2348879 GL0991 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:91 Torsdagen den 16 april 1997/98 91 1998-04-16 00:00:00 Barnfrågor E8326589-B1F0-4D53-BEF9-4DA53E3091D8 236 LISELOTTE WÅGÖ (m) m Herr talman! Nu skall vi tala om någonting annat. I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse med redovisning av arbetet med de allmänna barnfrå- gorna. Det är 26 motionsyrkanden med anledning av skrivelsen. Ett nittiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden finns fogade till betänkandet och ytterligare två yrkanden med anledning av pro- positionen om kvinnofrid, som överlämnats till utskot- tet från justitieutskottet. Det första som slår en när man tar del av skrivel- sen är att den inte på långt när ger en korrekt bild av vad den dåvarande borgerliga regeringen gjorde och vad den socialdemokratiska regeringen har gjort för barnen i Sverige. Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen i en vad man hävdar historisk redogö- relse för vilka åtgärder som vidtagits under i stort sett hela 90-talet inte med ett enda ord nämner den reform som den borgerliga regeringen genomförde 1994, nämligen rätten för alternativa barnomsorgsformer att erhålla samma stöd som offentliga, avdragsrätten för barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget. Den reformen gav, herr talman, föräldrarna en verklig rätt att välja, baserad på vad som var bäst för just den enskilda familjen och i förlängningen också vad man bedömde var bäst för barnet. Barnets bästa sattes i fokus, barnets bästa kom verkligen i centrum. Utskottsmajoriteten har dessvärre anammat regeringens minst sagt något inskränkta syn på vad valfrihet för föräldrar är och vad som är bäst för barnet. Utifrån texten har utskottet konstaterat att bl.a. den ekonomiska krisen, arbetslösheten och ned- skärningarna drabbat barnfamiljerna mer än andra grupper. I samma andetag påstår utskottsmajoriteten att den rådande familjepolitiken sätter barnets bästa i centrum, att den möjliggör flexibla lösningar i olika familjesituationer och främjar jämställdhet och gynnar en god fördelningspolitik. Vidare i texten säger man att de senaste årens strama finanspolitik med åtföljande effektiviseringar och besparingar inom de flesta sektorer i samhället har påverkat barn och ungdomar. Jag måste tyvärr konstatera att jag har svårt att hänga med i det reso- nemanget. Samtidigt som den här gruppen har drab- bats mer än andra av den socialdemokratiska politiken har den förda politiken gynnat just den här gruppen och, hör och häpna, satt barnet i främsta rummet. Det är precis det här det skall handla om, herr talman, nämligen att sätta barnets bästa i främsta rummet. När nu regeringen väljer att till riksdagen över- lämna en skrivelse om barnfrågor i stället för konkreta förslag till åtgärder när det gäller barnfamiljernas utsatta situation blir det enligt mitt sätt att se ett sam- melsurium av motsägelsefulla påståenden. Vad värre är ger inte heller utskottet i sitt betänkande besked i väsentliga frågor, utan utskottsmajoriteten ansluter sig till regeringens diffusa formuleringar. Inga ansträng- ningar har heller gjorts för att analysera grundorsa- kerna till att alltför många barnfamiljer lever på mar- ginalen, ofta beroende av det offentligas stöd i olika former. I det här sammanhanget hade det nog varit önskvärt att man åtminstone hade berört sambandet mellan den förda högskattepolitiken och barnfamil- jernas allt mindre marginaler. Herr talman! Skattehöjningarna har ökat hushål- lens behov av bidrag, vilket i sin tur leder till krav på ytterligare skattehöjningar för att finansiera den ökade omfattningen av bidrag. Tala om att hamna i ett ekorrhjul! Det här kan inte socialdemokraterna vara omed- vetna om. Men det kanske just är av det här skälet, att man faktiskt vet, man inte vill tala om det. Och det är allvarligt. Man vet men egentligen vill man inte veta. Vad som är ännu allvarligare är att det inte heller framgår vare sig av skrivelsen eller av utskottsmajori- tetens förslag hur man vill komma till rätta med det uppenbara missförhållandet att många människor i dag - och det gäller i allra högsta grad barnfamiljer - inte kan leva på familjens samlade inkomst. Vid beskattningen av lönearbete tas i dag ingen som helst hänsyn till hur många som skall leva på familjens samlade inkomst. Det är därför vi moderater anser att det är så viktigt med en skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare. Det är en viktig social- reform, kanske rent av den viktigaste, om den dess- utom kombineras med ett grundavdrag för barn. Vi har konkreta förslag för att förbättra villkoren för barnfamiljerna och därmed också barnens villkor. Socialdemokraterna vet, något annat är inte möjligt, men vill egentligen inte veta. Vad värre är vet man inte vad man skall göra. Ett exempel på att man inte vet vad man gör är att barnbidragshöjningen från årsskiftet äts upp av den höjning av egenavgifterna som trädde i kraft samti- digt. Barnfamiljerna blir även fortsättningsvis bi- dragsberoende. Detta bidragsberoende kan komma att öka. Det här