredskapsmän med mycket diffusa behov bakom förankrar inte det svenska försvaret hos folket mer än t.ex. det danska systemet. Plikten är nödvändig, inte i första hand för folkförankringens skull utan för att klara behoven av tillräckligt många och tillräckligt bra medarbetare i det militära i det civila försvaret. Nuvarande försvarsminister, som inte är närvaran- de här, tycks i den allmänna debatten vara på väg att trampa fel i värnpliktsfrågan. Inget annat land i värl- den går mot ett större antal värnpliktiga. De som jag ser det hittills dåligt övertänkta idéerna som nyligen presenterades om att lansera en korttidsutbildning är det kanske tydligaste exemplet på detta feltrampande. Favorit i repris, kan man tycka om korttidsutbildning- en, men här handlar det faktiskt inte om någon favorit. Korttidsutbildning av värnpliktiga räddar inte värn- plikten, utan påskyndar tvärtom urholkningen och minskar respekten för systemet ytterligare. Det är som jag tidigare sade: Det är lätt att dröm- ma sig tillbaka till den gamla tiden då nästan alla unga män gjorde sin värnplikt. Det var bra då, men det är inte möjligt nu. Den vägen är stängd. Det är varken ekonomiskt eller moraliskt försvarbart. Ofta hävdas att fler borde genomföra grundut- bildning i rättvisans och folkförankringens namn, vilket jag antydde tidigare. Ytterligare ett argument är att det skulle underlätta upprustning i framtiden och på så sätt stödja den anpassningsdoktrin som vi hittills varit hjälpligt överens om. I det sista avseendet måste frågan bli: Varför genom en breddutbildning av många angripa det minsta problemet först, det som är lättast att ta igen? Värnpliktsutbildning på bredden utgör inte flaskhalsen i arbetet att skapa fler och bättre förband när det behövs. För bara några veckor sedan inledde den nytillsat- ta Pliktutredningen sitt arbete. Ingenstans i direktiven står det att grundprinciperna för pliktrekrytering i dagens lagstiftning skall frångås. Lagen bygger på plikt efter behov, att inte fler än nödvändigt skall tas ut och att utbildningstiden inte skall vara längre än vad som är nödvändigt för att uppgiften skall kunna lösas. Det är goda principer. Jag förutsätter att direk- tiven till utredningen och de tilläggsdirektiv som enligt uppgift skall presenteras i dagarna skall ses som ett försök av regeringen att återskapa den nationella enighet i pliktfrågorna som varit självklar i snart ett sekel. Från min utgångspunkt måste dagens uppenbara missbruk av framför allt civilplikten få ett slut. När vi använder statens tvångsmakt, som innebär att unga människors bästa tas ifrån individen och tillförs det gemensammas bästa, måste det politiska ansvaret enligt min mening också tas gemensamt. Vi som är svenska folkets valda ombud måste var och en kunna se dem som tas ut till rikets försvar i ögonen. Vi måste kunna säga till varje individ: Ja, du behövs, och vi har tillsammans sett till att du får den bästa utbild- ningen och den bästa utrustningen för att kunna lösa din uppgift, som ytterst kan handla om liv och död, både för den enskilda och för ett fritt Sverige. Denna i grunden moraliska fråga är den allra viktigaste för pliktsystemets framtid. Fru talman! I dagens betänkande hänvisar man i mångt och mycket till den pliktutredning som just påbörjat sitt arbete. Det gör man alldeles rätt i. Än finns tid att återskapa koncensus i pliktfrågorna, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan, inte minst för dess tydliga avslag på ett förslag om avskaffande av värnplikten. 0838210948212 N 2010-01-01 00:00:00 206282 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0994/#anf142