<anforande>
<dok_hangar_id>2348880</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0992</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:92 Fredagen den 17 april</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>92</dok_nummer>
<dok_datum>1998-04-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:219 om in- terimistiska naturreservat för hotad skog</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>BD5F11A1-0AE9-48B7-A945-2E51BA752D34</anforande_id>
<anforande_nummer>5</anforande_nummer>
<talare>BIRGER SCHLAUG (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Aldrig tidigare har vi haft så mycket
pengar, men aldrig tidigare har så många arter heller
varit hotade. Det är ju problemet. Naturvårdsverket
och andra visar upp listor över de arter vi behöver
skydda. Det borde ju innebära att regeringen ser till
att det finns resurser. Regeringen borde prioritera hur
man använder pengarna. Jag återkommer till detta:
Hur kan en regering som talar om biologisk mångfald
ge nålpengar - och det är fortfarande nålpengar - till
detta? Anna Lindh talar om en ökning på 50 %. Men
har man oerhört litet i början och säger att man nu får
50 % till är det ofta fortfarande oerhört litet. Jämför
med ett JAS-plan, Anna Lindh! Det är detta det
handlar om.
Sedan kommer vi till de frivilliga åtgärderna. En-
ligt Miljövårdsberedningen måste 600 000 hektar i
sådan fall skyddas frivilligt. Jag såg ett Aktuelltinslag
för ett tag sedan. Det var inte så roligt. Det var Skogs-
ägarnas riksförbund som med kraft tog avstånd från
miljömärkning osv. Med kraft tog de avstånd från det
mesta. Frågan är om man kommer åt skogsägarna om
man inte samtidigt ser till att man skaffar fram dessa
pengar och möjliggör ett moratorium med ett femårigt
avverkningsstopp i realiteten.
De pengar som krävs och det som vi föreslår - och
vi finansierar det fullt ut - är 700 miljoner ytterligare
i år, ytterligare 700 miljoner nästa år och 850 miljoner
år 2000. Detta är faktiskt mindre än 3 % av de vapen-
köp som regeringen tillåter militären att göra.
Riksdagen har fattat fina beslut och har en hög
ambitionsnivå. Man säger att målet är att ingen djur-
och växtart utrotas av människan. Men det händer ju
oerhört litet. Sverige har också åtagit sig detta genom
flera internationella konventioner. Svenska politiker
åker världen runt och talar om skyddet av regnskog,
men vad gör vi själva här hemma? Vi anslår nålpeng-
ar och satsar på motorvägar.
Vi har skrivit under Riokonferensen. Sverige var
t.o.m. drivande när det gällde bevarande av arter och
deras livsmiljöer. Och ändå blir det nålpengar.
Kom inte och påstå, Anna Lindh, att det är annat
än nålpengar. Det handlar, precis som Gudrun Lind-
vall säger, om att vi nu måste tillskjuta stora pengar.
De pengarna finns i statens budget, men de finns på
fel ställen. De finns på ställen som inte leder till ett
ekologiskt hållbart samhälle, utan på ställen som leder
till ekologisk utarmning. Detta är regeringens stora
dilemma.
Jag skulle vilja veta hur miljöministern ser på det
här med pengarna. Är miljöministern villig att här
säga att självfallet behövs det minst det dubbla mot
det som regeringen i dag tillskjuter? Är miljöminis-
tern villig att säga det, som person och som miljömi-
nister?
</anforandetext>
<intressent_id>0987224899103</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>206060</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0992/#anf5</protokoll_url_www>
</anforande>
