2348879 GL0991 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:91 Torsdagen den 16 april 1997/98 91 1998-04-16 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor 2631E6E4-96AE-483E-B264-06E27E8936CE 198 KERSTIN WARNERBRING (c) c Herr talman! En god och säker vård och omsorg är grundbulten i ett välfärdssamhälle. Det är allas vårt ansvar att solidariskt finansiera den grundläggande trygghet som det innebär att vården är tillgänglig för alla på lika villkor. Försäkringslösningar är användba- ra i många sammanhang, t.ex. för att trygga sin in- komst eller sin pension. Men den rättvisa som ligger i att alla garanteras en god vård av hög kvalitet måste finansieras med skattemedel. Under kort tid har stora förändringar skett inom hälso- och sjukvården. Under 90-talet har flera stora reformer genomförts samtidigt som resurserna har varit knappa. Flera medicinska och organisatoriska förbättringar har skett, men samtidigt har de många omstruktureringarna och de återkommande sparbe- tingen skapat en betydande press på personalen, vilket i längden inte är hållbart då det går ut över kvaliteten i vården och omsorgen. Nu behövs det mer resurser. Den förbättrade statliga ekonomi, som vi själva i Centerpartiet har varit med om att skapa, innebär att det är möjligt att försäkra vården och omsorgen fler händer, som så väl behövs. Därför föreslog vi för flera veckor sedan att landsting och kommuner skall få ytterligare 4 miljarder i statsbidrag. Det är med stor glädje vi ser att regeringen i vårpropositionen biträtt det förslaget. Vården och omsorgen måste tillförsäk- ras tillräckligt med personal för att kunna upprätthålla kvaliteten och tryggheten. Det får samtidigt inte inne- bära att de förändringsprocesser som leder till effek- tiviseringar och kvalitetsförbättringar stannar av. Det är också nödvändigt att förbereda för att täcka det stora gap mellan behov och resurser som enligt HSU 2000 kommer att uppstå efter sekelskiftet. Sam- tidigt som personalbehovet då blir ännu mycket större kommer en stor del av dagens personal att gå i pen- sion. Dels kommer det utökade ekonomiska utrymme, som saneringen av statsbudgeten banat väg för, att behövas för att stärka vårdpersonalens kompetens och utvecklingsmöjligheter. Dels krävs en mängd aktiva insatser för att stimulera unga att välja vårdyrket. Hög prioritet måste också ges åt att arbeta bort de växande köerna. När nu ramarna för sjukvården vid- gas måste nuvarande vårdgaranti utvecklas till att gälla generellt med en tydlig tidsram. Inom tre måna- der skall man ha fått anvisad operation. Hälso- och sjukvården skall utgå från patientens behov och önskemål. Patientens ställning i vården måste stärkas. Det är i och för sig ett arbete som på- gått under senare tid men som måste fortsätta därför att vi absolut inte nått de mål som bl.a. riksdagen satt upp för att att vi verkligen skall kunna säga att vi sätter patienten i centrum. På många håll måste bemö- tandet förbättras, och informationen om patientens rättigheter måste också förbättras. De s.k. rättig- hetskataloger som en del landsting har utarbetat måste få efterföljare i alla landsting. Sjukvården måste präglas av valfrihet. Möjlighe- terna att välja vårdgivare måste därför öka. Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit vikten av att andelen privata vårdgivare ökar. Det har man i verkligheten inte levt upp till. Antalet privata vårdgivare snarare minskar än ökar. Det finns all anledning att oroa sig över den dåliga återväxten. Ett varierat vårdutbud i olika driftformer är av värde för både patienter och personal. Det bidrar till tillgänglighet, till att utveckla kvaliteten och till större kostnadseffektivitet. Därför måste landstingen i mycket högre grad än hittills utnyttja möjligheten att skriva vårdavtal med privata vårdgivare. Det viktiga är inte vem som utför vården utan att den enskilde får bästa tänkbara vård. Min förhoppning är att en hel del av de förslag som vi i Samverkansdelegationen lade fram i vårt slutbetänkande strax före jul så snart det bara är möjligt skall kunna genomföras till gagn för fler privata vårdgivare. Det finns alla skäl i världen att betona värdet av den närvård - läkare, barnavårdscentral, distriktsskö- terskor, sjukgymnaster, mödravård m.fl. - som be- drivs i privat regi. Ofta håller de en hög kvalitet och upplevs som en viktig trygghet bland patienterna. Det är också viktigt att vården organiseras utifrån behov och geografiska förutsättningar i olika delar av landet. Patienten måste enligt vår åsikt också ha rätt att välja mellan olika behandlingsalternativ, i fråga om både vårdinrättning och behandlingsmetoder. Patien- tinformationen måste även för den skull förbättras så att patienterna på goda grunder kan göra friare val. Detta måste också gälla patienternas rättigheter att välja alternativa behandlingsmetoder, t.ex. hos napra- pater och akupunktörer. Närheten till vården är av mycket stor betydelse för att människorna skall känna trygghet. Primärvår- den bör fungera som navet i hälso- och sjukvården och ge den grundsjukvård som patienten behöver. I Centerpartiet vill vi trycka på hur viktigt det är att hemsjukvården utvecklas och blir ett reellt alternativ till sjukhusvård då det gäller vård av tillfällig karak- tär, långvarig vård och vård i livets slutskede. Herr talman! Här finns en reservation om försöks- verksamheten med rena sprutor i Malmö och Lund. Centerpartiet står bakom den reservationen. Vi i Sve- rige har en mycket restriktiv narkotikapolitik som samtliga partier i denna kammare ställer sig bakom och som också samtliga partier på ett föredömligt sätt i kväll manifesterat. Det är något av dubbelmoral att tillåta utdelningen av fria sprutor. Det är inte med någon våldsam entusi- asm som vi i Centerpartiet stått bakom försöket under de här åren. Det har också känts viktigt att få veta om man genom denna verksamhet skulle kunna påverka missbruksutvecklingen i positiv riktning eller om det kan förhindra spridningen av hiv och aids. Men jag måste säga, herr talman, att det får vara måtta på hur länge man skall vänta på svar på sina frågor. Det har nu gått tio år av försöksverksamhet. Det har fortfa- rande inte varit möjligt att bevisa någotdera av dessa. Därför anser vi att det är dags att bestämma sig. An- tingen måste verksamheten bli permanent, en försöks- verksamhet kan inte pågå i all evighet, eller också måste den upphöra. I det valet anser vi det självklart att den restriktiva narkotikapolitiken är vinnaren. Därför måste försöksverksamheten upphöra. Därför står vi bakom reservationen. Herr talman! Självfallet står jag bakom alla de re- servationer där vi finns med, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2. 0623552243405 N 2010-01-01 00:00:00 205985 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0991/#anf198