2348879 GL0991 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:91 Torsdagen den 16 april 1997/98 91 1998-04-16 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor 01EB51D3-FD60-4C60-93F6-94A9DD387FF6 226 LEIF CARLSON (m) m Herr talman! Det är alltid tragiskt när människor får lida. I backspegeln, när man ser tillbaka, kan man säga att det var fel som man gjorde. Men det är oänd- ligt mycket enklare att göra det när man står i en helt annan position än vad man gjorde vid det aktuella tillfället. Det är, för att nu ta upp det här förhållandet, en principiell skillnad mellan steriliseringar och lobo- tomi. Steriliseringarna gjordes inte primärt för att hjälpa människor som led. De gjordes på grund av diffusa ideologiska tankar om rasrenhet och om min- dervärdiga människor som man skulle befria. Det fanns ändå också ett visst inslag av att man skulle skydda från aborter osv. Men det huvudsakliga var inte att hjälpa enskilda människor. Det huvudsakliga vid lobotomier var att hjälpa enskilda människor där inget annat hjälpte, där man hade en nattsvart ångest som man inte kunde se någon möjlighet att komma ur. Den bakgrund man hade var inte vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det här var något som man visste kunde ta bort ångest. När man inte hade något annat att erbjuda, när självmordet, suiciden, var över- hängande - och vi vet inte hur många suicider som förhindrades på det här sättet - gjorde man detta. I dag kan vi säga att det var fel. Men man gjorde det här utifrån att det var det bästa man kunde tänkas göra för patienten när man inte kunde göra annat. Skulle vi börja ersätta när man gjorde på det här sättet för att hjälpa människor på det bästa sätt man kunde, så hamnar vi i väldigt konstiga situationer. Jag kan ta ett exempel: Billroth II var ett sätt att operera magar. När ingenting annat hjälpte och risken fanns att man skulle förblöda eller att man fick ett brustet magsår opererade man bort i stort sett hela magsäcken. Det skulle vi inte tänka på i dag. Men vad medförde detta? Jo, man kan säga att alla fick perni- ciös anemi, en blodbristsjukdom. En stor del fick cancer i senförloppet som man inte kunde bota. Det var hundraprocentig dödlighet i detta. Och nästan alla fick s.k. dumpingsyndrom, som förstörde deras liv- skvalitet. De fick yrsel och svettningar så fort de åt, och de kunde inte delta i det sociala livet. Detta är alltså stora stigman som man utsatte dessa människor för, men man gjorde det därför att man inte kunde göra något bättre? Skall sådana saker rivas upp på grund av att vi i dag kan göra det bättre och förstår att detta kanske inte var det bästa sättet att lösa pro- blemet? Då hamnar vi i ohållbara situationer. Jag menar att vi inte kan göra det, hur synd det än är om dessa människor. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 206013 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0991/#anf226