rimmar väldigt dåligt med utskottsma- joritetens påstående att den rådande familjepolitiken sätter barnets bästa i centrum och möjliggör flexibla lösningar i olika familjesituationer. Vilken frihet och vilken valfrihet har en barnfamilj som är i behov av bidrag av olika slag? Vilken möj- lighet har en barnfamilj att långsiktigt ta ansvar för och planera sitt och sina barns liv när man hela tiden är beroende av politiska beslut? Är det inte rimligt att de allra flesta människor borde få en chans att leva på sin lön? Gäller inte detta i allra högsta grad barnfamil- jer? Jag upprepar: Alltför många människor är beroen- de av bidrag för sin egen och sina barns försörjning. Då har man ingen valfrihet. Herr talman! Då har man kommit i beroendeställ- ning. Då får man tacka och ta emot det som bjuds, och detta tror jag inte att människor i allmänhet vill. Man vill själv ta ansvar, och det kan - enligt mitt sätt att se det - de allra flesta människor göra. De kan också välja under förutsättning att det finns något att välja mellan. Jag upprepar: Sänk skatten för låg- och medelin- komsttagare! Ta hänsyn till hur många som skall leva på familjens samlade inkomst! Detta är ett konkret förslag från oss moderater. Ända sedan regeringsövertagandet 1994 har före- trädare för regeringen i olika sammanhang betonat vikten av att barnets bästa skall sättas i främsta rum- met. Ett av de första förslagen som nämndes var att en barnbilaga skulle biläggas budgeten med analyser av vilka konsekvenser olika förslag skulle få för våra barn. Av detta blev intet. Såvitt jag har förstått har man inte heller för avsikt att åstadkomma ett sådant dokument. I stället säger man i skrivelsen att man överväger att i sina anvisningar för de statliga myndigheternas budgetarbete rekommendera myndigheterna att i anslutning till sina budgetframställningar också analy- sera vilka effekter budgetförslagen har för barn. Jag kan bara tolka detta på ett sätt, att andra skall göra det som regeringen redan borde ha gjort. Man vill också skaffa sig mera kunskaper om barn, skriver man. Därför vill man ha basstatistik om barn och deras familjer. Statistiken skall utgöra ett underlag dels för politiska beslut, dels för en upp- följning och beskrivning av regionala och lokala be- slut. Då frågar sig vän av ordning: Det är väl i högsta grad nationella beslut, beslut fattade av Sveriges riks- dag i denna kammare - för att inte tala om alla beslut som hade behövt fattas, men som inte har blivit fatta- de - som i allra högsta grad har haft konsekvenser för familjer och barn? Borde man inte ha gjort denna analys innan man fattade beslut om omfattande skat- tehöjningar som främst har drabbat barnfamiljer? Borde man inte ha analyserat vilka konsekvenser som uppkom då man försämrade möjligheterna för handi- kappade barn och deras föräldrar när man urholkade gällande lagstiftning på området? Vilken analys gjor- de man då man kraftigt försämrade levnadsvillkoren för änkor med minderåriga barn? Det var väl mindre en tanke än en sinkadus att man inte fullföljde de förslag som avsåg barnpensionerna. Herr talman! När man debatterar barnfrågor och barns villkor i det svenska samhället går det inte att förbigå arbetslöshetsproblematiken. Det är alldeles självklart att den stora arbetslösheten har påverkat våra barn. I skrivelsen sägs det att det inte finns en fullstän- dig bild av de effekter som förändringarna under 90- talet har inneburit, bl.a. om barn har påverkats av arbetslösheten och hur barnens syn på sina egna framtida utsikter på arbetsmarknaden påverkas av att deras föräldrar eventuellt är arbetslösa. Jag kan hålla med om att vi kanske inte har den fullständiga bilden, men så mycket vet vi att våra barn- och ungdomspsy- kiatriska mottagningar i dag har köer och oacceptabla väntetider. Personalen där vet att arbetslösheten på- verkar barn och barns syn på framtiden. Jag kan bara beklaga att det saknas konkreta för- slag i regeringens skrivelse och i utskottsmajoritetens text om hur man skall ta tag i de stora problem som finns i dag och som vi kommer att få se ganska mycket av i framtiden, om ingenting görs tämligen omedelbart. Vi moderater har till betänkandet fogat fem reser- vationer där vi föreslår konkreta åtgärder för att för- bättra rådande situation för familjer och inte minst för barn. Regeringens skrivelse är för min del en mycket stor besvikelse. Jag hade hoppats på konkreta förslag. Man tar inte upp de bakomliggande problemen. Man drar märkliga slutsatser. Man presenterar en egen- domlig historieskrivning när det gäller olika åtgärder för att sätta barnens bästa i främsta rummet. Jag får en känsla av - och det är inte roligt - att detta är ord utan handling bakom. Detta oroar mig, eftersom jag tycker att detta är viktiga framtidsfrågor. Vad som oroar mig ännu mera är att utskottsmajoriteten faktiskt har ställt sig bakom denna skrivelse. Herr talman! Vi moderater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 1 under mom. 1. 0425391168202 N 2010-01-01 00:00:00 206023 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0991/#anf236